Många av de människor som får sin första större samhällsmässiga Aha-upplevelse, liksom otaliga veteraner, tillbringar nästan all sin tid i förhandlingar med sig själv stående på ett ben ifråga om sitt eget uppvaknande istället för att fokusera på att gå vidare i sin vidare utveckling av emotionell självförståelse.

För alltför många är uppvaknandet i sig själv mardrömmen snarare än vad de vaknar upp till ifråga om sig själva och sin egne nyvordna möjlighet till egen utveckling. Det gör så ont när knoppar brister - att släppa sina egna föreställningar och ge sig ut i det okända. Så medan vissa kommer att hävda något annat, så vill ofta de som vaknar upp i medvetande bara att systemet åter skall vara ”fast” så att de kan somna om igen, att allt skall bli som vanligt igen, som det var förut. Att de åter skall slippa behöva bry sig. Så kommer det dock aldrig att bli igen. Jag vet många som tycker att detta är en orättvisa, att just de måste vara de som håller på att vakna upp till ett högre medvetande och därmed ansvar, alltså bärare av bördan av alltmer motstridiga uppgifter och kunskap, detta snarare än att erkänna den underbara gåvan som de har givits som kan befria oss själva och våra barn.

På grund av detta med hur vår projicerade rädsla skapar betingelser utanför oss själva, tillsammans med ett rådande förnekande av dem som ”varnade”, så kommer många nyvaknade göra nästan inga framsteg alls själva till en början när någon slår larm om någonting, vilket i sin tur ökar deras egen känsla av isolering och desperation och därmed också deras egen rädsla. Det är en ond positiv feedback loop som vanligtvis slutar i emotionell utmattning och kanske till och med ett mentalt sammanbrott. Därför måste vi gå sakta i början för att inte snubbla för att senare kunna springa allt snabbare.

Åtminstone många blir deprimerade och förtvivlade vilket i kombination med deras oundvikliga sociala tillbakadragande, uppmuntrar ytterligare andra att märka dem som missnöjda eller till och med psykosocialt utanför normen. Normalitet är dock en relativ betraktelse och det kognitivt formaterade landskap som syftar till enskild nyttomaximering, så växer alltså det onormala mekaniskt funktionsmässigt betingat.

Som i alla saker här i livet, är vår avsikt ofta det viktigare för att styra våra handlingar. Så vi måste vilja utveckla förmågan till vårt eget fria och oberoende tänkande. Om vi slår larm grundat på personlig rädsla, då är fruktan precis vad vi kommer att projicera, medvetet och omedvetet, när vi kommunicerar med andra. Eftersom de människor vi pratar med också hyser ett internt kopplat obehag i någon omfattning som de inte erkänner, vilket de också är på kanten till, om så bara på en undermedveten nivå, så kommer de att känna av vår projicerade rädsla och reagerar med avsky och avståndstagande. Ingen vill komma för nära en galen – irrationell – person, speciellt när den personen proklamerar ”sanningar” i strid med deras egen konsensus – tro. Det normala.

Om sedan personer av en eller annan egennyttig anledning ägnar sig åt att försvara detta orättfärdiga och sönderfallande system, ja då är givetvis konflikten given vid kommunikation. Så inte sällan kommer de motverkande krafterna både utifrån och inifrån oss själva grundade på känslor utan rationell bäring på verkligheten som en konsekvens av ren kognitiv formatering.

Till exempel, medan vi är betingade att tro polisen är ägnad att ” skydda och tjäna ” människorna i samhället är verkligheten den att denna beväpnade verkställighet ytterst – eller till sin grund – syftar till skyddet av den monumentala bluff som kallas samhällssystemet, med regeringen styrd av bankerna som skapar de pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken.

Polisen är därför ytterst, beväpnade intäktsgenererande medel för den lokala skattemyndigheten och ”myndigheten” som den privata säkerhetsstyrkan för verksamhetseliten. De skyddar den egendom som kontrollerar deras löner medan de våldsamt underkuvar fredliga demonstranter mot eliten, eller som svar på att deras egna provokatörer anstiftar upplopp. Varken mer eller mindre i grunden. Sedan finns det absolut goda människor i organisationen men som är lika lurade som den breda massan och som tror på vad som sägs till dem utan vidare reflexion.

Eftersom vi har betingats att reagera på så vis, när vi först upptäcker alla dessa massiva lögner och konspirationer som är en del av världen av eliten, företags – och – bankvärlden och naturligtvis därför alla deras myndighetsnivåer, så är vår första tendens att dyka in förnekelse av uppgifter om faktiska brott, tillsammans med alla olika täckhistorier och rökridåer. Vi vill tro att om bara information om alla deras avskyvärda brott var mer allmänt kända och spridda till allmänheten skulle systemet reagera i rättfärdig indignation och kasta ut lodisarna och sedan bränna dem på bål. Sedan skulle allt kunna återgå till det normala och vanliga utan att någon enda människa behövde förändra någonting annat överhuvudtaget. Men så är det inte.

Detta är en felaktig uppfattning som tragiskt och oändligt upprepas om och om igen med varje nykomlings ökade medvetande men oförändrade beteende och som tyvärr förevigats av många veteraner också. Det är bara ett annat ytterligare hamsterhjul som skapats för att distrahera och tömma oss på energi, en del av det psykosociala systemet som syftar till att hålla oss oändligt jagande efter fantomer snarare än hälsa och emotionell självförståelse. Vi måste sträva efter dynamiken och inte efter ett statiskt tillstånd, det enda som någonsin kan vara konstant är förändringen och den enda vi kan påverka och förändra är oss själva.

Det finns inget sätt att adekvat beskriva den chock som någon människa känner när den först lär sig att den sover med fienden både inom sig och i omgivningen och att den lätt bli dess nästa offer. I många avseenden, genom uppvaknandet så stör du vilddjuret som låg bredvid dig, och därigenom riskerar man möjligheten att dra oönskad uppmärksamhet till sig själv. Vi lär oss mycket tidigt i livet att hålla ner huvudet ner och röra oss tyst om vår egen själsliga verksamhetsläge. När vi börjar vårt uppvaknande, så gör vi i många avseenden precis tvärtom och blir utåtagerande. Vi ser också därför ganska snart att vi har varit helt fel ute och vi vill inte stå med det ansvaret inför vårt eget skrank och bära de konsekvenser vi ser komma i förlängningen på erkännande. Det skulle dessutom innebära att upptäcka att även de som vi så blint har litat på upprepade gånger har brutit mot oss på de mest personliga och intima sätt, vilket är så långt bortom oroande att det ibland undgår korrekt beskrivning. Detta gör givetvis att vi inte heller kan förlåta.

Vår personliga uppenbarelse kan komma att skapa våg efter våg av självförakt och depression. Dock kommer ingenting att vinnas på att kräla runt länge i detta intellektuella tillstånd. För att dra oss ur denna nedåtgående spiral måste vi göra ett medvetet självmedvetet beslut att överge denna självförgörande förlamning och gå mot läkning och utveckling av oss själva, vi måste våga vara fria människor i tanken som individer och tänka av egen kraft och vilja. Vi måste våga släppa taget och våga ta steget för att öka vår egen emotionella självförståelse, våga utvecklas vidare att leva som individer.