Språkvårdsmellosågande Schulman
2024-03-04
Så Alex Schulman fick i Folkbildningsprojektet den för många av den Djupa Statens fallna änglar föga avundsvärda uppgiften, att såga sönder både språkvården och Mello på en och samma gång, och faktiskt, det här lämnar inte mycket i övrigt att önska.
https://www.dn.se/sverige/alex-schulman-det-ar-en-fasa-att-se-hur-spraket-dor-i-melodifestivalens-lattexter/
"Vad är det som händer i Melodifestivalen? Låtarna är numera så dåliga att man knappt vet om det är musik längre. För att inte tala om de infantila texterna.
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ett spännande grepp i Melodifestivalens delfinal nummer fem i helgen var det rundabordssamtal mellan artisterna som introducerade varje nytt bidrag. Samtliga artister placerades på stolar i en ring, Carina Berg ledde pratet med glasögonen i pannan, vilket väl skulle signalera att här är det inte meningen att vi ska glittra, här ska vi vara sanna.
Jag tycker på sätt och vis att greppet var lyckat, även om det var besvärligt att titta på. Det var som att bevittna ett första trevande gruppsamtal för Anonyma Narcissister. Ingen i rummet var egentligen intresserad av någon annan än sig själv, så fort någon öppnade munnen infann sig en form av apati hos samtliga övriga, ett nästan ursinnigt ointresse. Ljudlösa suckar, någon tittade tomt ut i universum i väntan på att det skulle ta slut, andra mer tydliga i sitt råa hat mot den som öppnade munnen. Ett par av dem låtsades i alla fall lyssna, men blev omedelbart påkomna eftersom det var så tydligt att de inte reagerade på något som sades, inga ord nådde fram.
En enda gång ställde en av artisterna en fråga till en annan, då kippade de andra efter andan, man såg plötsligt deras desperata funderingar: Är detta något som förväntas också av oss? Gubbarna i gruppen Medina vinnlade sig om att inte säga ett enda ord till de andra under hela samtalet, men sen blev det deras tur och då flög de upp ur stolarna, jävlar vad de snackade och gestikulerade och drog historier. De hade så mycket att säga om sig själva! Och då sjönk de övriga in i dvala.
När någon gravallvarligt sjunger ”vi tar kommando, vi går loco, loco, är ni med, bailando”, ja, då händer det, språket går faktiskt sönder
Ja, det var ett spännande grepp för det avslöjade så mycket, och samtalet avslutades kongenialt när någon kom på idén att gänget skulle gruppkramas och det var en unik stund, ett slags gigantiskt antiklimax, det var den mest onaturliga omfamning jag någonsin tagit del av.
Det blev värre när de började sjunga. Nivån på musiken i den här musiktävlingen är nu på en historisk låg nivå, det är så debilt att man knappt vet om det ens är musik längre, kan det ha hänt något, kan formatet stegvis gjort sig av med melodierna, utan att vi riktigt märkt det? Kvar tycks bara finnas olyckliga ljud, sorgliga läten, missklanger och någon form av oroliga takter.
Med låttexterna är det ännu värre ställt. De är så infantila att de tycks driva språket mot en existentiell kris, en kris som känns mer och mer akut ju längre in i programmet vi kommer, och när någon gravallvarligt sjunger ”vi tar kommando, vi går loco, loco, är ni med, bailando”, ja, då händer det, språket går faktiskt sönder, det krackelerar under tyngden av idioti, ”oh la la, comme ci, comme ci, comme ça, åh detta glitter, nu tar vi vår plats, banne maj”, allt rasar, för det betyder ingenting.
Och jag inser att det är en rätt betydande sak att uppleva, stort och mäktigt, när ett språk går sönder, som när en glaciär går ner i ett hav med ett dån, kvar finns bara ord som guppar i svallningarna, stumpar av meningar sammansatta av någon som glömt vad orden en gång betydde, ja, ”vi går prop-pop-pop”, sjunger någon olyckligt på scenen. ”Vårt nya motto är dansez, dansez, allez, allez”.
Det är en fasa och en sorg att se ett språk dö, men på scen är de galna av eufori, de sjunger om en glädje som ”skiner som hundra solarier” men plötsligt blir de högtidliga när de sammanfattar budskapet, ett slags testamente: ”Jag ser mitt liv i panorama, vi är inte lovade mañana.”
Det är nästan sakralt. Orden är där, det låter som nåt som har substans, innebörd, men det betyder absolut ingenting, för språket har gått sönder. Det finns inte längre."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.