Bortom det ”vilseledande” hopkok av uppfattad sanning som vi kallar vår nuvarande värld finns det en verklighet som har mycket lite att göra med allt detta sönderfallande trams. Det är energiskt, harmoniskt och glädjande. Det är bemyndigat av de fundamentala krafter djupt i den mänskliga naturen själv. Det är extatiskt levande och ständigt skapande, späckat med spänning, färger och häpnadsväckande skönhet där ändå frid och lugn härskar. Allt finns inom oss själva bortom den djävul som gömmer sig inom oss i detaljerna.

Ännu mer djupgående är att inse att vårt innersta väsen är helt enkelt styrkan på medvetandets uppkoppling till det undermedvetna och att vi faktiskt kan lösgöra oss från de yttre erfarenheter vi kallar oss själva och observera objektivt vilka vi verkligen är, som tankar och känslor, som en slags evig ande som har denna mänskliga erfarenhet. Vi var och är helt enkelt i så måtto en del av denna kollektiva undrande existens som har vårt eget unika uttryck. Vi är tydligt influerade av vår genetiska och fäderneärvda disposition, uppfostran och social miljö, men vi är inte bundna av dem, vi kan utvecklas och kan lära oss att fungera från denna högre nivå av kunskap och förståelse genom växande medvetet medvetande så att vi blir vem vi faktiskt redan är.

Det är inte främst en kumulativ produkt, utan en gnista av oändliga återupptäckter av sig själv i denna märkliga nya inre miljö.

De nya insikterna kommer även att fortsätta att flytta sig vidare efterhand som vi går djupare och djupare fram med denna underbara känsla av uppvaknande genom upptäckten av oss själva i oss själva. Det överträffar faktiskt sinnenas intryck av den yttre verkligheten, som utvecklas vidare, åtminstone i förhållande till vad som vi hade dem definierade till av våra tidigare ändliga, programmerade sinnen.

När man börjar få reda på vad som verkligen händer förändras allt. Våra hela perspektivförskjutningar gör att vi flyttar till nya realiseringar, till gryningen på vårt växande medvetna medvetande. Vissa människor kommer till denna nollpunkt direkt genom djupgående emotionella upplevelser, medan andra kommit på det helt informationsmässigt, men de två kommer att konvergera förr eller senare som vår ständiga strävan efter att sätta ihop bitarna och det fortsätter tills dess att en annan dimension kommer att bilda vår uppfattade verklighet och allt är vettigt på flera nivåer än tidigare. Perspektiven har vidgats och skapar ett större djup i betraktelsen.

Så i verkligheten, då gäller att denna förmåga att leva medvetet medveten och med befogenhet till det emotionella livet, det är något som är tillgängligt för alla och dessutom en mycket naturlig väg för var och en av oss. Denna upplyftning av människor till hjältar, gurus, avatarer, frälsare eller någon annan sorts halvgudar är en social ingenjörsmekanism som används som verktyg av sociala manipulatörer, samt något som har antagits av dem som inte vill anstränga sig intellektuellt själva heller och ta ansvar att fullt ut för att förverkliga sig själva genom att öka sin emotionella självförståelse och leva mer medvetet medvetna. Detta passerar då som lämpligt och bekvämt, så de flesta av den intellektuellt lata mänskligheten kan gå tillbaka till sitt liv i skenbar lätthet och komfort.

Men som vi vet, kommer sann lycka alltid att gäcka dem. Visdom är vad det är och vi kan bara uppleva våra egna individuella känslor. De intellektuellt lata kommer att för alltid leva skilda från sina verkliga känslor genom yttre betingelser vars känsloskapande bygger på socialkognitivt formaterade värderingar och de kommer att för alltid att jaga känslor som de aldrig kommer att nå. De kommer aldrig närmare nuet, bara längre ifrån. Det är mycket tråkigt, eftersom detta ändå utgör samma potential som ligger inom varje mänsklig ande (emotionell självförståelsemässig disposition).

Att syntetisera informationen i denna nyfunna medvetenhet blir då spännande, medan samtidigt det utgör en daglig utmaning som måste antas. Att vara väl informerad om den illusoriska karaktären av denna innevarande nivå av existens som vi har injicerats in i är därför absolut nödvändigt för att hålla sig fri från sina egna många fällor och att gå vilse i sig själv - att snubbla på den egna intellektuella lättjan. Ändå är det samma information som kan kännas mycket mörk och betungande det som främst verkar ledande när vi lär oss att få grepp om denna synbara paradox som kallas livet. Helande av de egna upplevda känslorna är vad det är.

Vår uppgift är därför att lösgöra oss från det och inte bli inblandade i det på en och samma gång. Att ta oss ifrån själva upplevelsen tillräckligt mycket känslomässigt för att kunna delta i den utan att bli offer för den Vi har därför fått lära oss att en sådan frigörelse var bara för de superupplysta, de som generellt var de höga och mäktiga eteriska asketerna, de som fullt ut hade ägnat sina liv till mer eller mindre konstant meditation samt bedrev undervisning i sin visdom. Så är det inte alls. Det går betydligt snabbare och enklare, det är i allt bara en fråga om motivationshygien, en tanke rör sig snabbt men det tar tid att tänka och det tar tid uppleva sina känslor.

Människor som har nära döden-upplevelser är ett bra exempel på ett abrupt uppvaknande. Oavsett vilket emotionellt konto som du avläser,blir människor som genomgår denna eller liknande händelser ofta mer emotionellt medvetna i sin inställning till livet och de byter ofta till inte bara en förändrad karriärväg, utan även till ett liv i aktivism. Mängden upplevda maximala känslor över hela spannet under så kort tid som möjligt utan total kollaps, är vad som expanderar denna förmåga, visdom är bara helad smärta i form av lidande

Självbild och uppfattat rykte i andras ögon är hur de mer omedvetna har bedömt sig själva hela sitt liv fram till en punkt eller något som berör deras eget samvete, gällande den egna eftertanken och självrannsakan och de blir stuckna av dessa obekväma besvär som hotar deras föreställningar om sanning och osjälvisk kärlek gällande sig själva. Varje gång den kognitiva dissonansen slås bort av deras andliga och moraliska känslolöshet växer sig muren tjockare till dess bara en radikal rasering kan få deras uppmärksamhet att vända sig inåt. De faller samman under tyngden av det egna självbedrägeriet när livslögnen tar sin tribut.

Vi kan köpa – acceptera – och vi kan kallt konstatera att om moral är den känslomässiga kompass som vi orienterar oss utifrån i förhållande till andra människor, så blir den högsta moralen den moral som gör andra människor minst illa. Vi kan förstå att moral som princip saknar betydelse utan andra människor eller levande varelser. Moral är alltså relativ men också utvecklingsbar och vi måste alltså sträva efter att utveckla vårt medvetande men därför även också att förbättra vår moral.

Men vi är ändå trots denna rätt enkla logik inte särskilt pigga på att släppa den materialistiska orienteringen som grund för våra känslors skapande, vi vågar inte riktigt lita på vårt intellektuella och emotionella värde i förhållande till vår omgivning, vi vågar alltså egentligen inte lita på oss själva - vår egen upplevelse av egna känslor i nuet - som ändå är vad som måste förändras givet betingelserna, om vi skall kunna utvecklas.

Det är inte farligt vad andra tycker, det viktiga är vad vi själva tycker om oss själva och detta beror till grunden bara på hur väl vi förstår hur våra egna känslor är skapade och hur de betingas.