Studieförbund, Fusk, Bedrägeri, Försnillade Skattemiljoner & Ett Anat Djup I SvD
2023-05-26
Med Jordens största Folkbildningsprojekt baserat på en amerikansk stingoperation i full svang, så kommer ju onekligen syftet bakom denna verksamhet i ljuset av verkligheten för Sverige...
" Ropet inifrån rörelsen: ”Väntar på stora hugget”
Fusk, bedrägeri och försnillade skattemiljoner. På ytan tycks striden om studieförbunden handla om bristande redovisning och missbruk av offentliga medel. Men under ytan anar Stina Oscarson något långt större.
Ropet inifrån rörelsen: ”Väntar på stora hugget”
På väg mot Försvarshögskolan slås jag av hur absurt detta är. Att jag är på väg hit. För att träffa en terrorexpert och prata folkbildning. Fast kanske inte ändå. För i mångas ögon, framförallt inom rörelsen, är det ett krig som pågår.
Vi väntar bara på det stora hugget, säger en vän som i hela sitt liv arbetat på ett av de större studieförbunden.
Men vad handlar det om egentligen?
Man talar om fusk, men det här är bedrägeri.
På ytan tycks det vara en strid om bristande redovisning och kontroll. Om anklagelser om missbruk av offentliga medel. Men under ytan anar jag att det handlar om någonting annat.
För det är inte en slump att retoriken kring folkbildningen hårdnar just nu. I samband med det paradigmskifte som sker överlag i svensk politik.
Inte heller att det är en kamp som går lite under radarn för de flesta.
För det vi kallar folkbildning är idag en så välintegrerad del av Sverige att vi knappt tänker på att den finns. Runt det statliga stödet till folkbildning har också – fram till för ett par år sedan – den politiska enigheten varit stor.
Det har vilat ett slags stolthet över en kollektivt finansierad bildningens allemansrätt.
Över det faktum att Sveriges arbetare – när många andra länder valde revolution – istället tog den organiserade bildningens väg för att erövra makt.
Men något har som sagt hänt. Plötsligt har folkbildningen blivit en del av den växande polariseringen. Och när jag ser att den dessutom står med som en av få punkter i Tidöavtalet som berör kultur, beslutar jag mig för att försöka blottlägga vad den här konflikten faktiskt handlar om.
Och det är därför jag nu går uppför backen på Drottning Kristinas väg. För om man ska förstå hur detta började är terrorforskaren Magnus Ranstorp en central figur. Som med sin debattartikel i Dagens Nyheter i februari 2021 nog skapade den första synliga sprickan. Texten skrevs tillsammans med Peder Hyllengren och Aje Carlbom men det är Ranstorp som sedan kommit att ta debatten.
Ännu idag har folkbildningsrörelsen svårt att förlåta Ranstorp.
I artikeln riktade de hård kritik mot Folkbildningsrådet, som varje år fördelar cirka två miljarder kronor till tio studieförbund. De skrev bland annat att insatta källor uppger att 60–70 procent av förbundens verksamhet är fusk och att fullkomligt orimliga siffror redovisats. Både vad gäller antalet personer som deltagit (som i flera fall ska ha överstigit hela kommunens invånarantal) och timantal för en enda individ.
Inte oväntat blev motreaktionerna från rörelsen starka. Där talade man om ”felaktigheterna i cirkelrapportering” på i snitt tre procent och menade att den jakt på volymer man kunde se var en konsekvens av ett i grunden felaktigt konstruerat bidragssystem. Konflikten hårdnade och i en slutreplik hävdade Magnus Ranstorp att ”studieförbunden tillåtits växa och blivit ett slags parallella socialkontor där de som vill fuska fått ett obegränsat bankomatkort med gemensam pinkod”. Och att det nuvarande systemet är bortom räddning.
Ännu idag har folkbildningsrörelsen svårt att förlåta Ranstorp och den ständigt återkommande frågan är: Vad var hans agenda egentligen?
Det är också den första fråga jag ställer när vi ses. Hur det kommer sig att han som terrorexpert började intressera sig för folkbildning.
