Nu är det dags att utgå ifrån vad allt utgår ifrån och samtidigt hålla i huvudet vad Robert Louis Stevensons sensmoral var med den gode doktorn och Herr Hyde... och inte glömma att ett liv helt utan känslor blir tämligen meningslöst.. Så vad kan vi göra? Kanske ta ett steg...
https://www.svd.se/a/OorA81/tyvarr-kunskap-ar-inte-langre-vagen-till-makt "Vad ska studieförbunden vara i en tid när kunskap inte längre tycks vara makt? Stina Oscarson menar att folkbildningens stora bidrag inte är innehållet i studiecirklarna. Det är något mycket mer oansenligt som är viktigt för demokratin. Varför gör jag det alltid så svårt för mig, tänker jag. Är på väg till förbundsstämma hos ett av våra studieförbund för ett samtal om folkbildning och känner att jag önskar mig tio år tillbaka i tiden. Då jag hade kunnat gå upp på scen och hålla ett brandtal om värdet av folkbildning och tala om de drastiska nedskärningarna som ett hot mot demokratin. Och alla skulle ha applåderat. Men i dag kan jag helt enkelt inte säga att det är så enkelt. Anledningen till samtalet är den nyligen släppta folkbildningsutredningen. En stor kapning av anslagen har dock redan skett och även skärpning av kontrollen, så det går inte att komma i från känslan att utredningen kommer lite för sent. Men ändå. Det är ett gediget arbete som gjorts om målet är att rädda nuvarande system och allt ska bli som förr. Men det är här jag känner att det skaver. Att det är något helt annat än det man försöker lösa som är de verkliga problemen. Men så snart man talar folkbildning slutar de flesta tänka och hoppar reflexmässigt ner i gamla hjulspår och varje nytt förslag betraktas som ett hot. På så sätt skapas en tankeram som även denna utredning verkar inom. Hur väcker man bildningshungern hos ett folk, frågade utbildningsminister Mats Persson retoriskt i slutet på den intervju jag gjorde med honom i SvD för ett år sedan. Genuint bekymrad över att allt färre verkar vilja anstränga sig. Vare sig det gäller skolan eller att engagera sig i föreningslivet. Kunskap var ett medel för nya grupper att erövra makt. Men är det i dag? Och med all rätt. Det var ett stort engagemang och en kollektiv organiserad bildningssträvan som en gång bidrog till att resa vårt land ur fattigdom och forma den demokrati vi har i dag. Men så var det i en tid när kunskap var makt. Eller mer precist. Kunskap var ett medel för nya grupper att erövra makt. Men är det i dag? Nej, tyvärr, måste jag nog säga. (Även om jag tror att sanningen alltid segrar till slut.) Makt i dag erhålls av den som har förmågan att kommunicera. Nå ut med sitt budskap, vare sig det handlar om att sälja politiska idéer, sitt eget liv eller en ny parfym. Om budskapet är rätt eller sant spelar ingen roll. Det är till dessa flöden pengarna dras och därmed kommer att utgöra en nästan bibliskt lockande frestelse. Och för de ensamma vilsna själar vi alla är: en möjlighet till identitetsskapande gemenskaper utan ansvar för någon eller något annat än sig själv. Omvärlden och de krafter folkbildningen slåss emot i dag är helt enkelt väsensskilda från hur förhållandena såg ut när rörelsen grundades för över hundra år sedan. Vi har varit för dåliga på att nå ut, säger en av deltagarna när hen sammanfattar samtalen efter en gruppdiskussion på årsstämman. Vi måste bli bättre på att visa vad vi gör. Allt vi kan bidra med. Och sedan radar hen upp hur bra folkbildningen är för allt från integration och sammanhållning till hållbar utveckling, digitalisering och ökat deltagande i demokratin. Men, måste jag säga. Hur kan det då komma sig att vi i Sverige, som under så lång tid lagt så enorma resurser på folkbildning jämfört med andra länder, ändå har så stora problem med just detta? Är inte det snarare ett stort misslyckande? Här synliggörs en av dagens folkbildnings stora målkonflikter. Nästa standardargument handlar om att man måste bli bättre på att nå ut till rätt deltagare. Till de grupper som verkligen behöver. Och här synliggörs en av dagens folkbildnings stora målkonflikter. I