Ingvar Utan Bernt Även I DN
2023-05-26
Ingen Bernt i DN heller....
"Räknat i antalet offer skalas katastroferna som tangerar Ingvar Carlssons liv upp varje gång de inträffar. Hösten 1992 befinner han sig i Berlin tillsammans med partikamraterna Mona Sahlin och Pierre Schori för att delta i Socialistinternationalens kongress.
Det blir bestämt att den svenska trojkan ska äta middag med en iransk-kurdisk oppositionsledare och hans delegation på en grekisk restaurang. Men svenskarna lämnar återbud i sista sekund.
Dåvarande statsminister Carl Bildt har kallat hem Ingvar Carlsson akut. Riksbanken har höjt räntan till 500 procent och den ekonomiska krisen kräver omedelbara förhandlingar över partigränserna.
Under en paus i överläggningarna med den borgerliga koalitionsregeringen får Ingvar Carlsson veta att restaurangmiddagen i Berlin har slutat i ett blodigt attentat med fyra döda, samtliga nermejade med automatvapen.
– Jag lade det åt sidan. Vi satt i oerhört viktiga samtal. Svensk ekonomi skakade.
Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Pierre Schori skulle ha ätit middag på grekiska restaurangen ”Mykonos” i Berlin. I sista sekund lämnar svenskarna återbud. På kvällen utsätts restaurangen för ett blodigt attentat.
Länge undviker Ingvar Carlsson frågan om vad som hade hänt ifall han, Sahlin och Schori hade suttit med vid bordet. Hade gärningsmännen ställt in attacken? Eller hade även svenskarna avrättats?
– Jag hade visserligen en beväpnad livvakt, men om de kom in med automatvapen så hade det blivit svårt.
Två år efter våldsdådet, den 28 september 1994, förliser passagerarfärjan Estonia på sin tur från Tallinn till Stockholm och 852 människor omkommer, varav 501 svenskar. Det är valår och socialdemokraterna har precis vunnit regeringsmakten."
artikeln:
" Ingvar Carlsson: ”Att vi ska dö är något som vi alla lever med”
”Jag är inte i bästa form, jag ska ärligt säga det, men jag gör så gott jag kan.”
Sju gånger slår döden ner i Ingvar Carlssons liv. När den tidigare statsministern tvingas se den i vitögat under pandemin dyker ett livsavgörande minne upp:
– Det var väldigt tyst om det i vår familj, men som barn förstod jag att någonting förfärligt hade inträffat.
Han ligger ensam, sömnlös. Det är en oktobernatt 2020. Pandemins andra våg bryter in över världen. Trots att Ingvar Carlsson har isolerat sig i hög utsträckning har han blivit sjuk.
Ingrid bor inte längre i deras gemensamma hem utan på ett äldreboende. Covid-19 tog sig in på hennes avdelning i våras. Anhöriga belades med besöksförbud och det dröjde fyra månader innan han fick vara nära sin hustru igen. Hon klarade sig den gången. Är det hans tur nu?
– Jag har läst statistik i Lund och det går aldrig ur mig, så jag beräknade riskfaktorerna. Jag var man och det var inte bra. Jag var 86 år och det var väldigt dåligt. Jag hade hjärtproblem och det var uselt. Jag lade ihop allt och begrep att om jag var smittad låg jag väldigt risigt till.
Ingvar Carlsson vänder och vrider sig i sängen. Han försöker göra som han alltid har gjort. Skjuta undan de mörka tankarna. Värja sig. Döden har slagit ner i hans omedelbara närhet gång på gång. Men i stället för att sörja har han stålsatt sig.
Han är en mästare på att hålla sig samman. Han höll samman ett helt land när det var nödvändigt. Men de här oktoberdygnen med coronasymptom kommer han inte undan. Han tvingas konstatera att slutet kan vara nära.
– Två nätter höll jag på och ältade detta och försökte komma ifrån det. Sedan vände jag på det. Jag ska göra precis tvärtom, jag ska verkligen tänka på döden och vad den har spelat för roll i mitt liv.
Ingvar Carlsson tror inte på ett liv efter detta. Inte heller på någon Gud eller högre makt. Men skrivandet har hjälpt honom att få en mer avslappnad, filosofisk inställning till döden.
