Kändisdefamering I DN

2023-12-14
"Sedan portarna slog upp för ett år sedan har Soho House hånats på kultursidorna. Saga Cavallin skriver om ”exklusivitet” och undrar varför hon själv inte blivit medlem.
Det har i veckan gått ett år sedan Stockholmsavknoppningen av medlemsklubben Soho House slog upp kyrkportarna och jag har ännu inte ansökt om att bli medlem. Jag frågar mig varför.
Vanligtvis brukar jag och alla jag känner vara extremt intresserade av allt som har med Östermalm och olika former av inträdesregler att göra. Det är inte ens särskilt dyrt att vara med. Är man under 27 år kostar medlemskapet lika mycket i månaden som en kontorsplats jag en gång hade i Malmö. Den låg inte i en omsorgsfullt renoverad nygotisk kyrka utan i ett dragigt vindsrum jag delade med femton lundastudenter och en knappt fungerande kaffebryggare. Är man över 27 betalar man lika mycket som för lyxen att få stå och förfrysa på en perrong i väntan på olika inställda tunnelbanor – alltså runt tusen spänn i månaden, samma kostnad som för ett SL-kort.
Sedan den 12 december i fjol huserar alltså detta medlemsexklusiva co-workingspace med tillhörande bar och restaurang i den nedlagda Trefaldighetskyrkan på Majorsgatan i Stockholm. Soho House, eller ”Soho Club” som Solveig Högberg, tidigare pastor i kyrkan, kallar det har inte haft ett helt smärtfritt premiärår i Ulf Kristerssons Sverige. Och då syftar jag inte i första hand på min misstro mot att ingå i en grupp som sannolikt inte ens skulle vilja ha mig som medlem.
Ägarna anser möjligen att kontorsplatser är vår tids kyrka och överprisad ”italiensk” (inom hundradubbla citationstecken) mat vår religion. Det gör däremot inte Skatteverket. Tidigare i år avslöjades att byggnaden där ”huset” huserar, sju år efter att kyrkan lämnade lokalerna, fortfarande är klassad med Skatteverkets typkod 381, som innebär att fastigheten är helt skatte- och avgiftsfri. Koden indikerar egentligen att en stiftelse eller allmännyttig ideell förening äger byggnaden. Enligt Expressen borde den riktiga fastighetsskatten ligga på omkring 780 000 kronor om året.
I juli rapporterade Breakit att bokslutet för klubbens första år visade intäkter på 2,2 miljoner kronor, vilket omfattar både medlemsavgifter och restaurangen. Soho house Stockholm har inte gått ut med några medlemssiffror, men låt oss bara säga att företaget under samma år gjorde en förlust på nästan åtta miljoner kronor.
Under det gångna året är det inte bara de faktiska intäkterna som hamnat på minus, utan även förtroendekapitalet. Åtminstone om man får tro kultursidorna. Lyssnar man i stället på Emma, 21-årig fotomodell och hästtjej bosatt i Gävle, är Soho House ett ”jättehäftigt ställe”, som hon säger i en intervju i Gefle dagblad. Soho House är en plats med ”bra service” av ”ledigt klädd personal” där klientelet är ”etniskt diversifierat med en air av rikemansbarn blandat med vackra kvinnor och blankkindade, aningen överviktiga östermalmsmän med lite för långt hår” – ”mycket trivsamt”, lyder omdömet från en anonym person på Google.
Hos landets samlade kulturjournalistkår har det varit ett annat ljud i skällan. Där har Soho House mest framstått som en plats som lämpar sig väl för att bedriva världens slappaste wallraffande, vilket både tidningen Res chefredaktör Viggo Cavling, komikern och författaren Marcus Berggren och kulturskribenterna Jens Liljestrand och Carl Reinholdtzon Belfrage kan vittna om. Kulturtexter om Soho House tenderar att gå ut på att skribenten aldrig har varit där och ALDRIG SKULLE VILJA VARA DET ENS OM HAN VAR BJUDEN. Alternativt: att han aldrig har varit där och ALDRIG SKULLE VILJA VARA DET ENS OM HAN VAR BJUDEN, men sedan går dit och upptäcker att det är en helt okej trevlig bar och restaurang i ett ganska fint hus.
