Så med avseende på den innevarande nivån av det allmänna medvetandet i det Anglozionistiska lilla horhuset på den intellektuella tundran kallad prärien- i folkmun elakt kallat Sverige där tjälen går djupt, så tar vi en upplysande historisk - geografisk lördagsexposé:

I 43 f.Kr., alltså för cirkus 2000 år sedan, I gårdagens Cirkus Berlusconis men snart Beppo Grillos fögderi, så fanns det tre stridande konsulära krafter i form av Markus Antonius, Lepidus och Octavianus vilka inte sällan var i full färd med att försöka att i möjligaste mån mest effektivt ha ihjäl varandra för att få kontrollen över makten i Rom, detta efter mordet på Julius Caesars under föregående mars månad detta år.

Var och en av dessa herrar hade en för tiden mycket påtaglig och potent fysisk våldskapacitet i form av stridande legioner - boots on the ground - till sitt förfogande, och Roms skräckslagna senatorer satt inte minst av det skälet, mycket stilla på sina händer och inväntade vördnadsfullt resultatet av denna trekamp.

Men redan då gällde den dogmatiska betydelsen av att makt är individens uttryck för ett bristande ledarskap och att makt definieras som kraft att bryta motstånd.

I slutändan valde dock emellertid dessa tre män pragmatiskt nog att förena sina krafter genom att istället bilda liga - kartell och att istället för att kriga mot varandra, regera Rom tillsammans i någonting som blev känt som det andra triumviratet. Denna konstellation inrättades genom skapandet av en lag som ännu denna dag heter Lex Titia (ge eller ta lite i tiden, beroende på hur man konverterar den romerska kalendern) från 43 f. Kr.

Grunden för det andra triumviratet är i detta av en närmast oerhörd historisk betydelse:

Eftersom gruppen förde regi och fögderi med diktatoriska befogenheter baserat på sina bristande naturliga ledaregenskaper, så utgör detta den absolut sista spiken i kistan av Roms övergång från den typ av republik som Marcus Aurelius eftersträvade, till det slutliga maligna enväldet och det Romerska imperiets därmed också oundvikliga undergång. Den ökande maktambitionen är alltid vad som säkrast förutspår och kännetecknar ett kommande sönderfall.

Det andra triumviratet dog ut efter 10 år, då Octavianus ånyo bekrigat sitt partnerskap, ännu en gång, vilket då alltså resulterade i Markus Antonius berömda självmord med Cleopatra år 31 f. Kr. Octavianus belönade sig så småningom själv med rikets titel och den ställföreträdande högsta makten, och han betraktas därför allmänt som Roms första kejsare.

Men sedan blev det dock bara etter värre därifrån när den ena bristande förmågan ersatte den andra till förmån för den allmänna välfärdens utveckling:

Tiberius den andre kejsaren, alltså Octavianus efterträdare, var en påtagligt paranoid individ som utifrån att befinna sig som individ i denna extrema maktsituation, utvecklade en lätt humanistiskt avvikande lustbetingad böjelse för avrättningar, han insåg skulle man nog kunna säga, den närmast obestridliga fördelen med konkurrensbegränsningar. Han var kraftigt marknadsorienterad helt enkelt. Han tillbringade därför de sista tio åren av sin regeringstid, isolerad och helt fristående från Rom, boendes på Capri. Ingen konkurrens där inte.

Efter Tiberius kom så sedan Caligula som faktisk inte går att göra bra satir av, ökänd för sitt moraliska fördärv och allmänna vansinne, men också därför ett talande exempel. Enligt de romerska historikerna Suetonius och Dio Cassius, så skall Caligula exempelvis helt godtyckligt ha skickat sina legioner på fullkomligt meningslösa och närmast ändlösa marscher och han förvandlade sitt palats till en bordell, vilket i och för sig sett till exteriören på dagens "demokratiskt valda" församlingar måste ses som en anmärkningsvärd prestation, men hur som helst gjorde han det faktiskt med sådant anseende att detta inspirerat eftervärlden - a.k.a Hollywood till att skapa rena PORRFILMER uppkallade efter honom, bara en sådan sak är ju idag värd att minnas i det kommande.