själva begreppet ligger nämligen att de handlar om en bildningsform som ska vara fri och frivillig. Samtidig är bidragen till folkbildningens aktörer förenade med allsköns villkor som i mångt och mycket handlar om att vara ett slags spackel för allehanda politiska problem man inte lyckats lösa på annat sätt. Problem som ofta bottnar i en bristande asylpolitik, bostadspolitik, ekonomiskt politik, glesbygdspolitik med mera – och som därför borde lösas på en annan nivå. Och här skulle nog behövas en distinktion. Om vi till exempel anser att alla som kommer till Sverige ska lära sig svenska, så kanske det inte ska kallas folkbildning utan utbildning och vara obligatoriskt? Och sedan får den aktör som är mest lämpad att med kvalitet genomföra uppdraget ta ansvar för det. Och jag tror helt enkelt att man från rörelsens sida måste räta på ryggen och säga: Det här är vi bra på, men det här kan nog någon annan göra bättre. Inte säga ja till allt som går att få pengar för. För det är inte folkbildningens uppgift att lösa alla samhällsproblem. Ibland måste dessa skjutas tillbaka där de hör hemma. Om man ska kunna värna sitt egentliga uppdrag: Att genom att vara vara just fri och frivillig utgöra den levande levande motkraft mot makten som blott civilsamhället har möjlighet till. Här finns dock nästa verkliga problem. Att vi har ett civilsamhälle och ett så kallat fritt kulturliv som båda är nästintill helt är finansierade av offentliga medel. Är det då över huvud taget möjligt att vara den säkerhetsventil mot auktoritära krafter som alltid ligger på lur, även i en demokrati? Dessa frågor hade jag önskat att en utredning om folkbildning i dag i alla fall vågat snudda vid. Hur man till exempel genom skattelättnader för gåvor till civilsamhället skulle kunna möjliggöra fler finansieringskällor. Intressant hade även varit att titta på mer radikala förlag inom stadsplanering för att skapa tillgång till möteslokaler. Ty att sådana finns, är och kommer alltid vara långt viktigare än medel till själva verksamheten. Viktigare är också att det är möjligt att stifta lagar kring som håller även när makten skiftar. Och hade man på allvar vågat tro på människan skulle man i en utredning om framtidens folkbildning självklart även ha plockat in den brännheta frågan om arbetstidsförkortning. Förbundsstämman resulterar trots meningsmotsättningar i ett par timmars riktigt bra samtal. Och när vi närmar oss slutet går det upp för mig varför folkbildning är så viktig för demokratin. Det är den, men inte på det sätt frasen kommit att användas. När villkor om demokrati skrivits in i anslagstilldelning och både projektens deltagare och innehåll ska granskas utifrån detta syfte. Folkbildningens stora bidrag till demokratin handlar inte om innehållet i studiecirklarna, vilka kurser som ges på folkhögskolorna eller om hur representationen bland deltagarna i en förening ser ut. Folkbildningens främsta bidrag till demokratin handlar om mötesformerna. Om föreningslivets strukturer för såväl samtal, beslutsfattande och maktfördelning. Helt enkelt det grå trista ramverket. Det som man allt oftare säger att man kanske måste tänka om kring. Att man måste hitta nya former för att locka dagens ungdomar. Ingen har i dag tid och lust att sitta i en förening, säger man. Nej, kanske inte. Men om nu meningen med föreningen faktiskt är just föreningen kanske det inte är denna som ska offras. Folkbildning handlar om fostran till medborgare i en demokrati. Ty folkbildning handlar inte primärt om att erbjuda en plattform där frustrerade ungdomar ges möjlighet att kanalisera sin identitetsskapande aktivism, utan om fostran till medborgare i en demokrati. Det handlar om att genom att verka i strukturerade former lära sig ett ansvarstagande bortom det egna jaget. Om respekt för långsamheten och en förmåga att se kompromissens skönhet. Om erövrandet av insikten att det är principer, regler och intellektuell hederlighet som primärt bär upp demokratin. Inte klickbar åsiktsaktivism eller civil olydnad."