Viruset som Ingvar Carlsson har drabbats av visar sig vara en vanlig förkylning. När den har gått över slår han på datorn och öppnar ett nytt dokument. Det är hög tid att reda ut vilken betydelse döden har haft för honom.
Uppgiften ska ta honom närmare tre år. Försommaren 2023, när ”I sällskap med döden” släpps på Albert Bonniers förlag, ångrar han inte bokprojektet men det har funnits perioder när han har känt annorlunda.
– Hade jag vetat hur jobbigt det skulle bli i vissa avseenden hade jag aldrig börjat. Då hade jag sagt: ”Det här ger jag mig inte in på.” Jämför jag den här boken med allt annat jag har skrivit så är det här det absolut svåraste.
Ingvar Carlsson erkänner utan omsvep orsaken:
– Jag har inte varit bäst i världen på att bjuda på mig själv.
Jag har inte varit bäst i världen på att bjuda på mig själv
Han berättar en anekdot. När Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin i februari 2023 avtackades efter 45 år på tidningen fick hon frågan om vem som hade varit svårast att intervjua.
– Det var Ingvar Carlsson, för han talade aldrig om sig själv i jagform utan det var alltid ”vi i partiet”, säger Ingvar Carlsson.
När han fortsätter är det med ett ”jag” i början:
– Jag fattade att den här boken inte kunde bli till om jag inte bröt mot det och vände ut och in på mig själv. Det kanske andra, som själva gör det dagligen, inte är så imponerade av men för mig har det varit rätt stort att göra det. Det har krävt en hel del självövervinnelse.
Sju gånger har Ingvar Carlsson tvingats gå i närkamp med dödens långtgående konsekvenser. Redan första gången skaffade han sig en hård rustning som höll honom uppe och kapslade in hans sorg och förtvivlan.
Om Ingvar Carlsson hade varit religiös hade han kunnat säga att Guds hand vid sju tillfällen har sträckts ner mot jorden och rört vid hans liv. Första gången det inträffar är den 26 augusti 1947.
Ingvar Carlsson är tolv år och bor med sin familj i Borås. Pappa Olof är varutransportansvarig i en speceriaffär och arbetar även i ett kafferosteri. Mamma Ida drygar ut hushållskassan med lönsömnad i hemmet. De har tre söner: Rune, Bengt och minstingen Ingvar.
Skolstarten närmar sig men ännu är det sommarlov. Ingvar Carlsson spelar krocket med några kompisar i kvarteret när han kommer ihåg att han har lovat sin pappa att cykla till Folkets hus och betala fackföreningsavgiften.
– Min pappa var viktig för mig, han var den stora tryggheten. Jag ville gärna vara med honom och brukade möta upp honom på hans arbetsplats för att få rå om honom på vägen hem.
Lägenheten de bor i har indraget vatten, men bara kallt och bara ur en enda kran. Det värms på vedspisen, där även maten lagas. Centralvärme och badrum saknas. För att få varmt inomhus måste man elda i kaminen och för att komma till toaletten måste man gå ut på gården och ner i källaren.
Där finns även Ingvars cykel. Han ställer sig på pedalerna och trampar i väg till kafferosteriet, där hans far räcker över pengar och sin fackföreningsbok. Ärendet tar en halvtimma, sedan är Ingvar tillbaka.
Redan innan han öppnar dörren vet han att något är fel. Den fylliga doft av nyrostat kaffe som alltid omger byggnaden har en bränd biton. Han skyndar in och hittar sin pappa liggande på golvet bredvid maskinen med förkolnade bönor.
Pojkhänderna känner under faderns skjorta. Bröstkorgen rör sig inte längre upp och ner. Olof Karlsson har dött i en hjärtinfarkt. Tolvåringen tar sig hem och meddelar sin mamma. Vad som sedan händer har han inga minnesbilder av, varken från faderns begravning eller från veckorna som följer.
”Allt blev som ett stort mörker, och så var det länge. Jag orkade inte ens försöka tänka på vad jag varit med om”, skriver Ingvar Carlsson hösten 2020 i dokumentet märkt ”kapitel ett”.
– Det dröjde femton, tjugo år innan jag klarade av att gå på begravningar igen och då handlade det inte om någon nära anhörig. I dag hade jag kanske kunnat få hjälp men på den tiden, i en arbetarfamilj, att man skulle få stöd på det sättet, det var inte att tänka på.
