Så här beskrev vi detta tidigare, i ljuset av att Ryssland och Kina lägger sitt veto mot vidare sanktioner mot Syrien:

"Och i bakvattnet kommer då nästa – motvilligt – mediala konflikthärd alltmer upp i ljuset av verkligheten, med avseende på att det internationella samfundet med uppsåt har skapat detta kaos så är det lätt att förstå att lösningsorienteringen, precis som i fallet med Syrien, inte är överdrivet inriktad mot starka Anglozionistinfluenser, särskilt med avseende på att Libyen är ett brohuvud för de för Europa så nödvändiga migrationsrörelserna som skall upprätthålla den aggregerade efterfrågan genom offentlig konsumtion.

Så här har vi beskrivit vi detta ännu tidigare:

” Libyen var nummer 53 av 194 länder beträffande välfärdsparametrar. Det hade Afrikas högsta levnadsstandard och medellivslängd. Före den nationella revolutionen 1969 var Libyen ett av jordens fattigaste länder. Nio av tio var analfabeter och många svalt. Överste Gadaffi sparkade ut de brittiska och amerikanska imperialisterna från baserna och förklarade att oljan tillhör Libyen. Sjukvård och utbildning gjordes kostnadsfri. Världens mest sofistikerade bevattningssystem byggdes upp. Jordbruket subventionerades. Människor från fattiga afrikanska länder immigrerade till Libyen. Där fanns arbetstillfällen. Nasseruniversitetet i Tripoli utbildade tiotusentals utländska studenter på förmånliga villkor till ingenjörer och läkare. Mycket mer kunde sägas om detta Libyen. En sådan självständig stat kunde av flera skäl inte tolereras av det stora Anglozionistimperiet i väst. Gadaffi demoniserades med rasistiska övertoner som en besinningslös diktator. Tolv gånger försökte västliga spionorgan att mörda honom.

Våren 2011 startade med falska och idag vederlagda förevändningar det Natoledda bombkriget. Det krossade landets infrastruktur och banade väg för CIA regisserade Al Qaida som utgjorde stommen i marktrupperna. Libyen blev ett land i permanent kaos och med det största raset i levnadsstandard som noterats i Failed States Index.

En realistisk strategi idag skulle vara för regionala Nordafrikas myndigheter att försöka samla de normaliseringsvilliga krafterna i Libyens enda legitima huvudstad Tripoli, och upprätta någon form av provisorisk regering. En stor del av denna börda skulle sannolikt falla på Egypten – som alltså nyss passande nog har anslutit sig till den ryska koalitionen – och det skulle vara en stor uppgift som kan ha vissa konsekvenser för Egypten själv. Den senaste tidens uttalanden från president Sisi, där han förklarar sitt stöd för president Assad kamp mot terrorism, tyder på att Kairo kan vara villiga att ta en mer aktiv roll i den bredare kampen mot islamisk terrorism – som alla vet vem som skapar med vilket syfte.

Egyptens bistånd skulle på det hela taget, vara mycket mer värdefullt i grannlandet Libyen än i Syrien – det utökade samarbetet med Ryssland ligger alltså väl i linje med detta . Detta alternativ är ändå inte idealiskt men nära nog, det är mycket mer realistiskt än att ta in en alltför stor och därmed korrumperad koalition av länder – FN, som ligger långt bort från Libyen. Om Egypten visade vägen, kan andra som vill och kan utgöra partners av rätt orsaker sedan gå in och hjälpa till.

Så efter införande av Moskvas vilja ifråga om situationen i Syrien, går alltså Kreml nu vidare till Libyen. Och denna nya proxykonflikt man utkämpar med västvärlden har många av de samma kännetecknen som för den senaste: Det Anglozionistiska väst stöder patetiska försök till en så kallad ” demokratisk ” regering med olyckliga islamistiska sympatier, Kreml stöder en auktoritär, militaristisk envåldshärskare, och ZIONISIS sitter hållet i mitten, ett mål för allas retorik men alltför sällan för deras vapen.

Och återigen, är det den Anglozionistiska västvärlden som blir utmanövrerade. Den väststödda regeringen i National Accord med avgörande från Tripoli är allt annat än demokratisk, och hålls knappt samman med ”skyddet” av islamistiska ”Libyen Dawn”, en koalition som inkluderar tidigare Al-Qaida jihadister, bland flera andra intressanta och liknande grupper. Och ”skyddet” kommer också på bekostnad av att Dawn stadigt tillskansar sig institutioner från denna regering som erkänns av väst och FN. En mycket tunn slöja av hövlighet är maskering för en mycket kaotisk och skoningslös maktkamp mellan grupper som har mycket lite gemensamt och mycket liten gemensam uppfattning om vad Libyen ska se ut som i framtiden.”

Detta är nu alltså ett spel av allianser som skiftar snabbare än nyheterna kan hålla upp takten. Så fort en allians kommer på plats, kommer en annan milis ”vakter” för att tvinga fram en förändring. Det är definitivt inte rätt tid att försöka komma in på den libyska oljemarknaden. Det finns heller ingen chans att den libyska oljan kommer att rubba den globala balansen mellan tillgång och efterfrågan och stjälpa OPEC / icke-OPEC överenskommelser gällande produktionsnedskärningar.

Det är mot denna bakgrund som smugglingen av olja frodas, och kommer att fortsätta att utvecklas, och stora oljebolag kommer inte att ha något annat val än att dra upp insatserna eller spela spelet, vilket innebär att indirekt möjliggöra smugglingsaktiviteter. I dessa områden är det antingen ”betala” klanerna för ”skydd”, eller ta konsekvenserna, inklusive kidnappning av arbetare."

...och nu kommer alltså detta.