Caligula följdes sedan av Claudius, en stammande, dreglande och förvirrad människa enligt vad han beskrivs som av sina samtida. Vad avser den maktstrategiska utvecklingsfunktionen, så hade denne senare TV - bevisats som något som hur som helst är av ingen avgörande betydelse för den vidare exposén.

Men sedan så var det då dags för Nero, som till skillnad från sin dreglande och lallande företrädare, hade maktambitioner av historisk rang och som i alla händelser inte förefaller ha stått långt efter självuppfattningen om gudomlighet, denne infamöse individ som inte bara lyckades med konststycket att bränna ner sin stad Rom, i en polariseringsskapande opinionsbildningsinsats för att skuldbelägga de kristna och framställa sig själv i en bättre dager, utan även idag känd som en rollförebild som en av de tidiga moderna politiskt strategiska företrädarna, men kaka söker ju som bekant maka, så han var ju därför också faktiskt med viss given naturlighet även den förste kejsaren att förstöra värdet på Roms valuta, eller mer känt som, en olycka kommer ju sällan ensam.

Det allmänna medvetandet känner väl till resten av historien – och romarna de såg sitt ledarskap och land bli allt värre och värre ansatt av maktkorruptionens tärande krafter, kanske några redan då anade att allt inte stod till på riktiga grunder? Att makt korrumperar kan sägas ta sitt första stora allmängiltiga exempel i detta vilket nedan leder vägen fram till vår nuvarande situation av idag.

Längs denna maktens historiska väg, kantad av upplysningsförsökens lik, vilken likt alla andra alltså redan då alltid ledde till Rom, för alla som inte hade tänkt tanken på varför alltid vägarna ledde dit, så det var alltså utifrån maktens utbredningsperspektiv som uttrycket myntades ifrån och att det fanns två typer av människor: Altruistiska och egennyttiga varav ingendera kunde bli fullkomlig.

Det fanns alltså en första grupp av människor som utgjorde den breda massan, detta var människor som tänkte ”Det här bara måste ju bara vara botten av allt elände, nu kan det ju bara inte bli sämre, så nu kan det kan bara bli bättre härifrån. De styrande vill ju trots allt bara just mitt eget bästa, eftersom detta är ju faktiskt precis vad de öppet uttrycker” Denna lite lätt naiva patriotism med makten belönades därför med inskränkta medborgerliga rättigheter, högre skatter, vansinniga despoter, och en förstörd/värdelös valuta. En inte i alla lägen så utvecklande miljö för det allmänna med andra ord.

Den andra gruppen, den bestod av personer som tittade på varningssignaler och tänkte, ”Jag bara måste göra någonting åt detta.” Dessa följde därvid sina instinkter och vandrade vidare till andra platser där de kunde stanna upp och tänka efter, stabilisera sina liv, överleva och börja motverka den ovillkorliga utvecklingsriktningen genom upplysning genom att öka sin emotionella självförståelse . Problemet idag är väl därför närmast det som kallas globaliseringen, av detta sociala vansinne. Lösningen är Internetupplysningen och att människor tänker efter.

Jag tar upp denna punkt eftersom jag med detta vill väcka en tanke. Vissa anser att den senare idén om en slags socialekonomisk exodus, vara mycket nära besläktad med ”flykt”. Jag vet flera av mina ganska så passionerade läsare, som anser att fly, det är definitivt INTE det ”rätta svaret.” Men vi måste i alla lägen äga problemformuleringsinitiativet för att kunna äga lösningsorienteringen. hinner vi inte med att börja förstå oss själva så hinner vi aldrig med att förstå någon annan heller.