– Vi hade ett uppdrag från Finansinspektionen att titta på finansiering av våldsbejakande extremism. Och då hade vi hittat en del problematiska föreningar, som var kopplade till [det muslimska] studieförbundet Ibn Rushd. När det kom fram kontaktade Folkbildningsrådet oss och sa: ”Men kan inte ni flagga för de samverkanspartners som kan vara problematiska?” Och då vände jag på frågan och sa: ”Men kan ni ge oss en lista över de samverkanspartners som Ibn Rushd har?” Och svaret var att ”det har vi inte”.
Så Folkbildningsrådet hade alltså inte någon redovisning över vilka samarbetspartners respektive studieförbund har?
– Nej, och inte hur finansieringen sker. Det här är självförvaltningsmodellen. Det är som att du skulle få i uppgift inför deklarationen att göra en självskattning av vad du tycker att du ska betala i skatt och ingen kommer att kolla det.
Det är ett system byggt på tillit.
– Precis, men den tilliten finns det väldigt lite av idag.
– Och sen, en tråkig torsdagskväll under pandemin, så beslöt jag mig för att titta på hur stor verksamhet den här folkbildningen egentligen är. Så jag satte mig med SCB och räknade antal deltagare i studiecirklar och kulturarrangemang i hela Sverige. Vad tror du, hur många deltog i folkbildning 2019?
En miljon?
– De uppger 23 miljoner.
Då kan uppenbarligen varje person räknas flera gånger?
– Ja och det här är alltså de siffror som rapporterats in av studieförbunden. Och de får mer betalt ju mer verksamhet de har. Timantalen var ibland helt oresonliga. Man tillät 1250 timmar, för en person. Och det fanns ingen transparens. Men det stora fusket sker framför allt i de kostnadsersättningar som utbetalas för att du tillhandahåller kaffe eller hyr en lokal eller så. Då skickar man en faktura till studieförbundet. Man kan skriva ”min lokal har kostat 150 000 kronor”, men det är ingen som kollar och det finns inga pristak. Och det är ju vad man får bekräftat när man idag läser Riksrevisionens rapport.
Ja. Det är allvarlig kritik de framför. Fast kostnadsersättningarna är ju bara en liten del av statsbidraget och när jag pratar med människor inifrån folkbildningen får jag en helt annan bild. Där uppskattar man snarare att det rör sig om två till tre procent felaktig rapportering.
– Ja, men hallå. Riksrevisionen har gjort stickprov i två regioner där man dessutom redan har städat i rapporteringen.
Men varför tror du då, om det du säger stämmer, att det inte finns ett större intresse från folkbildningens sida att göra rätt?
– För att det är många människor som livnär sig på det här.
– Man talar om fusk, men det här är bedrägeri. Man vill förminska det, bara för att alla vet om hur det var förr i tiden. Folk som jag pratar med säger att ”vi vet ju hur det var på 80-talet eller 90-talet”, man satte några extra streck och så fick man lite mer pengar. Det har utvecklats en systematik. Det som beskrivs av dem som jag pratar med är en sektmentalitet i relation till dem som leder folkbildningen.
Tycker du överhuvudtaget att staten ska stödja folkbildning?
– Alltså, folkbildningens vara eller inte vara har jag inga synpunkter på. Vad jag har en synpunkt på är varför vi ska ha skattefinansierade pengar som används utan att vi har transparens och insyn? Det undergräver ju hela iden med stödet till folkbildningen att utveckla och stärka demokratin.
På vilket sätt rent konkret?
– När jag till exempel satt på Noa [polisens nationella operativa avdelning, reds. anm], på bedrägericentrum, då berättar Skatteverket för oss att vi idag har ungefär 180 000 till 200 000 ideella föreningar. Och de har register över vem som sitter i styrelsen i tre procent av fallen, eftersom det inte finns några krav på att rapportera förändringar. Vad innebär det? Jo, att vi fått en massa aktörer som använder ideella föreningar för att tillförskansa sig medel. Jag tror att systemet alltid har missbrukats, men jag tror inte att det skett på samma nivå tidigare.
