Bindande Rädsla

2020-09-14

Med ett alltmer dysfunktionellt samhälle bestående av brustna illusioner och som moderna människor av idag, ärver vi fortfarande sociala egenskaper som vi accepterar som obeveklig sanning och som villkoras till oss under vår "utveckling," alltså som enskilda individer i samhället, för någonting som vi tror vara samhällets utveckling till någonting obestämbart som ändå är till det bättre.

Oundvikligen blir detta - vår uppfattade gemensamma verklighet, vår sanning, någonting som alltså till allt mindre del beskriver verkligheten. Där det alltså är själva varseblivningsprocessen tll uppfattningen som utgör problemet, genom den kognitiva formateringens förvrängande glasögon. Vi vill helt enkelt inte ifrågasätta våra ega känslogrundande värderingar, eftersom detta vore att ifrågasätta oss själva, vilket skulle lämna oss ensamma i tanken och tvinga oss till självrannsakan, Vi är rädda för att betrakta våra egna själar i ljuset av verkligheten.

Detta narrativa system har ett arkitektoniskt syfte som bygger på de uppenbara principerna om efterlevnad, blind tillit och snabb glömska. Av hänsyn till skillnaderna, låt oss kalla dessa för ett sammanfattande drag av "vilseledning". Denna vilseledning skapar en intern "schism" en division inom oss. Den skapar en separation inom oss från vår fundamentala naturliga förmåga att känslomässigt uppleva våra egna känslor nu, inte bara från vår externa omgivning och människorna i våra liv; det är ett slutligt avgångsvederlag från vår egen biologiska emotionella intelligens. Vi kan inte på sikt bli glada av döda ting, eller knappt ens i grunden uppleva känslor i förhållande till döda ting, utan andra människor - varelser - alltså utöver vad som betingas av de rent instinktiva biologiska överlevnadsfunktionerna.

Så för att kraven - behovet - av yttre materiell stimulans skall kunna ökas, för att kunna skapa kontroll över oss, så krävs det också samtidigt att den naturliga emotionella stimulansen minskar i balansen inom såväl individen liksom därmed också i samhället, att vi känner oss allt mindre emotionellt tillgodosedda, vi måste hållas alltmer missnöjda. Det är vägen utåt, bort ifrån oss själva och våra känslomässiga förmågor, det är därför också ovillkorligen vägen till den känslomässiga dödsskuggans dalar som vi nu vandrar i.

Innan vi har möjlighet att introduceras vidare till oss själva känslomässigt, från den fundamentala närmast biologiska formateringen i späd ålder, bombarderas vi av samhällets socialt införda normativ i oss ifråga om vem som vi förväntas vara känslomässigt. Vad vi skall känna ställda inför vissa givna betingelser.

Denna kollektiva emotionella skyldighet passeras kraftigt oemotsagd och är närmast totalt globalt åtlydd av mänskligheten - man blir ju glad av pengar gudbevars. Som art har vi upprätthållit och utvecklat denna emotionellt och intellektuellt ensliga livsstil i tusentals år. Det är vilseledningen som i slutet på detta sociala paradigm har förträngt våra släktskap med våra familjemedlemmar, våra vänner, våra samhällen och oss själva i jakten på den yttre bekräftelsen. Detta har hämmat utvecklingen av vårt medvetna medvetande, känslorna för släktskap och självförverkligande - alltså vår förmåga till känslomässig självförståelse och utveckling - för att kunna leva ärligt mot våra egna känslor. Vi måste ju rent faktiskt mekaniskt funktionsmässigt bli rent av emotionellt dummare - känslomässigt förvridna - för att kunna inbilla oss på att vi måste bli mer materiellt lyckliga.

Det är även så att vilseledningen av idag är mer än bara ett tankeimplantat, en osund kognitivt betingad känsla eller en rentav en instinktiv längtan efter vårt personliga utrymme - ett lockrop till vårt ego. Detta drag har faktiskt även bäddat in sig i varje aspekt av vår varelse. Dess intryck har kommit att påverka oss på en nu närmast rent genetisk nivå hela vårt liv. Vi har faktiskt aldrig vetat om mycket annat, än att vara kollektivistiska materialister. Likt femåringar som bara vill ha.

Vilse - ledningen använder och har alltid använt svagheten med vårt ego, emot oss, för att hålla oss distraherade av oss själva med våra upplevda "bekymmer", villkor, förväntningar och rädslor - i livspusslet. Vår rädsla för att få vårt ego kränkt, eller inte tillgodosett, vilket bygger de allra högsta murarna inom oss själva bakom vilka lyckan för alltid därför håller sig gömd. Att vara proaktivt rationellt tänkande angående emotioner - känslor - istället för reaktivt, skadar - förminskar - inflytandet av vårt ego och skapar vår personliga makt över oss själva, emotionell självförståelse - vilket får vilseledningens emotionella mekaniska funktion att kapitulera inom oss. Det är denna "egots maktkuliss" som kanske är det smartaste bedrägeriet som vi applicerar på oss själva för att upprätthålla detta alltmer dysfunktionella samhälle.

Vi hålls fullt upptagna med vår personliga emotionella överlevnad, grundad på distraktioner i våra dagliga liv - vårt livspussel, denna obevekliga påverkan från vårt ego och våra utifrån detta upplevda känslomässiga dramer, en emotionell enfaldig upprördhet med sina otaliga bilagor. Vi blir snart till och med kränkta av oss själva. Vi blir ett med vilseledningen och den omfamnar oss så ivrigt och glatt. Det är en kollaps i vårt emotionella väsen mellan vem vi vill uppfatta oss själva att vara (som inte är vad vi egentligen är) och hur samhällets programmering av oss till vår aggressiva natur för att upprätthålla sina standarder.

Det är där som vilseledningen är så smart i sin strategi; det är en förutsättning att vi ska tro på att vad som samhället vill att vi ska vara, att det är som vi är tänkta att vara och därför blir hur våra liv måste levas. Vi måste tro att samhället vill allas vårt bästa, oavsett hur uppenbart det egentligen nu är att det helt omvända absolut råder som gällande syfte.Vi lyder blint under detta kognitiva postulat och inte bara det, vi faktiskt tillber och främjar det dessutom självmant utan vidare eftertanke med våra prestationer (oftast individuella), men ändå förbannar vi situationen för våra egna brister. Det är så vi ger bort vår personliga makt.

Som barn, var livet självt kreativt och äventyrligt. Det var brukligt för oss att samlas med våra vänner och svinga svärdet av vår fantasi, vilja, passioner, talanger och hjältemod fritt och fullt. Vi trodde att allt var möjligt, till dess att samhället framställde emotionella krav på grunder för "livet" krav som familj, "verklighet", skola, karriär och där samhället metodiskt och progressivt började att emotionellt beskatta våra känslors förtjänster, förmågor och öden rätt framför våra naiva och omedvetna näsor.

När vi var unga, var själva begreppet sträva efter att vara ensam och skild från våra vänner eller familj absurt, vi behövde inte egen tid, vi var mer oss själva i nuet. Nu har denna emotionella vilsenhet blivit vår allmänt antagna emotionella "verklighet." Vi är bundna till den av vår rädsla, vårt misslyckande och sociala hotelser, vår rädsla för att möta oss själva med ifrågasättande, rädsla för att möta dagen och ljuset.

Med ett alltmer dysfunktionellt samhälle bestående av brustna illusioner och som moderna människor av idag, ärver vi fortfarande sociala egenskaper som vi accepterar som obeveklig sanning och som villkoras till oss under vår "utveckling," alltså som enskilda individer i samhället, för någonting som vi tror vara samhällets utveckling till någonting obestämbart som ändå är till det bättre.

Oundvikligen blir detta - vår uppfattade gemensamma verklighet, vår sanning, någonting som alltså till allt mindre del beskriver verkligheten. Där det alltså är själva varseblivningsprocessen tll uppfattningen som utgör problemet, genom den kognitiva formateringens förvrängande glasögon. Vi vill helt enkelt inte ifrågasätta våra ega känslogrundande värderingar, eftersom detta vore att ifrågasätta oss själva, vilket skulle lämna oss ensamma i tanken och tvinga oss till självrannsakan, Vi är rädda för att betrakta våra egna själar i ljuset av verkligheten.

Detta narrativa system har ett arkitektoniskt syfte som bygger på de uppenbara principerna om efterlevnad, blind tillit och snabb glömska. Av hänsyn till skillnaderna, låt oss kalla dessa för ett sammanfattande drag av "vilseledning". Denna vilseledning skapar en intern "schism" en division inom oss. Den skapar en separation inom oss från vår fundamentala naturliga förmåga att känslomässigt uppleva våra egna känslor nu, inte bara från vår externa omgivning och människorna i våra liv; det är ett slutligt avgångsvederlag från vår egen biologiska emotionella intelligens. Vi kan inte på sikt bli glada av döda ting, eller knappt ens i grunden uppleva känslor i förhållande till döda ting, utan andra människor - varelser - alltså utöver vad som betingas av de rent instinktiva biologiska överlevnadsfunktionerna.

Så för att kraven - behovet - av yttre materiell stimulans skall kunna ökas, för att kunna skapa kontroll över oss, så krävs det också samtidigt att den naturliga emotionella stimulansen minskar i balansen inom såväl individen liksom därmed också i samhället, att vi känner oss allt mindre emotionellt tillgodosedda, vi måste hållas alltmer missnöjda. Det är vägen utåt, bort ifrån oss själva och våra känslomässiga förmågor, det är därför också ovillkorligen vägen till den känslomässiga dödsskuggans dalar som vi nu vandrar i.

Innan vi har möjlighet att introduceras vidare till oss själva känslomässigt, från den fundamentala närmast biologiska formateringen i späd ålder, bombarderas vi av samhällets socialt införda normativ i oss ifråga om vem som vi förväntas vara känslomässigt. Vad vi skall känna ställda inför vissa givna betingelser.

Denna kollektiva emotionella skyldighet passeras kraftigt oemotsagd och är närmast totalt globalt åtlydd av mänskligheten - man blir ju glad av pengar gudbevars. Som art har vi upprätthållit och utvecklat denna emotionellt och intellektuellt ensliga livsstil i tusentals år. Det är vilseledningen som i slutet på detta sociala paradigm har förträngt våra släktskap med våra familjemedlemmar, våra vänner, våra samhällen och oss själva i jakten på den yttre bekräftelsen. Detta har hämmat utvecklingen av vårt medvetna medvetande, känslorna för släktskap och självförverkligande - alltså vår förmåga till känslomässig självförståelse och utveckling - för att kunna leva ärligt mot våra egna känslor. Vi måste ju rent faktiskt mekaniskt funktionsmässigt bli rent av emotionellt dummare - känslomässigt förvridna - för att kunna inbilla oss på att vi måste bli mer materiellt lyckliga.

Det är även så att vilseledningen av idag är mer än bara ett tankeimplantat, en osund kognitivt betingad känsla eller en rentav en instinktiv längtan efter vårt personliga utrymme - ett lockrop till vårt ego. Detta drag har faktiskt även bäddat in sig i varje aspekt av vår varelse. Dess intryck har kommit att påverka oss på en nu närmast rent genetisk nivå hela vårt liv. Vi har faktiskt aldrig vetat om mycket annat, än att vara kollektivistiska materialister. Likt femåringar som bara vill ha.

Vilse - ledningen använder och har alltid använt svagheten med vårt ego, emot oss, för att hålla oss distraherade av oss själva med våra upplevda "bekymmer", villkor, förväntningar och rädslor - i livspusslet. Vår rädsla för att få vårt ego kränkt, eller inte tillgodosett, vilket bygger de allra högsta murarna inom oss själva bakom vilka lyckan för alltid därför håller sig gömd. Att vara proaktivt rationellt tänkande angående emotioner - känslor - istället för reaktivt, skadar - förminskar - inflytandet av vårt ego och skapar vår personliga makt över oss själva, emotionell självförståelse - vilket får vilseledningens emotionella mekaniska funktion att kapitulera inom oss. Det är denna "egots maktkuliss" som kanske är det smartaste bedrägeriet som vi applicerar på oss själva för att upprätthålla detta alltmer dysfunktionella samhälle.

Vi hålls fullt upptagna med vår personliga emotionella överlevnad, grundad på distraktioner i våra dagliga liv - vårt livspussel, denna obevekliga påverkan från vårt ego och våra utifrån detta upplevda känslomässiga dramer, en emotionell enfaldig upprördhet med sina otaliga bilagor. Vi blir snart till och med kränkta av oss själva. Vi blir ett med vilseledningen och den omfamnar oss så ivrigt och glatt. Det är en kollaps i vårt emotionella väsen mellan vem vi vill uppfatta oss själva att vara (som inte är vad vi egentligen är) och hur samhällets programmering av oss till vår aggressiva natur för att upprätthålla sina standarder.

Det är där som vilseledningen är så smart i sin strategi; det är en förutsättning att vi ska tro på att vad som samhället vill att vi ska vara, att det är som vi är tänkta att vara och därför blir hur våra liv måste levas. Vi måste tro att samhället vill allas vårt bästa, oavsett hur uppenbart det egentligen nu är att det helt omvända absolut råder som gällande syfte.Vi lyder blint under detta kognitiva postulat och inte bara det, vi faktiskt tillber och främjar det dessutom självmant utan vidare eftertanke med våra prestationer (oftast individuella), men ändå förbannar vi situationen för våra egna brister. Det är så vi ger bort vår personliga makt.

Som barn, var livet självt kreativt och äventyrligt. Det var brukligt för oss att samlas med våra vänner och svinga svärdet av vår fantasi, vilja, passioner, talanger och hjältemod fritt och fullt. Vi trodde att allt var möjligt, till dess att samhället framställde emotionella krav på grunder för "livet" krav som familj, "verklighet", skola, karriär och där samhället metodiskt och progressivt började att emotionellt beskatta våra känslors förtjänster, förmågor och öden rätt framför våra naiva och omedvetna näsor.

När vi var unga, var själva begreppet sträva efter att vara ensam och skild från våra vänner eller familj absurt, vi behövde inte egen tid, vi var mer oss själva i nuet. Nu har denna emotionella vilsenhet blivit vår allmänt antagna emotionella "verklighet." Vi är bundna till den av vår rädsla, vårt misslyckande och sociala hotelser, vår rädsla för att möta oss själva med ifrågasättande, rädsla för att möta dagen och ljuset.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Lämna ett svar

Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram