Från för länge sedan:

"Nåväl, den där känslan av obehag OCH missnöje som skuggade oss när vi var unga är nu en alltmer intensiv smärta i vårt hjärta. Och vi ser ut i världen och vi frågar oss hur kunde allt detta ha hänt? Vi gjorde ju allt som "de" berättade för oss att vi skulle göra, vi gjorde allt "rätt"! Och det står klart att livet var en chans att förändra världen, men vi visste tydligen inte hur, så vi lämnade detta upp till våra välgörare, ja för det var ju så de sade, att de själva var alltså. Så vi röstade på dem, fast vi egentligen redan för länge sedan misstänkte att det var pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken och därav så borde vi ju också rimligtvis ha begripit att dessa marionetter inte är alls var vad de utgav sig för att vara.

Våra "ledare", våra avskyvärda arroganta och egoistiska dårar, som låtsas att vi väljer dem, eftersom vi inte ser dem för vad de är. Trots att vi helt uppenbart kan se charmlösheten inkarnerad, de utgör det naturliga ledarskapets närmast fullkomliga antites. Men vi väljer dem ändå, eftersom vi känner att vi har inget annat val. Vi vet vad vi vill att världen ska vara. Vi vet hur vi vill att den ska se ut och kännas som. Och vi vet att det inte är den världen som vi lever i dag. "Jag vet att jag skulle vilja förändra världen, men jag vet inte hur, så jag lämnar över det till andra".

Och så fortsätter vi att gå framåt på den inslagna vägen varje ytterligare steg lite mer oroligt, som om något illavarslande lurar precis runt nästa hörn. Vi får med uppsåt från de styrande inte några större möjligheter till insikten om att själva livet är både resan och målet, alltså att vi måste börja i den ände där vi börjar att förstå oss själva bättre, för då skulle hela matrisen av systemet raseras och illusionerna gå förlorade. Jag är väl i ärlighetens namn inte heller särskilt övertygad om att utvecklingsnivån på den emotionella självförståelsen inom de etablerade politiska legionerna, i ljuset av verkligheten med tiden kommer att ses som någonting av godo, men det ligger ju liksom i sakens egen natur med avseende på att vi faktiskt befinner oss där vi är, utifrån var vi har varit. Intelligenta gangsters styr belästa busar för att kontrollera nyttiga idioter i den kollektiva materialismens förtrollande värld.

Men så vi fortsätter och vi går, går som vi inbillar oss framåt, faktiskt till och efter vad vi tror utgör vår bästa förmåga för att nå våra känslomässiga målsättningar. Vi accepterar vad som vi uppfattar som det goda med det onda och erkänner för oss själva att allt måste vara en avvägning - en slags kompromiss med våra egna känslor, de som vi helst inte ifrågasätter. Vi tror att om vi skaffar oss en utbildning för att upprätthålla detta system så kommer det gå oss väl och vi kommer genom systemets försorg att bli lyckliga, samhället kommer att ordna allt detta med våra känslor, vi får en bättre chans till att bli lyckliga i livet.

Därför lånar vi våra första 10 års postgymnasiala löner för att få en fördel gentemot nästa människa som gör precis samma sak. Herregud, systemet har ju lovat att vi skall bli lyckliga! Om vi bara gör lite mer uppoffringar och lider lite mer för systemets upprätthållande, så kommer vi som individer att finna vår personliga lycka i en kista vid regnbågens fot - alltså om vi gör vårt allra bästa för att berika bankerna. När vi kommer ut ur skolan så vet vi att då är det verkligen dags att ta i lite mer och att bli allvarliga och seriösa, då gäller det verkligen. Vi sätter våra känslomässiga liv alltmer på "pause" för att kunna fokusera hårdare på den materiella framtiden, uppfyllda av tanken på att en dag i framtiden så kommer vi att få sitta på verandan med den person som vi älskar, den person som vi kamperar ihop med under alla dessa år och vi kommer då att njuta av vår livsverk. Då skall känslorna komma.

Så vi ingår för den skull också vad som i grunden är socioekonomiska avtal inom ramen för detta system, med någon som vi betraktar som en rimligt framkomlig väg till vår egen framtida lycka inom ramen för det rådande samhällssystemet, vi kan väl säga att antalet förhållanden som egentligen bygger på parternas vilja till emotionell självförståelse, istället för kollektivistisk materialism, förmodligen inte är överväldigande i dagens samhälle. Utsikterna till psykosocial välfärd förefaller lustigt nog gå precis samma kursutveckling till mötes, söderut.

Kanske den enda verkligheten därför är den att världen är inte vad vi hade hoppats på att den skulle vara och vi vet inte i tillräcklig utsträckning hur man gör det hela rätt, eftersom vi inte heller i en tillräcklig omfattning förstår att vi alltid främst måste öka vår egen förståelse för och av oss själva för att kunna komma vidare. Jag vill gärna säga att om vi bara står bara upp och göra det rätta, agerar från våra hjärtan med ökande emotionell självförståelse och har goda intentioner om att det skulle kunna förändra världen. Så är det ju.

Men helt ärligt, det finns samtidigt också en hel del mycket dåligt emotionellt kognitivt formaterade människor, som vill helt andra saker med tillvaron och som ekonomiskt har konstruerat stora delar av denna värld som vi existerar under i idag. Det är ett "dem" och det är ett "oss andra", de vill göra indelningar för att kunna göra skillnad på hur människor skall behandlas, men de skulle aldrig skulle säga det så.

Visst om deras avsikt är att vi inte ska samexistera vid sidan dem och de är säkra på att vinna så kommer de att uttrycka det mycket öppet, men inte förr. Så djävulens bästa trick förblir att övertyga om sin egen icke existens - i oss själva.