Det är som om att vara medlem i flocken vore priset för livet, oavsett om man förstår att människor som individer bara kan uppleva sina egna känslor. Det är i verkligheten tvärtom, det är desto mer tid att se tingens ordning för vad den i verkligheten är och därför att verkligen kämpa för att förstå oss själva så att vi kan utvecklas känslomässigt. Först när vi accepterar oss själva utifrån vår emotionella självförståelse kan vi acceptera andra. Sanningen som verklighet behöver ingen bekräftelse. Den talar för sig själv. Ljuger vi för oss själva så kommer vi också att projicera det beteendet på andra.

Det är faktiskt närmast förbluffande hur människor har backat in sig själva i ett hörn av denna Tsunami av social programmering och indirekta hotelser om repression. Folk känner faktiskt skuld av att tala moralisk sanning när detta motverkar det politiskt korrekta medförda masstänkesättet i världen av idag. Det är inte alltid självklart och det kan manifesteras i många subtila former, men det verkar ändå på ett kraftfullt försvagande sätt, för att inte säga numera direkt passiviserande.

Resultatet av denna långvariga formaterande kognitiva arkitektur som vi kan se runt omkring oss, är en svag, undfallande, kraftlös och ryggradslös mänsklighet, villig att gå med på vad programmet härnäst kommer att erbjuda, med bara tillräckligt illusoriskt frigående inom sitt eget begränsade – men också allt snabbare krympande – utrymme, för att ge en illusion av frihet och självständighet. Vi blir alltmer kortsiktiga -ytliga - i vår strävan efter en lycka som vi snart för alla helt uppenbarligen aldrig kan nå. Mycket illasinnat ”smart” kan det kanske tyckas, samt mycket smygande och helt försvagande. Men i själva verket närmast totalt imbecillt.

Uppvaknande – utvidgat medvetande – står därför alltmer och snart helt i strid med det mesta som vi tidigare har betingats till att tro oss veta. Det kollektiva vansinnet bygger på beroende och trohet som ålagts den moraliskt korrumperade myndighet vi har överlåtit till andra, förtroende för systemet, men ingen lycka kommer utifrån, inte ens från Skattemyndigheten. Detta är inget mindre eller annat än ett system baserat på programmering till rädsla och underkastelse.

De Pavlovianska klockorna ringer in och ut mellan klasserna av eld och atombombshot för skolbarn, för att stoppa upplysningens ljus från att skapa en ökad allmän medvetenhet och sirener ljuder i klagan över på gatorna för att ackompanjera uniformer, det är i alla avseenden en fråga om kognitiv formatering.

Tänk bara på de konstiga titlar och kostymer för auktoriteter som vi är uppfostrade till att ” respektera ” – från religiösa dräkter och stridsutrustningar till mörka kostymer och rockar med ”gradbeteckningar” framför sina namn – denna mentala myndighet skulle komma att implicit vara tillförlitlig samt fruktad och åtlydd. Men nu i ljuset av den ökade informationsrörligheten så ser vi det rätta värdet på allt detta, om vi bara öppnar våra sinnen och ögon tillräckligt. Det finns bara människor och det finns bara beteenden, i vid och kring oss.

Upplysning om verkligheten är det mest kärleksfulla gärning som någon kan göra. Naturligtvis behöver detta göras klokt för att inte ge en direkt vändning för någon till att hålla hårdare fast vid illusionerna – den kognitiva dissonansens bromsar slås till och låser sig. Det är en smart mekanism som måste undvikas. Men det är också så att under en tid så kommer sanning som mer logiskt och rationellt beskriver verkligheten ovillkorligen att göra ont, men ändå behöver den sägas och beskrivas. Om det gör ont, så må det vara på så vis, det är undanflykterna som måste undvikas. Att undanhålla sanning som bättre beskriver verkligheten från någon som uppenbarligen är i behov av den kunskapen är den mest kärlekslösa och egoistiska sak någon av oss kan göra.