Och här måste jag säga att jag känner mig väldigt kluven. För en del av mig är helt övertygad om att demokratin står starkare om civilsamhället är skilt från det offentliga. Men samtidigt vet jag vad det kan betyda för en enskild människa att ha möjlighet att delta i en studiecirkel.
– Jag håller helt med dig. Och jag tror inte att de problem vi ser idag kommer lösa sig genom att man flyttar över Folkbildningsrådet till någon myndighet, om du inte har förutsättningar att förstå hur uppläggen fungerar längre ned.
– Vi hade exempelvis en källa på ABF i en av Sveriges största städer, som berättade för oss, att när hon var helt ny och bad om kvitton, för det förutsatte hon att hon skulle få, då säger föreningen att: ”Vad menar du med kvitton, det har vi aldrig behövt tidigare, vi har fått utbetalt 500 000 kronor varje halvår för verksamheten.”
Jag tänker på detta att man inom rörelsen talar om att man rustar sig för strid. Mot en yttre fiende. Men det låter på dig som om fienden finns inne i organisationen.
– Ja. Viss verksamhet ruttnar inifrån.
Kan det vara så, tror du, att man rustar sig för fel fiende?
– Det är helt fel fiende …
Många har ifrågasatt dina uppgifter för att du enbart använt dig av anonyma källor. Hur kommer det sig. Är det ingen som velat ställa upp med namn eller?
– Nej. För de vet att de då aldrig kommer få något arbete senare, och många har ägnat sitt liv åt det här. Men vi hörde också, när vi skrev de här debattartiklarna, att det jublades inifrån. För hur kunde vissa sova på nätterna när de visste att de höll på att skriva under bedräglig verksamhet? Nu generaliserar jag, för jag vet att det finns jättemycket bra verksamhet också. Men det är lite för mycket hallelujastämning över folkbildningen. Och hur utvecklar hallelujastämning demokrati? Det gör den ju inte.
Men samtidigt. Det är ett tag sedan dina artiklar skrevs. Och när jag pratar med både Folkbildningsrådet och andra inom olika studieförbund så säger man att man vidtagit rätt kraftfulla åtgärder.
– Jo då. Men vad man ser när man hårdgranskar de åtgärder som vidtagits är att de hela tiden parerar de egentliga problemen. Jag kan punktera varje punkt på åtgärdslistan. Det ser bra ut men man har varit smarta i relation till att bibehålla systemet. Man säger att man vill ha transparens men i realiteten så blir det ingen transparens. Och det är liksom kärnan till varför jag är engagerad i den frågan: för det lämnar utrymme för organiserad brottslighet; vi hittar våldsbejakande extremister, vi hittar islamister, vi hittar högerextremister också men de är inte lika entreprenöriska så de har inte hittat…
Till folkbildningen?
– Nej, och det hoppas jag att de inte gör heller.
Men vad är det du tänker att man borde göra?
– Ja, jag ser inte någon jätteförutsättning för att en utredare som är utsedd av något politiskt parti ska kunna komma in och säga att ”ja, då ändrar vi hela systemet”.
– För det finns en problematik till och det är att varje politiskt parti, förutom Sverigedemokraterna, själva har fingrarna i syltburken och det blir i vissa fall väldigt känsligt. Som till exempel när det gäller ABF, det är ju själva nervsystemet hos hela den socialdemokratiska rörelsen. Och på andra sidan har du SD som driver väldigt hårt att man vill avveckla allt finansiellt stöd till folkbildning.
Varför det, tror du?
– Jag misstänker, men jag har inga belägg för det, att i och med att folkbildningens infrastruktur är så viktig för socialdemokraterna – de får en halv miljard ungefär varje år – så är det ett sätt för SD att försöka tackla socialdemokratins bas.
Att skada nyrekryteringen menar du?
– Precis. Och bara för att förtydliga. Jag tror det är viktigt att man bibehåller finansiering till folkbildning men jag förstår inte varför vi ska ha tio olika studieförbund och att de politiska partierna ska ha varsitt och även religiösa inriktningar.
