Stora delar av den svenska akademin hyllar medelmåttighet, senast illustrerad av Leif Lewins debattartikel ”Låt medelmåttan bli riktkarl på universiteten” (DN Debatt 2/12). Sverige investerar 3,5 procent av BNP på forskning och få länder spenderar mer på forskning. Medan svensk industri är innovativ, halkar vi efter i världsrankningar som granskar universitetens vetenskapliga produktivitet och innovation. Medan Lewin föreslår att alla disputerade forskare vid högskolor ska få resurser att bedriva forskning, föreslår Ingrid Petersson med flera (regeringens utredare) att medel skall sökas i konkurrens (DN Debatt 10/10).

Detta är kategoriskt för debatten – forskare menar att akademisk frihet behöver öka, medan politiker vill se resultat för miljarderna som satsas på forskning. Men mycket lite, och allt mindre, av all forskning gör någon skillnad. I massforskningens tidevarv blir det typiskt måttliga kunskapsbidrag av specialiserade forskare, präglade av försiktighets- och karriärtänkande samt tuktade av krav på etikprövning. De flesta skriver för en liten grupp likasinnade. Vi menar att de alternativ som Lewin respektive Peterson med flera föreslår är slöseri med offentliga medel.

Varför är det fel att satsa på bredd? Studie efter studie visar på att mobilitet är viktigt för forskares kreativitet och produktivitet. Raka motsatsen till mobilitet är intern rekrytering, så kallad ”akademisk inavel”, vilken kraftigt hämmar forskningsproduktiviteten. Ofta blir mindre produktiva forskare internrekryterade (och internbefordrade till professorer). Enligt Vetenskapsrådet hade en majoritet av professorerna vid de tio största lärosätena i Sverige en doktorsexamen från samma lärosäte och ”framhåller inaveln i det svenska högskolesystemet som djupt oroande [och] identifierar den låga mobiliteten i miljöerna som en svaghet”.

Mindre duktiga och ambitiösa forskare publicerar sällan sin forskning i renommerade tidskrifter och betalar ofta ”rovtidskrifter” (tidskrifter som saknar kvalitetskrav och har som affärsmodell att ta betalt (vanligtvis cirka 30 000 kronor) av författarna för att publicera deras verk). Forskare vid svenska institut har bara vid förlaget MDPI publicerat 16 739 artiklar (8/12 2023, mdpi.com) och Sveriges skattebetalare fortsätter att finansiera detta slöseri. (Grannländer har i princip stoppat detta.) Problemet är dock mycket större än bortslösade resurser, eftersom det gör att undermåliga artiklar saluförs som bra forskning.

Att ge alla disputerade stort forskningsutrymme i tjänsten är mycket kostsamt och innebär låg produktivitet. En expanderad högskola med många akademiskt svaga ämnen medför en hög andel måttligt kvalificerade lektorer och professorer. Visst forskningsstöd till utbildning kan vara motiverat, men forskningsanknytning av utbildning behöver inte betyda att alla lärarna själva skriver forskningsrapporter (som i regel tillför undervisningen föga).

Det som Peterson med flera föreslår, nämligen att mer finansiering koncentreras till forskningsråd har ett antal problem. Ett sådant är tiden – flertalet forskare lägger mycket tid på att söka pengar, ibland lika mycket som de ägnar åt forskning! Många blir beroende av externa medel för att dra in till sin egen lön. Dessutom är många forskningsråd politiskt styrda och det är mycket fokus på planer – och bra forskning är sällan planstyrd. Innovationer kan inte förutses.

Inom flera områden innebär forskning inom ramarna för projektfinansiering att det är nästan samma projekt som görs om och om igen – nytänkande försvårar den säkra projektplanen. Styrda utlysningar medför opportunism och missgynnar forskning som inte efterfrågas av makthavare.

Forskningsråd och en stor del projektbaserade ansökningar som är fallet i Sverige, är ett ineffektivt sätt att förvalta forskningsbudgeten. Det måste förändras om vi vill ha bra och viktig forskning.

Koncentrerade satsningar på framgångsrika personer och miljöer ger bättre utdelning än att sprida ut satsningarna. Ett litet antal forskare står både för de flesta vetenskapliga bidragen och överlag den större kunskapsspridningen. Gemensamt för framgångsrika universitet är att man har stora resurser att bedriva fri forskning. De tillämpar också principen att bara anställa högkvalificerade forskare från andra universitet som professorer (ej internrekrytering). Man är nogräknad med vem som anställs – men när folk är anställda är frihetsgraderna stora.

Självklart kan de flesta universitet inte anställa toppforskare – det är stor brist på sådana – men när detta inte låter sig göras bör man undgå forskning i tjänsten för ”alla”. Ofta betalas forskningstid av utbildningen.

Samhället står inför stora globala utmaningar på flera områden: miljö, hälsa och livsmedel för att nämna några. Forskning är dyrt, mycket har redan sagts och det är mycket svårt att tillföra något nytt av verkligt värde. Givet utmaningarna är det ett stort privilegium och förtroende att få bedriva forskning med offentliga medel. Universiteten och forskningsråden har ett stort ansvar gentemot skattebetalarna. Att satsa på internrekrytering och ”inlasning” av mindre framgångsrika forskare eller stora summor på forskare som inte är produktiva, är inte ansvarsfullt. Det är inte heller ansvarsfullt att anställa och stödja forskare som betalar tidskrifter för att komma undan kvalitetskrav. Å andra sidan är det svenska systemet med en stor mängd forskningsmedel knutna till ineffektiva ansökningsprocesser och plantänkande, inte heller rätt sätt att styra forskning.

Forskningspolitiker och universitetsledningar: Gör om och gör rätt. Vi behöver lära oss av de som är bäst i klassen och göra selektiv rekrytering med satsningar på rätt personer – inte på alla och inte på projekt."