Vår värld, som för närvarande stirrar rakt ner i mörka avgrunden på det stora problemet med kontroll, som har noggrant planerats och vårdats genom tiderna av regissörerna av tillvaron - a.k.a makten - som utifrån sin individuella bristande emotionella självförståelse måste expandera den repressiva karaktären av regleringarna. Vi är därför ständigt alltmer manipulerade och vilseledda genom deras inflytande över samhället och alla olika undersystem inom samhället. De försöker - för att de även rent mekaniskt funktionsmässigt är tvingade att - få fullständig kontroll över oss fysiskt, psykiskt, mentalt, socialt, ekonomiskt, medvetet och omedvetet. De är psykotiska kontroll freaks som styrs av frekvensen av negativitet och obalans i sig själva och dessutom så kräver alltså systemets inneboende natur och karaktär att de agerar på det vis som de nu gör, de är nu offer för omständigheterna och kan inte vända om även ifall de skulle vilja. De är nu offer för sina egna oförmågor

Denna över tiden genomgående samhällskontrollerade regi, har tagit sig många former och smaker i form av uppmärksamhetsskapande kulisser under århundradena, ja årtusenden faktiskt, så om du tänker på det, det är alltid alltid alltid samma resultat; vår egen makt frivilligt överlämnad till de som förklarar sig värdiga, unikt kvalificerade och till och med försedda med intrycksförstärkande titulatur, för att ta emot detta... vara utvalda...... att ta ifrån oss vår egen makt över oss själva om vi tvekar och inte snabbt följer givna direktiv.

Oavsett detta, så är den ultimata energikällan av denna exceptionalism i form av dumhet vår egen önskan att vara, eller åtminstone att känna, oss mer kraftfulla än vad vi själva egentligen tror att vi verkligen är. Dettaa djupt sittande behov av att vara "exceptionell", att vara mer, speglar vår grundläggande misstro till oss själva och våra egna förmågor. Denna kontrollerande sinneskonditionering odlas in i oss från födseln, och förses med en utsmyckande fjäderskrud från vårt eget beslut att medge detta som vårt eget ihåliga väsen, vår inneboende kraft, som ovärdiga och extremt destruktiva mottagare av allt mer välfärdsmässigt kontraproduktiva direktiv.

Hur gör man då för att åter minnas sitt ursprung innan den kognitiva formateringens bojor svetsats fast alltför hårt för att vi skall kunna resa oss och se över kanten på boxen (om det ens finns ett sådant ord)? Det faktum att vi kan göra val som är viktiga? Att vi kan vända sig bort från detta äckliga repressiva system? Jag säger så här: gå in för fullt för att vara dödligt-ärlig med dig själv, och ta en bra, kritiskt granskande titt på auto-pilot knappen som du fortsätter att trycka om och om och om igen varje dag.

Bli medveten; stäng av den enorma idiot-rutan på piedestal; ta en lång promenad (barfota om du kan hantera det i kylan) på stranden, i skogen eller gå och sätt dig i naturen någonstans. . . och börja att minnas vem du egentligen är det är att bli medveten och att börja ifrågasätta dig själv. Fundera på vad som egentligen betyder någonting i dina egna känslosammanhang utan andra människor.

Den materiella kollektivismen som religion är inget nytt, allra minst med avseende människans samhällsutveckling och den psykosociala riktning som har verkat ledande över historien. Som sagt, många gjorde redan tidigt ett utmärkt jobb som förklarade precis hur frätande för den emotionella tillvaron det här tankesättet kan vara både för individen och för ett samhälle. Men det räckte inte då, men med all sannolikhet kommer det att räcka till nu. För det bara måste räcka till, om vi inte skall gå under, så vi kommer att tvingas till anpassning - medvetenhet - antingen vi vill eller inte.

Vad detta annars kan göra för människor som individer i förhållande till deras psykosociala välfärd börjar vi nu alltmer få se alltmer pinsamt tydliga prov på. Vi är numera särskilt kognitivt predisponerade för att vara entusiastiska till idén med den materiella kollektivismen, paradoxalt nog eftersom de allra flesta människor intuitivt definierar sig själva som individer - speciella - och människor, nästan helt utifrån sin materiella konsumtionsnivå, och då gärna med någon önskad nivå av framtida konsumtion - förväntningar. Därför blir deras medvetande också lätt att kontrollera och deras världsbild och utveckling hanteras då mycket enkelt genom medveten vidare emotionell kognitiv formatering - propaganda.

Men det är ändå faktiskt lite tragiskt att behöva se hur alla vill bli älskade för att vara sig själva, men ändå i allt väsentlig faktiskt främst agerar för att få yttre bekräftelse av andra genom att främst vara någonting som de uppenbarligen inte ens själva tror på att de är, genom sitt konsumtionsmönster. Naturligtvis, vi är ju allt fler som ser var problemet egentligen ligger, alltså i människors syn på sig själva - sin emotionella självförståelse, men jag kan ju ändå tycka att om man inte ens ser det första lagret på denna psykologiska skiktbildning, så är det faktiskt rätt sorgligt.

Vår ovilja att tänka själva har nu fört oss till en tom och ödslig plats där vår förmåga till anpassning inte längre räcker till och hur vi än vänder in och ut på oss själva så mår vi bara sämre. Vi kan inte längre gömma oss från oss själva.

Endast en givare kan ta emot. Det är den äldsta och mest uppenbara maxim som finns. Oavsett om dig själv, din energi och din materiella eller själsliga belägenhet. För mycket av det goda är inte bra för oss, det lämnar oss passiviserade - bedövade - från att försöka utveckla oss själva, en annan gammal maxim. Så, på lämpligt sätt, måste du ge, ge, ge för att få. Du kan ändå inte fylla en redan full pott.

Det finns dock en liten varning till principen om att ge bort. Du kan och bör bara ge av det som du har tillräckligt av för dig själv för att kunna fortsätta att utveckla din emotionella självförståelse. Om du är uttömd på något, är din första uppgift att ge till dig själv för att kunna fortsätta utvecklas som människa, till att vara alltmer sann emot dig själv, att uppnå högre emotionell självförståelse.

Det första steget till att återta vår personliga makt och skifta till vår sanna - naturliga - personlighet, bort ifrån den alltmer emotionellt ödsliga platsen av kollektiv materialism, ligger i insikten om att vi alla i någon mån har en falsk falsk bild av oss själva, som vi försöker upprätthålla. För att vi ska övervinna dess invecklade matris, måste vi därför alltid uppriktigt försöka att bli vår egen observatör. Notera skillnaden här, alltid försöka bli är någonting annat än att uppleva sig vara, det är själva dynamiken i strävandets riktning som utgör den avgörande betingelsen i kombination med insikten om att ingen kan vara allt - a.k.a. fullkomlig a.k.a.gud.

Vi måste intellektuellt förstå att vi bara kan upp - leva känslor här och nu - det kan kallas närmast för emotionell självmedvetenhet, om man inte vill använda det gamla vanliga begreppet. Att våga leva här och nu med sina känslor, att våga låta livets resa vara närvarande nu inom sig själv.