Hur vi speglar oss i oss själva och vår egen oförmåga blir vår projicering.

"Väldigt många människor gör sig obenägna att försöka
förstå mänskliga grymheter.
Faktiskt så ovilliga att de hellre antar en förklaring som inte
egentligen förklarar någonting alls, varken för dem själva eller
andra, så ovilliga att även en förklaring förkastas framför att
antas, ens som möjlig omständighet.

Vem har inte hört den tankemässigt tvivelaktiga formuleringen
"omänskligt rått och grymt.", som vore det marsmänniskor?

Det där är ett beteende farligare än man tycks tro, inte alls
sällan, anser sig människor så snälla och goda att de inte kan
tänka onda tankar, "-nä, usch så gräsligt, det där vill jag inte
höra om, det är alldeles för grymt".

I själva verket blir det inget annat än en falsk godhetsapostels
undanflykt att undandra sitt ansvar och skyldighet att skapa
sig vidare förståelse för sin omvärld.
Att inte vilja men att kunna och dessutom borde, ja det berättar
av sig självt egentligen.
I samma ögonblick vi får veta någonting om vår omvärld så
är vi i någon mån också delaktiga, en omständighet i sak som
inte slår alla, men så är det likafullt.

Om så många människor som faktiskt anser att fred och kärlek
är vad som bör eftersträvas, också reste sig upp som individer
emot varje handling som saknar dessa ingredienser, så skulle
världen bestå av fred och kärlek.

Men det gör vi inte, vi ljuger för oss själva varje gång vi inte
gör som vi innerst anser att vi önskade vi hade tid med när
vi uppfattar att vi borde ha gjort något men inte gjorde det.

Innehållet i mänskliga världens fulaste gömmor, allt mänskligt
ont som tillåtits gjorts i världen, består följdaktligen inte av
något annat än av mänsklighetens samlade självbedrägeri.
Och det är vi människor som individer som utgör mänskligheten,
jag vet - det låter som insparkandet av en vidöppen dörr men
jag påtalar det ändå, vi beter oss ju uppenbarligen så som vi
beter oss och världen ser därför ut som den gör.
En avgörande del av problematiken är att allt för många inte
ens gör sig tillgängliga att kommunicera tingens ordning.

Ett av Martin Luther Kings bevingade ord löd, typ:
Jag är inte hälften så rädd för få onda människors gärningar
som jag är rädd många goda människors underlåtenhet att
agera emot det onda och istället göra gott.
Vem tilltalade han, vem omtalade han?

Du anser dig väl förresten som en god och snäll människa?
I så fall, det börjar med att bry sig och då menas inte att
stanna vid att känna samma känsla som sist något dåligt
hände, tårar väcker inga döda människor som bekant.
Vi måste anstränga oss för att förstå problem om vi skall
kunna lösa dem, det börjar med känslan och oförståndet
och slutar alltid med hanteringen till vår förståelse."//P.F.