Någon Ljuger I SvD
2024-04-18
Det svenska folket är dömt att...
https://www.svd.se/a/AvzxzM/putins-nya-anfallskrig-riktar-sig-mot-historien
"Decennier efter erkännandet hävdar Kreml nu att Ryssland inget hade att göra med Katynmassakern – ett av andra världskrigets mest välkända krigsbrott. Behovet av att rättfärdiga kriget mot Ukraina har uppenbarligen fått Putin att gå från förtigande och vilseledning till direkta lögner.
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Katyn är namnet på en liten ort och massgrav belägen nära Smolensk, i västra Ryssland. Det var här som nazityska ockupationsstyrkor hösten 1941 sköt ihjäl över 4 000 polska officerare – ett av andra världskrigets mest välkända krigsbrott. Sovjetunionen, oaktat vad många tidigare trott eller hävdat, hade ingenting med dådet att göra. Eller så lyder i varje fall den historieskrivning som numera serveras i Rysslands statskontrollerade medier.
Den 12 april förklarade nämligen nyhetsbyrån Tass, den ryska regeringens officiella organ, att tidigare uppfattningar om Sovjetunionens ansvar för den så kallade ”Katyn-affären” nu kan vederläggas. Med hänvisning till ”avsekretessbelagda dokument” från de ryska arkiven sades anklagelsen om sovjetisk skuld ha avslöjats som en nazitysk propagandalögn.
Mer än tre årtionden efter kommunismens fall har Ryssland därmed återvänt till den officiella version som etablerades under Josef Stalin – ett skifte med betydande politiska implikationer.
Vad som skedde är i själva verket sedan länge i detalj utrett och dokumenterat. ”Katyn” syftar i regel på flera olika men sammanlänkade massakrer. På order av den sovjetiska politbyrån, utfärdad den 5 mars 1940, avrättade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD sammanlagt 21 857 polska medborgare – varav 4 421 från fånglägret Kozielsk (dessa är begravda i ett skogsområde vid Katyn), 3 820 från lägret Starobelsk (nära Charkiv), och 6 311 från lägret Ostasjkov (nära Tver). Ytterligare 7 305 avrättades i sovjetiska fängelser, i dagens västra Ukraina och Belarus.
Ledarna i Kreml har aldrig varit bekväma med dessa omständigheter. Katyn, liksom andra dödsfält från Treblinka till Nanjing, står som ett outplånligt minne över 1900-talets värsta brott och övergrepp. En symbol för totalitarismens brott, och den Molotov–Ribbentrop-pakt som i augusti 1939 separerade Europa i två halvor. Rysslands nuvarande president Vladimir Putin har konsekvent förkunnat en patriotisk historieskrivning som i första hand syftar till att ingjuta stolthet i landets förflutna – en målsättning som försvåras av att Stalin och Hitler en gång i tiden samarbetade för att utplåna Polen som nation.
Tomas Sniegon, historiker vid Lunds universitet, har nyligen (i tidskriften AREI: Journal for Central and Eastern European History and Politics) påmint om Katyns unika ställning. På denna lilla yta sammanflätades stalinismen med nazismen, och därmed två av Östeuropas stora katastrofer: andra världskriget, inbegripet Förintelsen, samt den terror som dessförinnan kulminerat i Gulag. Katyn var en sovjetisk avrättningsplats, kontrollerad av NKVD, långt före krigsutbrottet; dess massgravar är en anklagelseakt över hela det kommunistiska experimentet.
Hågkomsten av Katyn har komplicerats av att dess brottsplats upptäcktes av tyska militära ockupationsstyrkor, efter det att Hitler brutit sin pakt med Stalin och sommaren 1941 invaderat Sovjetunionen. Utgrävningarna inleddes med tysk militär på reträtt våren 1943, efter slaget vid Stalingrad. För Joseph Goebbels propagandamaskineri kom upptäckten som på beställning. Katyn, som vagt erinrar om det polska ordet för bödel, kat, användes för att avleda uppmärksamheten från Tysklands egna övergrepp. Kort därpå påbörjade sovjetiska statsmedier en egen motkampanj. Avrättningarna påstods nu ha ägt rum 1941, när området kring Smolensk övergått i tysk kontroll, och inte året dessförinnan. Implikationen var tydlig: skulden för dådet var tysk.
.
Det bör noteras att den polska sektionen av Röda korset våren 1943 genomförde en separat undersökning. Sålunda kunde den polska motståndsrörelsen, och dess exilregering i London, inhämta oberoende kunskap om de polska officerarnas öde – oaktat de tyska respektive sovjetiska myndigheternas simultana kabukiteater. Det var sannolikt genom denna kanal som Winston Churchill och Franklin D Roosevelt informerades om vad som ägt rum, även om de av realpolitiska hänsyn till alliansen med Stalin lät saken bero (vilket framgår av deras korrespondens, utgiven som ”The Kremlin letters”, se Under strecket 18/6 2019).
Med Sovjetunionens seger över Nazityskland 1945, följt av Polens infogande i Moskvas intressesfär, konsoliderades också den sovjetiska historieskrivningen. Så sent som i april 1976 antog Leonid Brezjnevs politbyrå en resolution om att bekämpa ”utländsk propaganda” avseende den så kallade Katyn-affären. Västerländska diskussioner om skuldfrågan avfärdades som antikommunism, ett illasinnat eko av Goebbels. Kalla krigets bipolära maktlogik bestämde referensramarna.