Medan begreppet stanna och ”slåss” förvisso kan vara en ganska så tilltalande enkel och ädel tanke, lite gammal enkel riddarromantik och även jag kan ju faktiskt vara tankemässigt något bekväm av mig ibland och tilltalas - hemfalla till tankemässiga orgier i gravitationsbetingad pianotrådssträckning och andra moraliska tvivelaktigheter, så ska man nog ha i åtanke att det inte finns någon verklig fiende eller kraft att bekämpa i detta, bara ovetande och oförstånd utifrån oförståelse, vilket motverkar den möjliga förändringen och att alltså denna bristande förmåga till utveckling alltid först och främst bor i oss själva.

Regeringen är ju egentligen bara en slags ansiktslös institutionaliserad byråkrati för att verkställa den egentliga maktens vilja, som är helt omöjlig att attackera i någon direkt fysisk bemärkelse, inte ens om det så vore möjligt, så skulle ju den direkta fysiska insatsen vara vad som direkt avgjorde effekterna i enlighet med vad det allmänna medvetandet skulle önska. Människor som ändå försöker sig på att gå denna väg, blir därför också bara misskrediterade i sin argumentation eftersom de då blir marginaliserade som marginella galningar, detta naturligtvis eftersom vi alla säger att vi anser att det är samhället som skall besitta ett våldsmonopol.

Vi lever ju i en demokrati, gud ske pris, vilket måste vara världens till sin betydelse mest missförstådda begrepp, där massan därför också alltid vet bättre, tyvärr är detta så uppenbart bristande logiska resonemang, nära nog osårbart för tankemässiga angrepp gällande den breda massans medvetande. Alla vet helt enkelt bara bäst själva, helt utan att ifrågasätta sina egna ställningstaganden trots det så uppenbara i att djävulen alltid gömmer sig i just den detaljen. Men djävulen betalar med tiden alltid sina skulder, så även alltså för de orättfärdiga, för ingen kan bli fullkomlig och mot tiden kämpar även dumheten förgäves.

Men även idéer som kan ha haft aldrig så intellektuella meriter som grund, blir därför omgående avfärdade på grund av allmän intellektuellt mordisk taktik. Våld som uttryck för frustration är nämligen ytterligt sällan lösningen på någonting alls, det förstår många, så våld kan av någon anledning därför inte heller med enkelhet användas som ett kallsinnigt instrument, och våld har därför i folkmedvetandet dessutom ofta istället motsatt effekt till vad som ifrån början hade avsetts och blir därför naturligtvis istället ett instrument för att injaga skräck i människor och göra dem irrationella. Så ofta tjänar våld som av en lustig och tillfällig slump därför inte sällan också till att stärka stödet för makten, istället för att höja medvetenheten om den exekverande regeringens brister.

Så länge som inte paramilitärer eller ideologisk milis börjar gruppera ut medborgare som människor på gatorna, så är detta en ideologisk och tankemässig strid om information och förståelse, och det är en strid som fram tills nu har förts i en ganska stark motvind, i bästa fall.

Statskontrollerade utbildningssystem institutionaliserar oss som alltmera känt ifrån barndomen till att anse att regeringar i allmänhet och de svenska i synnerhet är rättvisa och vill alla medborgares väl, eftersom detta är skälet till att de är just regeringar, och att vi alla därför bör underordnade oss denna myndighets bättre vetande och denna alltså större vilja till det allmännas goda, vilket de dock, av någon underlig anledning ändå dikterar efter eget gottfinnande. Så trots att alla tror att de vet bäst själva, eller snarare på grund av att, så accepterar fortfarande de flesta människor att regeringen dikterar vad som är bäst för dem själva, utan att de opponerar sig det minsta.

Vi arbetar med och mot en flockmentalitet, rätt och slätt. Vi kan därför spendera en livstid på att försöka ändra på tingens ordning genom polariserande indelningar i ismer och ideologier och ändå inte göra en liten buckla eller ens minsta repa i denna allmänna vanföreställning om trygghet, i det allmänna medvetandet, människor måste själva välja att vakna upp och detta kan inte påtvingas dem, vill de dö så kommer de att dö. Och tills detta händer, så kommer människorna att fortsätta be om att få ökad säkerhet och mer kontroll över sig eftersom detta är på det sätt som deras värderingsskalor har programmerats. De vill inte ifrågasätta sig själva, så de vill inte heller utvecklas som människor.

När vi då tänker på den företeelse som vi inte så sällan kallar ett ”land”, så är detta egentligen ingenting annat än någon given koncentration av människor, som i bästa fall delar någon form av gemensamma kultursociala värderingar, inom en viss given geografisk yta. Men med tiden så justeras, förändras och utvecklas dock dessa värderingar beroende på informationstillgängligheten som omger individen.

Idag värderar därför kulturer i många länder saker som falsk trygghet, underordning, och okunnighet över frihet, oberoende, och medvetenhet. Men detta förändras nu mycket snabbt i vår omvärld. Visst, även här men inte alls lika snabbt.

Den Svenska trygghetstörsten är därav, det inte precis minst påtagliga exemplet på individuell själslig otrygghet som idag står att finna. Den svenska allmänna emotionella självförståelsen, alltså vad som grundas på den egna förmågan att ifrågasätta sina egna värderingar för att kunna utvecklas, är av väl så historisk dignitet som de gamla romerska kejsarnas.

Detta trots att det verkar mer och mer för varje dag som går, som att dessa gemensamma uppfattade värden egentligen bara alltmera avviker ifrån de egna individuella värderingarna för allt fler människor, allt som blir kvar till sist i ett land blir irrelevant och osynliga linjer på en karta. Är dessa linjer då värda att kämpa för? Svaret blir ovillkorligt, och svaret är JA! Det är våra mänskliga individuella rättigheter som dessa linjer till slut försvarar, antingen man nu inser detta eller inte. Vi måste dra en gräns att börja bygga vårt samhälle ifrån och vi måste bygga vårt samhälle på kommunikation för att kunna förstå varandra, samtidigt som vi inte kan förstå någon annan bättre än oss själva.

Globalisering är utslätning av individualisering, och gissa vad detta kommer att leda till - det kommer att leda till upplösningen av samhället och ökad materiellt orienterad kollektivism - a.k.a konkurrens.

Ingen är givetvis född med en obligatorisk skyldighet att hedra osynliga linjer i verkligheten, som tankar illustrerade på en karta. Vår grundläggande skyldighet är gentemot oss själva som människor och individer, att utvecklas som människor genom att öka vår emotionella självförståelse och därigenom vår förståelse för våra familjer, och de människor som vi väljer att låta befinna sig i våra kretsar kring oss själva.

Fly bort, in i självbetraktelse, för att bibehålla handlingsfriheten, före det att handlingsfrihetens begränsning inte mera gör möjligt att söka grönare betesmarker på andra håll, är därför inte samma sak som ”flykt” … och jag vill nog hävda att om någon verkligen vill påverka eller ändra någonting i sitt hemland, så är att röra sig bort från de yttre betingelsernas styrande verkan, det mest effektiva tillvägagångssättet, även om det inte alltid är möjligt.

Att migrationsrörelser föregår social kollaps känner alla igen.

Regeringen är The beast, det av bankerna kontrollerade vilddjuret i våra hemländer som lever på skuld och skatt, och det bästa sättet att vinna mot denna bankstyrda best är att medvetna och produktiva människor flyttar bort ur systemet med sina idéer, arbetskraft och intellektuella tillgångar, vilket naturligtvis sker ändå beroende på systemets inneboende natur och karaktär. Detta svälter effektivt odjuret och accelererar dess kollaps. Sedan, när röken skingras, kan man gå tillbaka och hjälpa till att återuppbygga ett fritt samhälle, mening baserat på enskilt fritt tänkande individer som verkar synkront baserat på sin emotionella självförståelse.

Detta vet odjuret mycket väl, så utifrån det måste odjurets väg alltid vara att försöka beslå och hålla fast dessa individer med bojor i form av olika repressiva åtgärder för att hindra denna individuella flykt som leder till odjurets egen kollaps. Var ondskan sitter i denna metafor, alltså den som skickar ut odjuret från Mordor finns således kring Kaukasus och alpländerna, närmare bestämt i Basel, vilket faktiskt beskrevs redan i myten om Prometheus.