Vi måste se på oss själva och undra varför vi vill ha mer. Och inse att om vi inte tar fasta på vad vi nu ser, och vi istället fortsätter på vår nuvarande väg, så kommer vi alla att sluta som Japan, vilket garanterar att vår strävan efter mer materiella betingelser kommer att lämna oss kvar med mindre, mycket mindre. Vi måste öka vår emotionella självförståelse. Vi kan inte bygga vår värld med kredit, allra minst med enskilt kontrollerad kredit, vi måste producera för att bygga välfärd. Och vi kan inte låna vår väg till tillväxt, men vi behöver inte heller växa, vi behöver omfördela.

Det gör ont att tänka på detta. Det gör ont att säga detta. Men det är där vi är nu ändå. Vi har passerat den punkt i utvecklingen som gör allt utan återvändo som samhälle och där endast något drastiskt och destruktivt kommer att förändra saker och ting från den rådande utvecklingsriktningen.

Nationer fortsätter att förblöda ekonomiskt av en grupp människor som inte bara konsumerar mer än de producerar, utan också mer än vad andra producerar också. Den massiva felaktiga fördelningen av rikedom till dessa människor är som en parasit suger sin värd torr på blod.

Denna "klass - globalister" av människor är oförmögna och ovilliga att ta hänsyn till den förstörelse och det lidande som de orsakar. De ser andras ofärd som ett helgande medel för sitt eget berikande. De är blinda för det faktum att denna snålskjuts måste sluta någon gång. Deras enda förståelse för ekonomi är deras eget fortsatta berikande.

Många gånger när en byggnad rivs, kan de bästa delarna bärgas för att användas på nytt i den nya strukturen. De bästa delarna av samhället behöver räddas och användas för att bygga ett land som människor kan återigen vara stolta över och identifiera sig med. Borttagandet av det sjuka, lama, intellektuellt lata och korrupta är nära och det kommer inte att bli en vacker process. Men detta är det normala i naturen att förstöra och bygga upp över tiden och vår tid har kommit nu. Så hur vi slutar efter denna kommande omvälvning beror helt på oss. Det kan inte stoppas, bara behandlas från denna punkt. Är du beredd på det? Är du beredd att utveckla din medvetenhet?

Medan vi kan skylla på fångvaktarna för skicket på vår fångenskap, så är det ändå vi själva som i slutändan bär skulden för vårt eget slaveri, främst för att vi förväntar oss att vi måste förändra världen, när allt vi behöver göra är att förändra oss själva. Jag frågar mellan varven människor omkring mig, " Hur äter du en elefant ", en till synes omöjlig uppgift. Svaret är, naturligtvis, en tugga i taget. Men för att kunna göra detta måste vi vara brutalt ärliga mot oss själva och erkänna våra bidragande roll i denna kollektiva fars och de personliga förhållanden som vi måste ändra om vi ska spräcka de bojor som binder oss fast i detta system.

De förmåner som kommer med att hålla med systemet kommer inte att överleva brytandet med det gamla mönstret. Och det är vårt förnekande av detta faktum som i hög grad bidrar till att kraften hos fångvaktarna hålls kontinuerligt till vår last. Smärta måste uthärdas och flera steg tillbaka måste tolereras, och till och med uppmuntras, om vi så småningom ska kunna gå vidare. Århundraden av tidigare samlade erfarenheter och minnen kan inte raderas på dagar, veckor eller till och med månader. Inte heller kan vi förvänta oss att andra ska leda om vi är ovilliga att själva gå vägen, bara om det är nödvändigt. Sluta vänta på att andra ska starta processen och ta din första tugga av verklig frihet.