"Femton år innan hela mediesverige började fundera på exakt hur otrevlig Jens Liljestrand är skrev han en avhandling om Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. I ”Mobergland” diskuteras bokserien som livshistoria och kalla krigsberättelse samt dess mottagande på kultursidorna.

Det är underbart att förlora sig i recensionerna från femtiotalet och så att säga se den kritiska verkningshistorien in action. Om ”Invandrarna” skriver Olof Lagercrantz att Karl Oskar är ”jämmerligt ointressant”, för att lagom till sista delen slå fast seriens status som ”folkbok” och unikt storverk. Kanske växte böckerna i kulturchefens ögon, kanske ville han bara vara med och adla ett epos. Så är det med kanoniseringsprocesser, mycket kan spela in.

Och mitt i julstressen presenterades alltså direktiven till den kommitté som ska ta fram en statlig kulturkanon. En glädjens dag, utbrast Alexander Christiansson (SD) på ett sätt som man bara kan göra om man vet att man är den som bestämmer. Det gamla vit makt-partiet har önskat sig det här ett bra tag.

Det som blir tydligt när man läser Liljestrands avhandling är att kanonisering pågår hela tiden och på många nivåer, oavsett regeringens påhitt. Det är först i statens händer som kanon på allvar blir ett begrepp ”inpyrt med makt”, för att citera Svenska Akademiens Mats Malm (13/12 2022).

Ute i verkligheten är kanon organisk materia. Som sådan kan den också tillhöra alla – så länge skolan och biblioteken fungerar, och så länge det finns levande kultur. ”Det går inte att på en gång visa långfingret till dem som skapar kulturen och samtidigt hötta med pekfingret åt dem som ska ta del av den”, som Björn Wiman skriver (21/12). Kanske krävs också jämlikhet.

Att historikern Lars Trägårdh vill leda detta nationalistiska projekt är ingen stor chock. Frågan är bara vilka författare, kritiker och forskare som kommer att stå till förfogande som sakkunniga. Inga alls, om man får tro litteraturvetaren Anders Mortensen i Lund: ”Jag känner hundratals välkvalificerade personer som kunde komma i fråga, men ingen av dem skulle ta i detta uselt motiverade uppdrag med tång”, skrev han i fjol (Kristianstadsbladet, 30/11 2022).

Jag är inte lika säker. Folk älskar att skylta med sin egen smak, tänk att få göra det inför hela svenska folket i en ”ändlös skrytparad”, som Aftonbladets Karin Pettersson uttryckte saken (21/12). Vilka det än blir sätter jag mitt tangentbord på att Moberg kommer att finnas med på statens lista över sanktionerad läsning.

Som Liljestrand skriver har Karl Oskar och Kristina nämligen blivit en del i en ”gemenskapsproducerande” föreställning om att vara svensk – och invandrare. Mobergs epos tycks rentav ha ersatt historiska fakta och ”bildat en tankefigur som kommit att forma den dominerande synen på utvandringen till Nordamerika”.

Författaren Kristoffer Leandoer menar i sin essä ”Längta hem, längta bort” att Mobergs bild av de strävsamma nybyggarna ”är inskriven i vårt dna” – trots att den inte är särskilt representativ. Många migranter var i stället daglönare i industrin eller vid järnvägen. Men en sådan bister, urban verklighet saknar den lockelse som bärs av den närmast bibliska historien om hemkomsten i ett främmande land, skriver han.

I Ola Larsmos roman ”Swede Hollow” kan man få en bild av den svenska slummen i Minnesota, och av de svenska migranter som sorterats bort ur vårt kollektiva minne. Moberg ”Utvandrarna” är redan hyperkanoniserad, men lär ändå hamna på en statlig lista som i bästa fall är meningslös.

Och i värsta fall? Sverigedemokraterna har tidigare sagt att de vill använda en statlig kulturkanon för medborgarskapstest. Detta finns inte med i direktivet, men vem vet? SD är numera borgerlighetens största parti. Så blir Mobergs narrativ kring migrationen inte bara en del av vår djupaste kanon, utan ett potentiellt vapen."