Soho House är inte bara bra för att det är extremt lätt att pitcha kulturtexter om. Det är också en plats som lämpar sig väl för intervjuer. Till listan på personer som främst verkar göra bruk av sitt medlemskap när det vankas pressuppbåd kan läggas: Molly Hammar, Carola, entreprenörerna Entisar Mohammednur och Hajan Jabar och Breakit-grundaren Vigor Sörman, som samtliga de senaste tolv månaderna omnämnts i texter som innehåller meningen ”vi sitter naturligtvis på Soho House”.
Vilka förutom ovanstående härliga gäng har då bekräftad tillgång till detta rätt så segregerade rum? Pernilla Wahlgren har varit där på familjeträff/efterfest, prins Carl Philip har visat upp sin nya pläd-kollektion i koret och enligt Gävletjejen Emma så har också Armand Duplantis och hans tjej skymtats bland Svenskt tenn-fåtöljerna.
Och det är väl precis de människor man hade föreställt sig skulle tycka att Soho House är toppen, och jag gissar att det även är precis de som Soho House vill ha där, för om jag förstått konceptet rätt hade de väl aldrig fått bli medlemmar annars.
Man får känslan av att medlemsklubbens varumärke devalverats genom etableringen i Stockholm. Det hela är rätt pinsamt
Åter till grundfrågan: när jag nu så haft ett helt år på mig, varför har inte jag velat sälla mig till detta goa gäng?
Jag tar mig själv som exempel för att jag utifrån Soho Houses oerhört dissonanta självbild anar att ”kreativa typer”, typ frilansjournalister kan tänkas räknas till målgruppen, i alla fall dess yttersta periferi. Är det för att jag, likt de som ägnat kulturtexter åt att berätta hur mycket de verkligen, verkligen, alltså på riktigt, skiter i Soho House för att det är töntigt, aktivt vill markera att jag står över di rikas vanor och livsstil? Absolut inte.
Är det för att jag inte vill utsätta mig själv för risken att närvara på de r’n’b-bruncher som klubbmästarna tydligen regelbundet utsätter sina medlemmar för? Möjligtvis. Är det för att jag inte vill uppleva närkontakt av tredje graden med artisterna Kaytranada och Kelis, som trots det så strikta fotoförbudet båda fångats på film när de uppträtt på plats? Sannerligen inte.
Kanske har det mest att göra med att exklusivitet mer än ett faktum är en subjektiv känsla, medan man på Soho House försöker sälja exklusivitet som en massproducerad produkt. Alla vet ju att de mest otillgängliga klubbarna såklart är de inofficiella. Som inte har något formulär för att ansöka om medlemskap. Som man inte ens vet om existerar.
Om känslan av avund hänger ihop med känslan av att vara misslyckad, att behöva inse att man är för dålig/töntig/inkompetent för att få vad man verkligen vill ha, är det samtidigt svårt att känna avund mot någon som har något man aldrig varit särskilt intresserad av. Ett medlemskap på Soho House är lite som att få biljetter till vip-läktaren på en VM-match – måste jag ha en åsikt är jag väl glad för deras skull, men det där är nog inte riktigt för mig.
Man får känslan av att medlemsklubbens varumärke devalverats genom etableringen i Stockholm. Det hela är rätt pinsamt, och allt som äger rum där framstår dessutom som mycket krystat. När någon sammanbitet väser ”nu ska det bli roligt!”, blir det som bekant sällan just roligt.
Samtidigt vet jag inte varför jag inte skulle unna prins Carl Philip, Pernilla Wahlgren och Armand Duplantis ett ”eget vardagsrum” eller startupfolket en ganska billig kontorsplats. Det är väl skönt att de har någonstans att vara där man slipper se dem."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram