Nu är Riksdagen igång och det rullar dit som den lutar, mot. Jul, TVättmaskinen och soffan. Någonting som dock inte kommer att avhandlas i år, heller, är begreppet Katarsis (även katharsis, från grekiska κάθαρσις) vilket är ett grekiskt ord med betydelsen "rening" eller "rensning", härlett från verbet καθαίρειν, kathairein, "att rena, rensa" och är besläktat med adjektivet καθαρός, katharos, "ren".

Begreppet användes av Aristoteles som menade att tragedin renar oss. Vi vet ju att visdom är ingenting annat än helat lidande. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv av förändring. Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.

Vad har då detta för betydelse i dagens i det närmaste traumatiserade läge och tillstånd i tillvaron, ja förutom då att vi kommer få se den sista delen av sagan om landet som tronade på falska minnen från fornstora dar Varför nämner jag då detta?

Jo, därför att precis som i naturen när vulkanutbrott släpper ut stora mängder tryck, där ett utbrott ofta förhindrar massiva jordbävningar som annars skulle ha inträffat. Detta är i allt väsentligt en fråga om krishantering. Tänk om det är så att man kan hitta på konstgjorda men ända känsloskapande metoder för att släppa ut tryck som socialt är under uppbyggnad?

Det kan man och det gör man, tro mig det har man gjort sedan länge.

Detta händer alltså inte bara i filmer utan även när berömda kändisar offentligt säger alla de saker som det undertryckta folket vill säga, alltid för att släppa några av de spänningar som har byggts upp. Var tog sedan kändisen vägen som drivande i frågan? Ringer det en klocka? Ja det gör väl det och tämligen klockrent dessutom skulle man nog kunna uttrycka det som.
För då vänder sig människor bort från problemformuleringen och tror att detta kommer minsann någon annan att hantera, istället för dem själva, så praktiskt. Låt mig uttrycka mig lite snällt, DET kommer inte att hända.

Det finns därför också anmärkningsvärt många filmer där folk reser sig upp mot tyranner regeringar eller ledare och störtar dem. Man skulle ju faktiskt annars kunna tro att den styrande makten inte vill just att sådana filmer ska släppas, eftersom det kan lägga ved till brasan hos de redan stressade massorna och därför antända revolutioner. Så är det alltså inte, det är den omvända effekten som skapas.

Men medan vi tittar på filmen blir vi känslomässigt involverade i manuset och de emotionella uttrycken. Det är samma biokemiska upplevelse och känsla som uttryckts - som sedan tagits som intryck, som du känner tillsammans med hjälp av musiken, melatoninet, kortisolet och stereofrekvenserna. Dessa neuropeptider flödar starkt i kroppen! När filmen är klar är det som om när du själv faktiskt har upplevt verkligheten, som på de flesta sätt du faktiskt har! Som vore det av en händelse att filmerna är gjorda av makten, men ändå tilltalar oss, en slump?

Givetvis..

Så nu när du går tillbaka till ditt normala beteendemönster, arbete och livet tillbaka in i kognitivt formaterade sociala fängelset har du ett mindre behov av att delta i marschen mot förtryck, regeringar eller tyranner. För på ett sätt har du redan upplevt det hela känslomässigt, så varför bry sig om att göra om det igen, när det dessutom står en kändis på barrikaderna i de ägardirektivstyrda kontrollerade medierna och adresserar problemet. Vad kan möjligen gå fel här..

En hel del av de emotionella spänningar som du har upplevt rensas ut ur ditt system. Så som för makten, så bra för dem att uppdraget är utfört och att allt blir som vanligt.

För dig? Ja det är ju bara jul en gång om året och vem vet, det kanske kommer en sådan som vanligt i år igen, liksom en befriare från plågorna..