Ögonblickets tid är inte lång tid. I vad som kanske inte bäst beskrivs som en flyktig tanke, funderar jag nedan på det bakomliggande till hur länge som det därför dröjer innan någonting mer öppet avgörande kommer i ljuset av verkligheten, bryter det allmänt kognitivt formaterade tankemönstret och flödena av energi mer tydligt byter riktning. Blir det i de djupa värderingsmässiga fundamenten eller blir det i någon oväntad mer subtil del av medvetandet som gör att bägaren börjar att rinna över.

Naturligtvis så börjar denna dynamik i en punkt någonstans, som var och en är omöjlig att definiera, eftersom det inte går att överblicka alla punkter och processen verkar ur så många perspektiv och dimensioner överallt, men ändå är det frestande att fundera på exakt i vilken punkt som tangenten till kurvan byter riktning och flödet accelererar bortom all möjlig kontroll för de som försöker att styra dessa processer. Att det är en integralfunktion och dessutom över tid, gör ju bilden lite mer komplex. Men klart är att nu är det spännande tider som kommer att verka mycket avgörande ur ett förändringsperspektiv sett över människans längre tidshorisont.

Livet i sig är hållbart, men varje enskilt uttryck för livet är det inte, varje ögonblick tar slut; d.v.s ingen tar sig härifrån levande för vi skall alla dö och vi kan bara uppleva våra känslor samtidigt här och nu. Detta gäller för all evig framtid. Så det finns därför heller egentligen ingen anledning till att vi ska skapa en miljö, eller nödvändiga sociala strukturer som INTE är hållbara bortom vår egen livstid för vi och våra efterkommande kommer alltid bara att leva i ögonblicket av vårt nu. För att ändå göra detta, som egentligen är helt irrationellt inte minst mot våra egna barn, så speglar vi nyttomaximerande engagemang för de kortsiktiga materialistiskt orienterade ambitionerna hos företag och statliga institutioner, inte de långsiktiga ambitionerna hos mänskligheten själv för dess emotionella välmåga. Vi lider av ett växande emotionellt självförståelsemässigt allmänt armod. Vi försöker faktiskt, paradoxalt nog att bli lyckliga genom att försöka att inte kunna uppleva lycka.

Sådana uppvisade ambitioner speglas med glasklar skärpa i vår nu betingade övertygelse om att vår livslängd, av säg 80 år, vilket för en människa upplevs som att det är en mycket lång tid - när den i själva verket bara är ett ögonblick ur ett längre mänskligt perspektiv.

Denna "huvudet i sanden" mentalitet, som i huvudsak faktiskt uttrycker, "Jag är bara här en gång och nu, så jag kommer att ta mina alldeles för stora skor och gå och gå storstilat eftersom dessa skor är så stora och fina och skorna - alltså inte jag själv och vad jag är som människa - kommer att göra riktigt stora avtryck", är ett uttryck för att kortsiktigt tänkande, för att alltså inte säga att det faktiskt är ett direkt pinsamt enfaldigt tankegods. Att vilja bli ihågkommen för det ändå förgängliga materiella avtrycket på omvärlden istället för sina uttryckta tankar och känslor, ja vad skall man egentligen kalla detta för? Efter mig syndafloden står det ju visserligen skrivet, men det borde väl kanske just därför med avseende på var vi nu har hamnat, även finnas tillagt som förklaring att - eftersom jag inte klarar av att förstå mig själv tillräckligt mycket - bra - för att känna mig lycklig i mitt upplevda ögonblick nu så blir jag en fara för alla andra.

Så är det också med ökningen av den industriella eran, vilken tjänade dessa inte så intellektuellt utvecklade intressen hos "baby boom" generationen - köttberget kallat av en svensk finansminister, på bekostnad av allt annat. Den emotionella inteckningen i en framtida förväntat upplevd känsla, skapad av kollektivistiskt orienterat materiellt välstånd, utan minsta tanke på att detta emotionella antiintellektuella tankegods rent funktionsmässigt ändå byggde på relationerna till andra människor - för ingen skulle ju med denna logik ändå bli lycklig av att alla andra hade exakt lika materiell välfärdssituation.

Detta tankegods implementerades sedan vidare i oss, vi ville alla ha det lite bättre än de andra, för att få lite mer yttre bekräftelse. Så svaga har vi faktiskt nu blivit i vår själsliga disposition. Lyckan kunde aldrig hittas i en skatt kista vid regnbågens fot, men vi följde likafullt mer än villigt de locktoner som höll oss ifrån att tänka på vad som egentligen hade någon mer långsiktig bäring på vad vi skulle kunna uppleva för några känslor beroende på vad vi ansåg vara av värde. Köerna till terapisofforna har av någon anledning aldrig varit längre. Men en som alltid varit blind kan aldrig förklara hur en solförmörkelse ser ut.

Detta har nu resulterat i en yttre mycket förorenad och inre emotionellt berövad miljö - ett närmast havererat socialemotionellt arv, som nu lämnas över till yngre generationer att använda i en socialpsykologiskt ekonomis tillvaro lika bördig som en saltöken.Så vi får kanske vara tacksamma för att det ekonomiska systemet havererar beroende sin inneboende dysfunktionella mekaniska karaktär, eftersom detta faktiskt möjligen är vad som kan rädda vår inre emotionella miljö, eller i alla händelser bromsa vår egen självförstörelsedrift, mer vanligt uttryckt som vår ovilja att försöka förbättra oss själva som människor.

Om mänskligheten ska överleva, istället för att inte ens kunna uppleva socialpsykologisk välfärd i nuet, så gäller alltså regeln om fyra samtidiga levande generationer - idag mer känt som att bromsa in konsumismen, tillväxtreligionen.
Det är människans innovationsförmåga som skapar ökad välfärd, det är inte ekonomisk tillväxt framtvingad av den mekaniska inneboende funktionen i ett enskild kontrollerat kreditbaserat system.

Så i stället för att följa de metoder för självbevarande institutioner som driver på för att i praktiken göra oss alla till olyckliga slavar inom oss själva och fokusera på vad vi själva tror oss kunna vinna i framtiden på en sådan efterlevnad - vilket vi ändå aldrig kommer att kunna göra, måste vi börja överväga helheten, de större perspektiven, med strävan efter jämnmod. Vi måste samtidigt som vi försöker att de det yttre större, börja att söka efter vår inre emotionella balans för att se hu dessa båda känsloskapande ytterligheter korrelerar, att förstå varför vi känner och upplever de känslor vi förnimmer. Vi måste alltså agera som individer som försöker att utveckla vår egen emotionella självförståelse för att nå dithän.

Avslutningsvis: att söka rättvis utanför sig själv i ett uppenbart orättfärdigt system, när man inte ens kan vara rättvis mot sig själv, förefaller inte vara alltigenom rationellt.