"Offentliggörandet av Språkrådets nyordslista, liksom reaktioner därpå, har kommit att bli en svensk decembertradition fullt i klass med att leta rasfrämlingar i luciatåget eller att fundera över vad en illasinnad PK-maffia gjort med Kalle Anka eller Aladdinasken sedan sist.

Listan består i år av 34 ord. Som vanligt är de flesta bekanta, medan några är nya för åtminstone mig. Ofta, om än inte alltid, kan man gissa sig till betydelsen även av det man inte tidigare exponerats för.

Riktigt årsfärska är inte alla, men man får väl anta att de ansetts ha fått stor spridning först under 2023. Till skillnad från vad många tror, handlar det inte om ord som officiellt sanktioneras, utan helt enkelt om sådana som bedömts känneteckna det gångna året. Inte heller är det fråga om att svenskans uttrycksmöjligheter vuxit – att vi redan kundeNyord  tala om de aktuella företeelserna bevisas ju av att orden i listan förklaras med väl beprövade medlemmar av det existerande ordförrådet.

Den stora majoriteten är som vanligt endera engelska lån eller nya kombinationer av befintligt svenskt material, och på det sättet återspeglar samlingen otvivelaktigt våra i detta avseende vanligaste lexikala berikningsstrategier.

Lite oklart är dock vad syftet med nyordslistan egentligen är. En tänkbar sådan är att fånga den ack så svårgripbara ”tidsandan”, och i någon mån nås kanske den ambitionen. Samtidigt kan vi nog redan från början anta att mycket på listorna inte har framtiden för sig, och därmed blir intetsägande för kommande släktled som vill förstå 2023. Ett exempel från årets skörd är Barbenheimer, som i svensk press dyker upp i juli, men är bra nära utdött i oktober, och helt borta i november. Det är väl inte övermåttan sannolikt att det skulle få en renässans, såvida inte Hollywood bestämmer sig för att medvetet lansera samtidiga uppföljare.

Är man ute efter just tidsandan är Googles sammanställning av populära sökningar minst lika givande.

Är man ute efter just tidsandan är Googles sammanställning av populära sökningar minst lika givande, för att inte tala om min egen favorit – Wikipedias sällan citerade dagliga rapport över sina mest lästa artiklar. Båda ger en bild av samtidens snackisar och har fördelen att inte presentera subjektiva urval, utan återspegla folks faktiska beteende.

Åtskilliga tidningar och tidskrifter presenterar listor över årets i deras tycke bästa kulturella alster, men det genererar sällan uppståndelse om ”nyböcker” eller ”nyfilmer” utanför den egna publikationen. Språkrådet lyckas uppenbarligen bättre med den gimmick som mer marknadsför den egna verksamheten än något annat. Kanske för att folk förväntar sig att kulturutbudet ska fortsätta att förändras, medan de lättare låter sig förvånas av att även språk gör det.

Jag vill förstås inte låta som den Grinchen jag i själva verket är, men ibland är det svårt att förställa sig. Nyordslistan kunde vara en liten julafton för språkintresserade, men jag har ändå svårt att dela entusiasmen, och påstår rentav att den saknar språkvetenskapligt värde.

Det handlar alltså om ord som är utkorade på ett ogenomskinligt sätt.

Den främsta anledningen till det är just subjektiviteten i urvalet. Det handlar alltså om ord som är, om inte godtyckligt valda, så åtminstone utkorade på ett ogenomskinligt sätt. Icke närmare specificerade människor har på icke närmare specificerade grunder tyckt att dessa utgör 2023 års mest intressanta nykomlingar i den svenska vokabulären.

Kanske borde man glädjas över en anledning att dryfta språkfrågor. En mer pessimistisk vinkel vore att jippot stjäl syre från mer intressanta diskussioner, och måhända att det befäster den folkliga missuppfattningen att språk enbart handlar om ord.

Det är möjligen att överanalysera saken, men listan skulle likväl ha kunnat basera sig på andra kriterier. Så länge man inte kräver talspråklig gångbarhet, utan begränsar sig till skrift (trist, men i praktiken nödvändigt) finns de tekniska förutsättningarna för att mer objektivt plocka fram uttryck som antingen är sprillans nya eller som har gjort en frekvensmässig kometkarriär under året, alltså som belagts tidigare, men som först nu vunnit burspråk i folkdjupet.

Själv hade jag möjligen röstat för russinrockare, som användes i samband Rolling Stones nyliga albumsläpp. Arkiven avslöjar dock att ordet belades redan för 18 år sen. Även den gången om Stones, visar det sig. Då hade herrarna Jagger och Richards ändå nätt och jämt passerat de 60. Jagger som för övrigt för nästan ett halvsekel sedan hävdade att han “hellre skulle dö än sjunga ’Satisfaction’ som 45-åring”."