Det emotionella måste stå tillbaka för det materiella. Mamma Ida Karlsson tar anställning i en syfabrik och städar i ett grannhus ett par kvällar i veckan. Snöiga vintermorgnar väcker hon sönerna klockan fem. Genom att ta över faderns uppgifter som fastighetsskötare behåller de familjens hyreslättnad.
”Det var en ganska lång sträcka vi skulle hinna skotta innan skolan började, för min del med morgonbön 07.40”, minns Ingvar Carlsson där han sitter med dröjande fingrar över tangentbordet i sin lägenhet i Tyresö.
Fakta.Ingvar Carlsson
Född: Den 9 november 1934 i Borås.
Familj: Hustrun Ingrid, döttrarna Pia och Ingela, barnbarn.
Socialdemokratisk partiordförande: 1986–1996.
Statsminister: 1986–1991 och 1994–1996.
Böcker: ”I sällskap med döden” 2023 på Albert Bonniers förlag, ”Lärdomar: personliga och politiska” 2014 på Norstedts.
Med facit i hand klarade de det timliga med glans. Äldste brodern Rune slutade som förbundsdirektör i Svenska landstingsförbundet. Bengt blev företagsledare och en förmögen man i Borås. Själv blev han statsminister. Men det själsliga?
”Oron har inneburit ett lidande som varit större än vad jag förstått eller velat erkänna”, tillstår Ingvar Carlsson under sitt författande. ”Nu ser jag ett tydligt samband mellan det jag i en känslig ålder upplevde vid min pappas död och den ångest som jag har fått leva med resten av livet.”
– Jag vet att någonting kan komma blixtsnabbt och brutalt förändra situationen. Jag fick ett sådant fruktansvärt slag tidigt i mitt liv. Det är klart att jag har funderat. Kommer det att hända igen? Och när och var och hur?
Jag fick ett sådant fruktansvärt slag tidigt i mitt liv. Det är klart att jag har funderat. Kommer det att hända igen?
Svaret är inetsat i svenska folkets kollektiva minne. Fredagen den 28 februari 1986 skjuts landets statsminister Olof Palme till döds på öppen gata under promenaden hem från en biograf.
Ingvar Carlsson träffar honom första gången i mars 1956. Han är sedan fem år tillbaka medlem i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund SSU och har fått i uppdrag att ta emot Olof Palme, som ska medverka i distriktets årskonferens, på järnvägsstationen i Borås.
Ivrigt diskuterande går de till möteslokalen. Under samtalet finner de varandra och ett par år senare handplockar Olof Palme då 23-årige Ingvar Carlsson till statsrådsberedningen i regeringskansliet.
De kallas för ”Tage Erlanders pojkar”. Tillsammans ska de tre komma att inneha statsministerämbetet i 40 år och leda det socialdemokratiska partiet i 50. Deras fotavtryck över landet är många.
Ingvar Carlsson och Olof Palme i riksdagen 1983.
Ingvar Carlsson och Olof Palme i riksdagen 1983. Foto: Peter Dietrich/TT
Ingvar Carlsson och Olof Palme blir inte bara arbetskamrater utan även nära vänner. De har vitt skilda klassbakgrunder men delar ett tungt vägande ok. Båda två förlorade sin far under uppväxttiden. Visst måste de tala om det ibland, kanske under de familjära semesterträffarna på Fårö?
– Nej. Aldrig. Vi sade så mycket att vi förstod att vi hade utsatts för detta, men vi berättade inte om det. Olof var inte en person som – och inte jag heller – som inbjöd till det allra innersta.
Sedan kommer dagen då Olof Palme dör.
– Det var också en blixt som slog ner, som inte gick att förbereda sig för. I likhet med min pappas död kom det så där blixtsnabbt, som ett hugg bara.
För Ingvar Carlsson är konsekvenserna ”nästan obeskrivliga”.
– Det förändrade ju helt och hållet resten av mitt liv.
Ingvar Carlsson vid presskonferensen efter att Olof Palme skjutits till döds. Fortfarande kommer det fram personer och tackar honom för ansvaret han tog på sig efter mordet: ”Om inte varje dag, så händer det i alla fall flera gånger i veckan.”
Ingvar Carlsson vid presskonferensen efter att Olof Palme skjutits till döds. Fortfarande kommer det fram personer och tackar honom för ansvaret han tog på sig efter mordet: ”Om inte varje dag, så händer det i alla fall flera gånger i veckan.” Foto: Anders Holmström/TT
Han har hunnit gå och lägga sig kvällen den 28 februari 1986 och får således beskedet i sängen. När det ringer så här sent är det oftast berusade främlingar som vill diskutera politik med landets vice statsminister, men när Ingvar Carlsson håller luren mot örat hör han statssekreterarens röst i andra ändan:
”Olof är skjuten.”
En kort stund zoomar Ingvar Carlsson ut ur tillvaron. Det blir helt blankt. Första tanken som uppstår ur intigheten är den att en beslutsför regering måste ha minst fem statsråd på plats. Två förnuftsmässiga beslut följer. Han måste vara diskret klädd och hålla huvudet kallt.
Hustrun Ingrid, dottern Ingela och Ingvar Carlsson kramar alla tre om varandra innan han ger sig av. Kvart i ett på natten, en timme och tjugo minuter efter det att mordet har ägt rum, anländer han till regeringskvarteren i en taxi.
– Jag låg på knä på golvet i baksätet. Jag visste ingenting om omständigheterna kring mordet. Jag kunde inte vara säker på att mördaren inte hade ytterligare planer.
Ingvar Carlsson kikar ut genom bilrutan, synar den öppna platsen framför huvudentrén.
– Det var tomt, med undantag för Per Wendel på Expressen och en fotograf. Jag blev väldigt förvånad över att polisen inte hade säkrat Rosenbad.
”Att vi ska dö är något som vi alla lever med. Den här boken har för mig varit ett sätt att bearbeta det. Jag känner mig mer harmonisk inför det här, det kommer att inträffa. Man ska inte oroa sig, det är något naturligt man lever med och något som vi alla drabbas av.”
”Att vi ska dö är något som vi alla lever med. Den här boken har för mig varit ett sätt att bearbeta det. Jag känner mig mer harmonisk inför det här, det kommer att inträffa. Man ska inte oroa sig, det är något naturligt man lever med och något som vi alla drabbas av.” Foto: Niklas Porter
Svårast denna mordnatt är att möta Olof Palmes änka Lisbeth. Hon väntar i ett avskilt rum på Sabbatsbergs sjukhus, dit hennes döde make har förts, med två av parets tre söner. Med blicken i backspegeln konstaterar Ingvar Carlsson följande:
”Det var en sak att gå in i statsmannarollen och ta ansvar för landet, en helt annan att möta mina vänner i deras stora sorg och ge uttryck för min egen.”
Precis som vid sin fars död drar han slutsatsen att det inte finns plats för den egna sorgen som hotar att lamslå honom om den ges utrymme.
– Att förlora en nära vän på det sättet är ett hårt slag. Måste man dessutom gå in i en efterträdaresituation och leda landet är det arbetsuppgifter från timme ett och sedan vecka ett och sedan månad ett och sedan år ett och så vidare i tio år, och det är ingenting jag önskar någon annan.
”Klockan 03:00 inledde vi ett formellt regeringssammanträde för att fatta de beslut som situationen krävde. Där Olof brukade sitta tände vi ett ljus”, nedtecknar Ingvar Carlsson sina tunga minnen.
– En nybliven statsminister ska vara lycklig och full av visioner. För mig var det bara plikt. Jag blev ställd i den här situationen, tog på mig ansvaret och koncentrerade mig på det. Om man inte hade gjort det, då hade det inte fungerat. Då hade man brutit ihop, tror jag.
Räknat i antalet offer skalas katastroferna som tangerar Ingvar Carlssons liv upp varje gång de inträffar. Hösten 1992 befinner han sig i Berlin tillsammans med partikamraterna Mona Sahlin och Pierre Schori för att delta i Socialistinternationalens kongress.
Det blir bestämt att den svenska trojkan ska äta middag med en iransk-kurdisk oppositionsledare och hans delegation på en grekisk restaurang. Men svenskarna lämnar återbud i sista sekund.
Dåvarande statsminister Carl Bildt har kallat hem Ingvar Carlsson akut. Riksbanken har höjt räntan till 500 procent och den ekonomiska krisen kräver omedelbara förhandlingar över partigränserna.