Du är alltså inte en så radikal motståndare till folkbildning som många tycks tro?
– Nej, verkligen inte. Den har haft en mycket viktig roll historiskt och till folkbildning som sådan är jag i grunden positivt inställd. Men jag hör ju inifrån rörelsen att jag inte är särskilt omtyckt eftersom jag bidrog till att sätta den här världen i gungning lite grann.
Ganska mycket skulle jag nog säga. Det är ett ständigt återkommande samtalsämne: ”Alltså vad har den där Magnus Ranstorp för motiv egentligen?”
– Ja, och som jag sagt. Det började med finansieringen av våldsbejakande extremism och Ibn Rushd men sen såg vi att de är det minsta problemet.
Nej, det stora problemet, enligt Ranstorp, är rent strukturellt. Och det är även bilden man får när man läser Riksrevisionens senaste rapport. Och i skottgluggen för all kritik hamnar Folkbildningsrådet, den myndighetsliknande organisation som drivs av rörelsen själv och dess generalsekreterare Maria Graner.
Rådet sitter i moderna kontorslokaler högst upp i byggnaden strax intill Clarion Hotel vid Skanstull. Här jobbar närmare 35 anställda med uppdraget att förmedla och säkerställa att de drygt fyra miljarder som staten varje år lägger på folkbildning, fördelas på studieförbund och folkhögskolor. Och att de används på rätt sätt.
Jag börjar med att fråga Maria Graner vad hon kände när hon läste Magnus Ranstorps artikel där i februari för drygt två år sedan.
– Jag blev ganska bestört över den bild av folkbildningen som han skapade och som vi inte känner igen överhuvudtaget. Att 60–70 procent av verksamheten skulle vara fusk. Och det av en forskare som vi har haft en hel del dialog med under åren. Det är klart att jag, ja jag blev … arg.
Men tänkte du att det låg någonting i det han sa?
– Ja, men absolut. Vi hade ju upptäckt hela den här härvan i Järva som också väckte känslor av bestörthet. Att det i så stor utsträckning funnits fabricerad verksamhet hos studieförbunden och att vi med våra kontrollmekanismer inte upptäckt det. Men det här jobbade vi hårt på att hantera. Och därifrån till att det skulle vara över 60 procent fusk, det stämmer inte.
Och vad konkret var det som hade hänt på Järva?
– Det handlade om att verksamhet som hade rapporterats in, inte hade ägt rum och att det därför hade gått ut ersättningar till föreningar för saker som inte fanns.
För icke-befintlig verksamhet helt enkelt.
– Ja, precis.
Och vilken storleksordning rörde det sig om?
– Alldeles för mycket. Av de åtta studieförbund som var verksamma på platsen hade fyra en ganska omfattande verksamhet som kom att strykas. Totalt handlade det om närmare 16 miljoner kronor som studieförbunden har fått återbetala. Och det har funnits några sådana här skandaler genom åren. Men jag tror det har upplevts så angeläget att nå vissa målgrupper att man inte har kontrollerat verksamheten tillräckligt. Här visade det sig också, vilket vi förstått när vi pratat med polisen i efterhand, att det delvis rörde sig om en systematisk kriminalitet.
Men vad gjorde ni för åtgärder sedan då?
– Det som inleddes direkt var att vi började skärpa våra kontroller. Studieförbunden insåg också själva att de kunde komma åt det här genom att samköra register. Vi satte också en gräns för hur mycket en enskild person får delta i rapporterad verksamhet. Och på det sättet kan man komma åt en del av problemen. Men i de verkligt kriminella sammanhangen så är det inte självklart att det räcker, säger polisen.
Misstänksamheten mot civilsamhället växer, enligt Maria Graner.
En sak som Magnus Ranstorp också påpekade var att ni på Folkbildningsrådet inte har koll på vilka föreningar som respektive studieförbund samarbetar med. Är det något ni skärpt till?
– Nej. Men det är en fråga som diskuteras. Vad vi ska avkräva där, hur långt transparensen ska gå. Det finns liksom värden i den andra vågskålen också som man behöver ta hänsyn till. Det är också en fråga om föreningsfrihet och tillit.
