"Årets replik?

Det vet väl inte jag.

Det var ärkebiskopen som skulle grillas av SVT:s främsta skjutjärn. 1940-talets tidningsdebatt om tro och vetande uppstånden i 2020-talets tv-format. Anders Holmberg avsåg att axla filosofen Ingemar Hedenius roll och ställa Martin Modéus till svars om sanningshalten i den kristna läran. Kunde han verkligen tro på Kristi uppståndelse?

Och så gick det som det gick. Ärkebiskopen svarade med sin numera klassiska replik om vetandets gränser, hänvisade till mysteriet och blev folkhjälte. Kanske förnyade han också förutsättningarna för det religiösa samtalet i Sverige.

Oaktat om det berodde på ärkebiskopens retoriska utförsgåvor var det fullt i kyrkan på julens midnattsmässa i år, för första gången sedan pandemin. Och kanske inte bara därför. Tidsandan har en tendens att gå igen. ”Kyrkor och restauranger fyllda till trängsel på Nyårsafton”, rapporterade Dagens Nyheter på nyåret 1924, ett annat år då oron låg som ett lock över världen. ”Som stockholmarna alltid äro kyrksamma vid denna tid på året så gick det en jämn folkström till alla huvudstadens tempel”, noterade DN. I Gustav Vasa kyrka lyckades man pressa in hela 3 000 själar.

Ja, det ”glada 20-talet” hade uppenbarligen sina skuggsidor. ”Pessimism och misströstan fylla många sinnen”, konstaterar tidningens nyårsledare samma dag. ”Man behöver endast gå ut där två eller tre äro församlade för att få höra jämmer och klagan.” Hundra år senare känns de dystra stämningarna igen.

Gopnik drev tesen att det är ett misstag att se demokratin som civilisationens normaltillstånd. I stället, menade han, är det tvärtom

Under höstens bokmässa i Göteborg hade jag glädjen att samtala med den amerikanske författaren Adam Gopnik, också han en man med känsla för det mänskligas mysterier. Gopnik drev tesen att det är ett misstag att se demokratin som civilisationens normaltillstånd. I stället, menade han, är det tvärtom. Sett till tusentals år av mänsklig historia är det normala för oss inte att leva och frodas i fredliga demokratiska former, utan snarare att släpa oss fram under tyranni och auktoritära styren. Demokratin är ett undantagstillstånd. Den intressanta frågan är alltså inte hur det auktoritära styret uppkommer utan snarare hur det kan upphävas. Den antidemokratiska lockelsen finns alltid där, arbetet består i att motarbeta den. ”En republik, om ni kan behålla den”, svarade Benjamin Franklin, en av USA:s grundlagsfäder, en gång på frågan om vad landet egentligen var.

Resonemanget är värt att minnas inför det ödesår då inte bara USA kan ta ett steg tillbaka mot det auktoritära urtillståndet. Lagom till nyår ägnar tidskriften The Atlantic ett helt nummer åt temat ”If Trump wins” – Om Trump vinner – där ett antal skribenter med olika ämnesmässiga utgångspunkter övertygande visar att presidentvalet i november är ett existentiellt hot mot USA som vi känner det. Om Donald Trump tar makten, varnar de, kommer det att leda till en kollaps för rättsstaten, ett uppsving för rasistiska och antisemitiska organisationer, omänskliga villkor för migranter och deras familjer, okontrollerat hat mot kvinnor, en accelererande katastrof för klimatet och vetenskapen, en ohejdad korruption och – inte minst – en stor triumf för Vladimir Putin och Rysslands imperialistiska expansionsplaner.

Skribenternas samlade slutsats är glasklar. De skador som Donald Trump tillfogade den amerikanska demokratin under sin första presidentperiod var reparabla. De som han kan åstadkomma under en andra kommer inte att vara det.

Den Donald Trump som vann sitt första presidentval 2016 var en häpen nybörjare, omgiven av en rad jämförelsevis vettiga och redbara rådgivare. Den som nu ställer upp är turboladdad med revansch- och hämndbegär, kringgärdad av fega sykofanter och fanatiska dårar. Hans raseri över valnederlaget och de många pågående rättsprocesserna överskuggar allt annat. Förra gången drevs han av förödmjukelse. Denna gång handlar det om vedergällning.