Under en paus i överläggningarna med den borgerliga koalitionsregeringen får Ingvar Carlsson veta att restaurangmiddagen i Berlin har slutat i ett blodigt attentat med fyra döda, samtliga nermejade med automatvapen.
– Jag lade det åt sidan. Vi satt i oerhört viktiga samtal. Svensk ekonomi skakade.
Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Pierre Schori skulle ha ätit middag på grekiska restaurangen ”Mykonos” i Berlin. I sista sekund lämnar svenskarna återbud. På kvällen utsätts restaurangen för ett blodigt attentat.
Länge undviker Ingvar Carlsson frågan om vad som hade hänt ifall han, Sahlin och Schori hade suttit med vid bordet. Hade gärningsmännen ställt in attacken? Eller hade även svenskarna avrättats?
– Jag hade visserligen en beväpnad livvakt, men om de kom in med automatvapen så hade det blivit svårt.
Två år efter våldsdådet, den 28 september 1994, förliser passagerarfärjan Estonia på sin tur från Tallinn till Stockholm och 852 människor omkommer, varav 501 svenskar. Det är valår och socialdemokraterna har precis vunnit regeringsmakten.
– Det innebar att båda mina perioder som statsminister kom att präglas av döden.
Ingvar Carlsson har ett fantastiskt valresultat bakom sig och till skillnad från förra gången har han känt förväntan och glädje inför uppgiften att leda landet.
– Men så kom döden igen och slog till med sådan kraft. En död av ett annat slag. Den Stora Döden, som kommer som Estonia gjorde och drabbar en hel nation.
Liksom Olof Palmes mordutredning kantas Estonias haveriutredning av upprivna känslor och alternativa teorier. Under båda dessa långbänkar bär Ingvar Carlsson på en personlig förlust.
852 människor omkommer, varav 501 svenskar, när Estonia förliser på väg från Tallinn till Stockholm. Bland de avlidna finns Ingvar Carlssons vän Lennart.
852 människor omkommer, varav 501 svenskar, när Estonia förliser på väg från Tallinn till Stockholm. Bland de avlidna finns Ingvar Carlssons vän Lennart. Foto: Jonas Lemberg/TT
Vänskapen med Olof Palme är välkänd men få vet om att Ingvar Carlssons äldste vän Lennart befann sig ombord på Estonia och miste livet i vågorna. Trots de många intervjuerna och utfrågningarna berättar han aldrig det.
– Ja, det var dumt. Det borde jag ha gjort. Men då tänkte jag att om jag ställer mig upp bland alla dessa människor som har förlorat sina nära och berättar om min egen sorg skulle de tycka att jag förminskade deras. Min uppgift var att vara statsminister.
Jag tänkte att om jag ställer mig upp bland alla dessa människor som har förlorat sina nära och berättar om min egen sorg skulle de tycka att jag förminskade deras
Sent i livet inser han vikten av att även våga vara privatperson.
– Det kom ganska aggressiva brev, det gör det fortfarande, om att vi inte har talat om sanningen. Det frodas teorier. Om jag hade berättat om den personliga sorgen skulle de kanske ha förstått bättre att jag inte skulle dölja något som hade orsakat att Lennart gick bort.
Trots förlusten av hundratals liv blir Estonia inte den största massdöd som Ingvar Carlsson kommer att hantera under sitt yrkesliv. När han inte längre är statsminister leder han en undersökning om varför FN inte lyckades stoppa folkmordet i Rwanda 1994, då nära en miljon människor mördades på mindre än 100 dagar.
”Vad jag inte hade räknat med var att undersökningen av folkmordet i Rwanda skulle förändra hela min inställning till människan”, bekänner Ingvar Carlsson i dokumentet med sin framväxande bok.
Statsminister Ingvar Carlsson avgick på eget initiativ i mars 1996 efter vad Nationalencyklopedin beskriver som ”en osedvanligt lång och oegennyttig sammanhängande tjänst inom den centrala partiledningen och riksledningen”.
Folk som hade levt och verkat sida vid sida tog livet av varandra med spadar, yxor, knivar och macheter. Lärare dödade elever. Elever dödade lärare. Människor mördades av sina arbetskamrater.
