"På fredagen skulle den rysk-amerikanska författaren och politiska tänkaren Masha Gessen ha mottagit Hannah Arendt-priset under en ceremoni i Hansastaden Bremens stadshus.

Så blir det inte. Och skälet till det är lika ironiskt som svårbedömt. Man skulle till och med kunna säga att det handlar om ett politiskt sprängstoff som sätter den tyska efterkrigshistorien, ja den hela den tyska självbilden, på sin spets.

Det började med att Masha Gessen – vars judiska morfar dödades av nazisterna och det hör till saken – publicerade en lång artikel i The New Yorker om den tyska minneskulturen i spåren av Hamas grymma attack och Israels bombningar av Gaza. Gessen menar att denna kulturs starka ställning osynliggör det palestinska lidandet. Här kan en bakgrund eventuellt vara på sin plats.

Att bevara minnet av Förintelsen och stå upp för Israel är fundamentalt för Tyskland, en del av den tyska nationens existensberättigande, sa Angela Merkel när hon talade i Knesset på sextioårsdagen av staten Israels grundande. Gessen menar att denna hållning, som upprepats av nuvarande förbundskansler Olaf Scholz, och minneskulturen i stort utvecklats till ett slags censur som likställer kritik mot Israel med antisemitism.

Fast det som väckt ondast blod är förmodligen att Gessen i artikeln liknar Gaza vid de judiska ghetton som nazisterna upprättade. Det är en magstark jämförelse som går i direkt klinch med en grundbult i den tyska minneskulturen, den att Förintelsen är en singularitet och därmed ojämförbar.

Det är detta som ligger bakom den tysk-israeliska organisationen DIG:s uttalande att ett hedrande av Gessen ”skulle stå i vägen för den nödvändiga resoluta hållningen mot den växande antisemitismen”. Och att Heinrich Böll-stiftelsen, som instiftade Hannah Arendt-priset, meddelat att den drar sig ur årets utdelning. Nu är prisceremonin alltså inställd.

Absurt, kan man tycka, särskilt som Arendt själv tidigt kritiserade staten Israel, och förde ingående och kontroversiella resonemang om minnet av Förintelsen. Lika absurt är det att inte en enda tysk journalist hört av sig sedan debaclet om priset inleddes, som Masha Gessen meddelade på plattformen X på torsdagen.

Artikeln i The New Yorker river upp djupa sår i den tyska självbilden, den är ensidig men effektiv: de bortvända tyska reaktionerna och den inställda prisutdelningen iscensätter ju det Gessen i texten illustrerar. Nämligen att en statisk minneskultur riskerar att bita sig själv i svansen och att Tyskland ännu en gång måste komma fram till vad som ryms i parollen ”Nie Wieder!” – ”Aldrig igen!”."