Uppfinningsrikedom och innovationsförmåga är kännetecken för vår mänskliga kreativitet. Märkligt nog - eller inte, dessa underbara egenskaper som är unika för människan. Dessa egenskaper som har levererat de mest förbluffande avancerade tekniska materiella produktivitetsvinsterna någonsin. De är nu snabbt på väg att ta bort ett stort antal relativt enkla jobb som tidigare krävde människors insatser, vilka efter att ha varit förankrade till otillfredsställande och mödosamma rutiner, hade mindre möjlighet kunna njuta av den lediga tid och det utrymme som verkligen krävs för att bli ännu mer kreativa och upplysta själva som människor. Men meningen med livet är väl att jobba, det är väl det livets högsta mening på jorden?

Visst, detta är ju det vanliga enkla svaret på vårt nuvarande makroekonomiska dilemma, alltså låg tillväxt och försvinnande jobb. Svaret på vad som alltså skulle vara meningen med livet är alltså att återigen uppmana vår nuvarande Gud – Mammon, vilken av några sägs vara den instans som drivkraft, vad som har skapat människans uppfinningsrikedom och innovationsförmåga, till att helt enkelt göra om och möblera om i vårt stora hus mer, kanske med ett nytt kök, så att det passar oss bättre. Kort sagt så kan man i så fall ur det perspektivet sammanfatta meningen med livet som att göra köksrenoveringar

Möjligen ingenting går upp emot ett nytt kök med speciell bredd på kakelfogen, men åsikterna om detta kan nog variera. Men om vi så önskar, kan vi fritt skapa mer ur ingenting annat än intellektuell materia och tankar föder känslor oändligt mycket bättre än yttre betingelser - utveckla vår förståelse för andra människor genom att lära oss att bättre förstå oss själva, öka vår emotionella självförståelse, men vi kan också därför glatt arbeta mindre och vi behöver inte längre vara slavar under den materialistiska överkonsumtionens nedbrytningseffekter. Förstår du poängen?

Ett varningens ord längs den vägen, den blir inte lekande lätt att vandra, utan det blir nu ganska stormigt är jag rädd. Förändring kommer att möta mycket kraftfullt och beslutsamt motstånd, särskilt från de som har uppnått mycket materiell makt, privilegier och rikedom, som de sedan har gjort betingande för att mäta och värdera sig själva genom materiell framgång, sin känsla av betydelse som människa med förvärvad besittningsrätt i den nu etablerade samhällsordningen. Deras materiella rikedom speglar ju faktiskt ovillkorligen till någon del deras emotionellt självförståelsemässiga armod.

Dessa människor kommer därför förståeligt nog att göra allt de kan i sin makt för att försvara och hålla fast vid ett på sådant vis organiserat samhällssystem och värderingar, annars förlorar de allt yttre och dessutom alltså hela sin känslomässiga värderingsgrund, där de har tydliga enkla - banala - egenintressen och som de dessutom upplever har tjänat dem så väl, alldeles oavsett hur uppenbart klart det är att världen omkring dem, enligt deras givna mönster att tänka, är alltmer sönderfallande rakt framför allas ögon.

Så desperationen i de privatkontrollerade centralbankernas kulissartade penningpolitik, som, inte så, intellektuell exponent för det materiella beroendet i sig själv, är ingenting annat än en missriktad yttring av den farliga hybris som blir till en arrogans som håller fram och våldsamt skapas till en tjurig vägran att erkänna och acceptera verkligheten i den oundvikliga förändringen i vindarna, som nu viner allt mer högljutt runt omkring oss. De blir som tjuriga barn som inte vill acceptera en ovillkorlig ordning av verkligheten.

Avsiktligt förnedrande under lång tid av detta lands ändå så surt förvärvade status som skendemokrati, vilken vi trodde var så hedervärd och som enligt legenderna fördes vidare till oss från tidigare generationer som byggde detta land från grunden med sin dygdighet, flit, blod, svett och tårar, bara för att nu få se den tidigare så beundrade makten ertappas med att genomföra en skamligt banal "penningpolitik", ett slags kleptokratiskt schackrande av enbart giriga, som medvetet och nu närmast helt öppet stjäl från kommande ofödda generationer för att underlätta och höja sin egen nuvarande materiella levnadsstandard med andras - våra tillgångar, för att upprätthålla en oförtjänt, ja för att inte säga synnerligen oförtjänt och principlös kultur av groteska illegitima skulder, vilka finansierar - reser ett ökande krav på - en allmän överkonsumtion för att stilla dessa orättfärdiga människors materiella hunger, sprungen ur deras oförmåga att förstå sina egna känslors grunder.

Detta kan bara beskrivas som en beklaglig intellektuellt samvetslös styggelse av religiösa proportioner. Vetande - förklaringsmässigt logiskt rationella grunder - har nämligen inte sällan vissa fördelar gentemot tro ur ett konsekvensperspektiv på längre sikt. Så inte minst därför så måste vi alltid fortsätta att sträva efter att förbättra oss som människor.

Vi fysiskt ändliga och alla lika dödliga varelser, råkar nämligen bara bebo en fysiskt begränsad jordglob vars yta och volym också består av visserligen ändliga men dock cirkulerande resurser, vilket därför oundvikligen är någonting som gör forna dagar av illusioner obegränsad tillväxt och alltmer felaktigt växande allokerade överskott baserade på ovidkommande masskonsumtion, till någonting som skyndsamt måste läggas bakom oss. Vi måste gå från att vara materialistiskt kollektivistiskt orienterade till att bli intellektuellt individualistiskt orienterade, för att kunna verka i synkronicitet - i samförstånd baserat på emotionell självförståelse. Vi måste gå från att vara materiellt orienterade till att bli intellektuellt orienterade.

Att på konstgjord väg upprätthålla denna missriktade dekadenta livsstil med växande moraliskt förfall, där moral definieras som den känslomässiga kompass med vilken vi orienterar oss, ger en växande känslomässig karaktärslöshet, ett växande tomrum inuti oss själva som kommer leda oss söderut till den mörka och alltför varma plats där vitrioldoftens källa bubblar. Vi måste antingen medvetet gå in och granska detaljerna i oss själva för att se vad som gömmer sig där, eller så kommer vi att omedvetet vandra söderut.

Allt detta vansinne, skapat ur ökande missriktat materiellt överflöd, via ohållbar skuldfinansiering är en så absurt kortsiktigt galenskap att det gränsar till ren sinnessjukdom. Antingen anpassar vi oss till verkligheten eller så dör vi, detta är bara på samma sätt som det alltid varit.

Detta fria val som har beviljats oss, är nu helt vår egen situation att avgöra.