– Jag träffade överlevande och hörde berättelserna. Åkte runt på platserna där man gick in i en by och skar av hälsenorna på invånarna så att de inte skulle kunna fly. Senare kom de tillbaka och slog ihjäl dem, även havande kvinnor.
När Ingvar Carlsson intervjuas av Martin Wicklin i Söndagsintervjun i P1 den 19 februari 2015 säger han: ”Det är inte människor det är fel på, det är systemet, orättvisorna i samhället.”
I sin hemmaisolering fem år senare trycker han ner tangenterna en efter en, formulerar i mening på mening den osminkade sanningen, brytpunkten som inblicken i folkmordet kom att bli för honom:
”Som politiker var en av utgångspunkterna för mitt handlande att människan i grunden är en god varelse. Med utbildning, kultur och kamp för mänskliga rättigheter skulle den goda sidan segra. Detta trodde jag mycket länge och väldigt starkt på. Det var en viktig drivkraft för mig. Efter vad jag såg och hörde i Rwanda var jag inte så säker längre.”
– Jag tvingades inse att det inte var så givet som jag hade inbillat mig.
Ingvar Carlsson vill inte gå så långt som till att säga att människan är ond.
– Nej, det vore väldigt illa. Men med hatbudskap kan man skapa en hetsstämning som lockar fram det onda inom oss.
Med hatbudskap kan man skapa en hetsstämning som lockar fram det onda inom oss
”En människa kan mördas, men inte idéer”, sade Anna Lindh, då ordförande i SSU, på Olof Palmes begravning. Ingvar Carlsson var där trots sitt stora obehag inför sådana sorgeakter och styrktes av hennes ord.
Sjutton år senare, onsdagen den 10 september 2003, nås han av budskapet att även hon har utsatts för ett mordförsök. Hans första tanke är: ”Inte en gång till.” Under natten som följer avlider utrikesminister Anna Lindh. Det händer en gång till.
Ingvar Carlsson tror inte på ett liv efter detta. Inte heller på någon Gud eller högre makt. Fokus är på jordelivet och döden har han förträngt efter bästa förmåga. Det överraskar honom att han känner sig mer avslappnad när han, under författandet av sin svåraste och sannolikt sista bok, vågar se den i vitögat.
– Att vi ska dö är något som vi alla lever med. Det kommer att inträffa. Jag är uppe i en ålder då det kan vara en nära bekantskap i veckan som går bort. Om du lär dig att minnas med glädje och tacksamhet i stället för att glömma är det värdefullt.
Det kapitel som är allra svårast att skriva i Ingvar Carlssons svårskrivna bok handlar inte om den onda, bråda döden utan om en som ännu inte har inträffat. Den långdragna kampen mot en dödlig sjukdom.
En högsommardag på Göta kanal lägger han märke till det första tecknet. Makarna Carlsson närmar sig då båda åttioårsstrecket. De professionella plikterna är över. Döttrarna och barnbarnen rår sig själva i stugan på Gotland. Nu ska drömkryssningen från Göteborg till Söderköping äntligen bli av.
Under måltiderna ombord placeras Ingvar och Ingrid med ett främmande par. Ingvar Carlsson är van att lita till hustruns sociala begåvning. Andra kvällen frågar hon, som alltid får samtalen att flyta, bordsgrannarna samma saker som dagen innan.
Flera gånger under färden tar hon upp redan avhandlade ämnen som nya. Ingvar Carlsson dövar farhågorna med bortförklaringar. Hytterna är obekväma och motorljuden höga, Ingrid har inte fått tillräckligt med sömn.
Men besvären kvarstår i deras egna, sköna hem. I början är förändringen så långsam att han knappt märker den – en gaffel i knivlådan, ett erbjudande om en kopp kaffe fast de precis har fikat – och själv viftar hon bort alla små misstag.
– Vi levde med det och sköt det åt sidan. Det tror jag är väldigt vanligt. Man tänker: ”Det här är inte så farligt. Man får bara se upp med lite olika saker.” Men sedan ökar ju det här.
Frågorna blir fler, liksom upprepningarna och förvirringen. Ingvar Carlsson vågar inte längre lämna sin hustru ensam under resorna till Gotland av rädsla för att hon ska förirra sig och komma bort på färjan. Ändå blundar han alldeles för hårt och länge för slutsatserna. Han vill så innerligt att allt ska vara bra.