Först med Michail Gorbatjov kunde ett skifte i det offentliga samtalet om Katyn äga rum. Aleksandr Jakovlev, en av politbyråns mest reforminriktade ledamöter, hade redan 1985 uppmanat generalsekreteraren att hantera denna ”vita fläck”. Två år senare inrättade Sovjetunionen och Polen en kommission för att gemensamt undersöka samtliga tillgängliga källor. Trycket uppstod simultant från flera olika håll: från Polen, det sovjetiska civilsamhället och västerländska regeringar. Ambitionen om demokrati och öppnandet mot väst var intimt förknippad med behovet av att göra upp med sovjetsystemets förflutna.
Lögnen om nuet kan inte fungera utan lögnen om det förflutna.
En sovjetisk-polsk försoningsprocess inleddes våren 1990. Vid den polska presidenten Wojciech Jaruzelskis statsbesök i Moskva överlämnade Gorbatjov nyckeldokument om händelserna i Katyn. Det var, i perspektiv, en unik händelse. Den 13 april publicerade Tass ett officiellt erkännande om sovjetisk skuld. Inom loppet av några år framkom ytterligare kunskap om totaliteten av stalinismens brott mot mänskligheten. I ett halvt sekel hade sanningen förtryckts. Glasnost var ett löfte om förändring, en ordning präglad av öppenhet och rättsstatlighet.
Traumat har emellertid bestått. Katyn utgör en viktig pelare i Polens nationella identitet. 1995 deltog såväl Lech Wałęsa, landets dåvarande president, som påven Johannes Paulus II vid invigningen av en ny minnesplats. En polsk storfilm med platsens namn, i regi av Andrzej Wajda, påminde 2007 därvid allmänheten om vad som skett. Tre år senare adderades ytterligare ett tragiskt lager. Under en inflygning till Smolensk, i syfte att högtidlighålla årsdagen av händelserna, omkom landets dåvarande president Lech Kaczyński och ytterligare 95 personer i en olycka.
Kreml har å sin sida förvandlat minnet av Katyn till en berättelse om rysk patriotism. Ett museum som invigdes 2018 förevisar i sin permanenta utställning fyra århundraden av polsk aggression mot Ryssland. I förgrunden står ryskt martyrskap. Vidare har Putin förklarat hur det var den polska regeringen som provocerade fram kriget med Hitler. Moskvas territoriella annekteringar handlade enkom om att ”skydda” områdets ryska och ukrainska invånare i östra Polen, efter det att staten upphört att existera. Med andra ord: ingen sovjetisk invasion, ingen sovjetisk skuld.
Enligt Sergej Narysjkin, chef för utrikesspionaget SVR, utgör Polen ett ihållande säkerhetspolitiskt hot. ”Det polska ledarskapet”, hävdar han, ”är i ökande utsträckning inställt på att ta kontroll över Ukrainas västra territorier genom att gruppera sina styrkor där.” Det rör sig delvis om projicering. Men retoriken kan inte avfärdas som simpel propaganda – uppfattningen om en permanent konfrontation med omvärlden har blivit Kremls bärande idé. Ryssland är hotat, inifrån och utifrån, och försvarar sig mot aggression.
Genom att explicit placera ansvaret för Katyn hos Tyskland har landet korsat en historiepolitisk Rubicon, en form av revisionism karaktäristisk för stater obegränsade i sin maktutövning. Rysslands politiska ledarskap nöjer sig uppenbarligen inte längre med tillrättalägganden, förtiganden och vilseledning. Stalins välkända order om att avrätta de polska fångarna, förklaras det nu, var ett falsarium, framställt under president Boris Jeltsin. En liberal komplott för att tillfredsställa västmakternas ”russofobiska” agenda.
I övrigt har en rad surrealistiska ”avslöjanden” presenterats som avgörande indicier: sedlar som anträffats i gravarna härrörde från den tyska ockupationstiden, enbart tyskarna använde sig av nackskott som avrättningsmetod (!), liken var för välbehållna, kulhålen på de avlidna matchar inte de hylsor som användes av NKVD. Allt enligt dokument från det sovjetiska militära kontraspionaget, Smersj, som 1945 påstås ha bedrivit sina egna högst vederhäftiga undersökningar kring Katyn.
Inte minst handlar det om Rysslands krig mot Ukraina. ”Kievregimen”, visste en rysk historiker att förklara i de ryska statsmedierna, ”har skapat en provokation i Butja” – en ort där rysk militär våren 2022 mördade, torterade och våldtog hundratals lokalbor. Vidare förklarade han att det alltså handlade om brott begångna av den ukrainska ”nazistregimenen”. Ukraina, sammanfattade han, har ”uppsåtligt planterat lik, tagit in korrespondenter, och lanserat en informationspropaganda – detta påminner väldigt mycket om vad tyskarna gjorde i Katyn.”
Det går en båge från Stalin till Putin. Från Katyn till Butja. Lögnen om nuet kan inte fungera utan lögnen om det förflutna. Kriget mot Ukraina måste rättfärdigas, brotten mot de mänskliga rättigheterna på ockuperat territorium döljas – oaktat implikationerna. Det finns ingen anständighet att tala om. Politiken har blivit historia inverterad i nuet."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.