Därför kan det redan nu, innan vi faller in i den banaliserande dramaturgin om ett ”spännande” val, vara lämpligt att stanna upp och gnugga sig i ögonen. Världens viktigaste demokrati kan 2024 få en president som för tredje valet i rad har en minoritet av det totala antalet röster. En president som är åtalad på 91 punkter i fyra olika rättsprocesser. En president som har genomfört ett försök till statskupp, är helt öppen med att han föraktar demokratin och vill kasta sina motståndare i fängelse.

Normaliseringen av denna process är det mest skrämmande av allt – precis den normalisering som många varnade och blev utskrattade för i början av 2016. Den här gången riskerar reaktionerna att avtrubbas ytterligare, den legitima känslochocken att ersättas med ett slags inre död. När USA:s nya president använder justitiedepartementet för att fängsla demokratiska politiker, motsträviga militärer, jurister, journalister och aktivister kommer folk förvisso att skruva på sig. Men också att rycka på axlarna. Detta är ju trots allt vad han sagt att han ska göra hela tiden.

Trumpismens bärande idé är ett grundskott mot denna tanke. Gör vad du vill! Bejaka dina lägsta instinkter! Ingen kommer ändå att bry sig!

Oavsett om man kallar Donald Trump en postfascistisk populist, en antidemokratisk demagog eller en opportunistisk tyrann så är det han står för ett brott mot den moral som det demokratiska samhället vilar på: att våra handlingar får konsekvenser. Trumpismens bärande idé är ett grundskott mot denna tanke. Gör vad du vill! Bejaka dina lägsta instinkter! Ingen kommer ändå att bry sig! Konsekvensen blir ett samhälle där medborgarna tappar tron på att någonting betyder något över huvud taget. Det vill säga precis vad alla auktoritära ledare önskar sig: de likgiltigas republik, befolkad av uppgivna nihilister.

Det är detta som är den verkliga faran. The Atlantics redaktör Jeffrey Goldberg påminner om att till och med Trumps egna familjemedlemmar framhåller hans unika uselhet mot andra människor – som en komplimang. ”MÅ DE RUTTNA I HELVETET!” avslutade presidentkandidaten sin julhälsning på sociala medier, med adress till sina politiska åsiktsmotståndare.

Den största förstörelsen är den som människorna har begått mot sig själva, genom att låta sig förföras av begär, girighet och skamlös svinaktighet mot andra

Dagen efter denna fridshälsning följer jag en annan man med voluminöst hårsvall som systematiskt arbetar sig ner mot helvetestrattens botten, huvudpersonen i Mozarts opera ”Don Giovanni”. I Kungliga Operans nya uppsättning utspelar den sig i en förödd och förstörd värld: utbombade ruiner, förbrända skogar, svart giftrök mot en blodröd himmel. Men den största förstörelsen är den som människorna har begått mot sig själva, genom att låta sig förföras av begär, girighet och skamlös svinaktighet mot andra.

Till skillnad från verkligheten slutar operan i eld och undergång för missdådaren. Men kanske, slår det mig när stengästens tordönsstämma ljuder i de suggestiva slutscenerna, är det hela mänskligheten som kallas till rannsakan: É l’ultimo momento! Är det vår civilisations sista stund som är kommen?

Det är lätt att tro det. Men så finns musiken, den både skräckinjagande och underbara musiken, som Salieri säger i Milos Formans film. Den som är lätt, ljus och humoristisk och vädjar till vårt inre småleende. I den musiken, skriven i början av upplysningens tid i Europa, hör man sorlet av en annan framtid, en annan värld, bortom tyrannernas muller och vrål.

Också den hundra år gamla ledaren i Dagens Nyheter från nyåret 1924 tycks ha uppfattat den mörka tidens ljusa undertoner. ”Låt oss därför hoppas att armodet och betrycket i nuvarande tidsläge må bli oss alla en stark stimulans till kraftig och dådfull insats i samhällsarbetet”, insisterar tidningen. ”Då kan man också våga tro på en tid då den gamla reformationslösen åter blir en sanning och en samlande paroll: Andarna vakna, det är en lust att leva.”

Kan man verkligen tro på det?

Ja.

Hur det ska gå till?

Det vet väl inte jag.

Gott nytt år!