Fyra år efter julimorgonen 2012 ombord på Strömma kanalbolags historiska båt diagnosticeras Ingrid Carlsson med demenssjukdomen alzheimer. Ingvar Carlsson ser henne förlora förmåga efter förmåga, egenskap efter egenskap.
Sommaren 2019 flyttar hustrun till det särskilda demensboendet. Trots att Ingvar Carlsson är helt slutkörd efter att ha tagit hand om henne dag som natt känner han det som ett svek från sin sida.
”Det är svåra processer, detta att ge upp. De tar tid, gör ont. Hela tiden tänkte jag att jag måste orka lite till, bara lite till. Jag visste ju att när jag gav upp, skulle Ingrid och jag aldrig mer leva tillsammans”, skriver han när det inte längre är en farhåga utan ett faktum.
Döttrarna har fått honom att till sist acceptera det omöjliga i situationen.
– Jag vill ge rådet att lyssna på andra. Inte hålla på för länge och tro att man skapar människovärdiga villkor när man själv håller på att bli totalt utmattad och ens egna omsorger inte håller kvalitet, utan ens anhöriga skulle få mycket bättre vård och omsorg på ett äldreboende.
Tre gånger i veckan besöker Ingvar Carlsson sin älskade Ingrid. Ofta tar de en promenad i den närliggande parken. Det går att finna glädje tillsammans även om hon blir alltmer själsfrånvarande.
– Jag går dit för min egen skull, om inte annat. För att jag själv har behov av henne. Hon känner igen mig fortfarande men vi är inte många kvar som hon känner igen. En minut efter att jag har gått vet hon inte att jag har varit där. Det är inte så att det vänder, utan det går bara åt ett håll.
Sju gånger har Ingvar Carlsson tvingats gå i närkamp med dödens obevekliga konsekvenser. Redan första gången skaffade han sig en hård rustning som höll honom uppe och kapslade in hans sorg och förtvivlan.
När coronaepidemin ändå får tankarna på döden att leta sig in träffas han av insikten. Det finns ett åttonde tillfälle då döden har gripit in i hans liv. Han har inga egna minnen av det men äldre släktingar talade om det med låga röster som sänktes så fort de märkte att han lyssnade.
– Det var ju något som det var väldigt tyst om i vår familj, men som jag som barn snappade upp lite då och då. Jag förstod att någonting förfärligt hade inträffat.
Under uppväxten åkte Ingvar Carlsson ofta och hälsade på sin mormor, som bodde på en bondgård femton kilometer utanför Borås. Eftersom det inte fanns något badkar hemma brukade han sommartid ta ett dopp i någon av sjöarna han passerade på vägen dit.
Men Svansjön, som låg närmast, badade han aldrig i. Skuggan av det förflutna vilade alltför tung över den. Ingvar Carlsson upplevde vattnet som mörkt och hotfullt långt innan han visste vad som hade skett där.
Till slut hade han hela händelseförloppet klart för sig. Tisdagen den 17 november 1885 hade Ingvar Carlssons morfar Johan Johansson sagt hejdå till hustrun Matilda och deras tre barn innan han gav sig i väg för att uträtta ett ärende.
Eftersom det rådde brist på skolbyggnader i bygden hade Johan och Matilda upplåtit ett av sina rum som tillfällig undervisningslokal för traktens unga och kvar på gården fanns även en lärarinna.
Under rasterna lekte barnen med en kälke. En åttaårig grannpojke lät Johan och Matildas fyraårige son åka med honom. De for ut på sjön och gick genom isen. Matilda och lärarinnan försökte rädda dem och alla fyra drunknade.
Ett och ett halvt år senare gifte Johan Johansson om sig. I sitt nya äktenskap fick han sju barn. Ett av dem, dottern Ida, skulle så småningom bli mamma till en blivande statsminister.
”Jag är 88 år och åldern gör sig påmind. Många journalister och forskare ringer mig och vill göra intervjuer. ”Du är den ende som var med då, när det hände, som fortfarande lever”, säger de. Då är det svårt att tacka nej.”
Ensam i sitt tysta arbetsrum begrundar Ingvar Carlsson paradoxen.
– Den enkla slutsatsen blir ju att om döden inte hade slagit till hade jag inte funnits. Det var den tragedin som gjorde att jag kom till."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.