Ja, tillit är ett centralt värde i den här typen av verksamhet. Och här tycker jag att det finns en problematisk målkonflikt. För jag kan samtidigt hålla med dem som säger att vi som skattebetalare måste kunna veta vad pengarna används till.
– Ja. Å ena sidan har ett förtroende brutits genom de felaktigheter som har förekommit, en tillit som behöver återuppbyggas. Och kanske måste man gå ganska långt i både kontroll och transparens för att återerövra den legitimitet som har funnits. Men det behöver också finnas en frihet. Det här är sköra processer.
Är det möjligt, tror du, i dagens samhälle, att med offentliga medel erhålla den frihet som folkbildningen kräver?
– Jag hoppas verkligen det, jag tror att det är jätteviktigt. Men jag tror att det kräver en hel del av oss att få det igen.
Men, menar jag, det kräver ju också någonting från politiskt håll. En vilja och ett beslut att våga lita på värdet av den friheten.
– Jag kan bara hoppas att det arbete som görs räcker för att återupprätta förtroendet.
Upplever du att det står ett slag om folkbildningen eller hur man nu ska uttrycka det...?
– Ja och jag upplever väldigt starkt ett skifte. Jag har jobbat i snart sju år i den här rollen och det hände någonting där mellan 2017 och 2019. Tidigare gick skiljelinjen mellan ett läger som sa mindre pengar till vuxnas fritidssysselsättningar ungefär, det var Timbro-linjen, och ett annat som sa att det här är otroligt viktigt för Sverige. Det fanns olika åsikter men inget ifrågasättande av folkbildningen i grunden. Men nu.
– Nu ligger det nära till hands att påstå att studieförbunden är fusk och hela folkbildningen en tveksam organisation. Så ja, det är ett jättestarkt skifte.
Och vad skulle du säga är det som drivit eller driver det skiftet?
– Det finns en misstänksamhet mot civilsamhället, som växer, just nu. Vi har gått från synen på civilsamhället och folkbildningen som en positiv del av samhället till ett ifrågasättande av föreningslivet och ideellt engagemang som handlar om att det kan dölja sig okända faror och farliga agendor. Det kan finnas luckor som behöver täppas till, men vi ska samtidigt vara medvetna om att det finns andra agendor, också. Magnus Ranstorp, han intresserade sig först för det muslimska studieförbundet Ibn Rushd.
Idag menar dock Magnus Ranstorp att han snarast betraktar Ibn Rushd som det minsta problemet.
– Visst. Men hans följare och andra krafter med andra agendor fortsätter att använda sig av det han har sagt för att kasta misstanke på det muslimska civilsamhället. Ja, det finns mycket att oroa sig för just nu. Mycket som står på spel.
Vad?
– Först skulle jag säga att det är den infrastruktur över Sverige för bildning och kultur och stödet till civilsamhället som studieförbunden utgör. Det handlar om lokaler men också om alla medarbetare. Och det är en latent kraft som blev jättetydlig 2015 när alla flyktingar kom, att det gick så snabbt att starta ny verksamhet inom ramen för studieförbunden. Och även när ukrainarna kom förra året. Men de finns också där till vardags och kämpar på på olika sätt. Och det är inte alltid så jättesynligt.
– Det är studieförbunden som människor söker sig till, exempelvis när man är gammal och ensam, då finns de där med sina verksamheter, som kan betyda mer än bara en utbildningsplats. Att gå till sitt silversmide eller sin tyskakurs. Och sedan finns ju folkhögskolorna, men det är en mer etablerad utbildningsform så de står inte på spel på samma sätt.
När jag kliver ut från Folkbildningsrådet tänker jag att jag nog aldrig så fysiskt påtagligt upplevt att jag vistats i olika filterbubblor. Och att jag känner mig förvånansvärt hemma i båda. Men samtidigt är det något som skaver. Tycker inte riktigt att jag ännu kommit ner till konfliktens kärna. Att någon vågat artikulera den ideologiska striden."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.