Konflikterna kvarstår ännu, precis som den ledande enskilda nyttomaximeringen, ja, för de bygger ju på samma grund, en grund som uppenbarligen inte klarar av att verka ledande för utvecklingen av samhället. det är inte så svårt att inse att enskild nytta är inte allmän nytta. Snyggt jobbat, alla indelningsentusiastiska människor.

Jag antar att de själva inte har räknat ut detta ännu i avrje fall inte utifrån något perspektiv grundat på emotionell självförståelse. Och kom inte och säg att de behöver mer tid. Den ursäkten har arbetats med och verkat under tusen år nu - men nu har den börjat att bli riktigt ihålig och tunn. För att inte säga att den faktiskt börjar att bli direkt löjeväckande. Materiellt har det aldrig funnits så mycket resurser, fördelningen har aldrig varit mer assymetrisk och den sociala ofärdens- det försvunna framtidshoppets - utbredning? Ja behöver det ens kommenteras.

När vi passerar in i den större världen av medvetenhet om oss själva kommer vi att känna oss mer levande och medvetna än vi någonsin kunde känna oss här i detta enfaldiga system, så är det bara, och fattas bara annat. Det blir ingen repressiv dom eller fördömelse, eftersom förlåtelse bara kan ges till de som söker den, så den sparas till vad som vi direkt för över på oss själva. Självhatare är och kommer i allt större utsträckning leva i skuggorna och mörkret av sina egna själar. Och det kan väl vara nog så brutalt - så människor måste lära sig att förlåta andra för att kunna förlåta sig själva. De som älskar drömbaserad digitalkonfetti för sin egen självbekräftelses skull kommer inom kort att finns sig själva stående på den perrong - det fundament av emotionell självförståelse - som tåget redan har lämnat.

Vi gömmer oss därför ofta bakom masker för att få - r vara med i den sociala gemenskapen, maskerna döljer vår själ och våra känslor. Bakom den förmedlade sociala masken av oss själva växer dock tomheten dramatiskt, den själsliga ofärdens utbredning.

Sjukdomen kan och kommer att finnas inom oss och vi måste därför sträva efter att motverka dess utbredning, i vår dysfunktion inom oss själva och med våra kontakter med varandra. Vi kan inte förstå andra bättre än oss själva. Hälsan eller oenighet i ett samhälle är en återspegling av denna hälsa-eller sjuk-dom hos de individer som utgör samhället. Man måste tänka på detta på samma sätt som man skulle skylla på kedjan för att brista när det i själva verket var den svagaste länken som misslyckades med att hålla ihop sig själv. Endast i vårt fall där samhällets kedja nu närmast består av enbart svaga länkar, kan kanske något bättre eller sämre än andra noteras, men alla är illa till mods. Svaren ligger alltid inom oss själva som individer och består bara av ett större eller mindre behov av att betrakta oss själva. Vi kanske borde ta en lång titt på detta någon gång.

Men mest av allt handlar det om rädsla, ibland knyter det sig i magen, ilningar i ryggraden, hårresande kamp eller flykt från terror - från insikten om att om detta kommer verkligen inte sluta att gå i den utvecklingsriktning som det blir alltmer uppenbart att allt kommer att gå, och att vi, vilket innebär du och jag och alla som vi håller kärt, skulle vara i verklig livsfara, om inte direkt från vår plågoandar, så ifrån effekterna och nedfallet av våra plågoandars slutliga kamp och gnisslande dödsryckningar som kommer att ta det mesta av vad vi idag uppfattar som våra grundläggande värderingar med sig ner i fallet. Mening; vår egen underlåtenhet att fortlöpande betrakta för att förstå våra egna värderingars känsloskapande.

Det handlar om självsvek, både individuellt och kollektivt. Vi var antingen förblindade av vår egen lust och girighet, eller lurade och fördummade av ideologiska droger. Men bara för att vi ljög för oss själva betyder det inte att vi bör ge upp - tvärtom. Men vilken rätt har vi egentligen att vara upprörda över en medmänniskas svek när när vi först och främst svek oss själva?

Det handlar om förlust och sorg, om smärta och straff, om personlig uppoffring och vägen till fördärvet, om vår delaktighet, självgodhet och villighet att delta med våra plågoandar före, under och efter konstaterandet av detta faktum. Det handlar om personlig skam och offentlig förnedring, om svek av oss själva, alltså av någon som vi (så desperat) ville tro var trovärdig när den förvisso inte alls var det. Därför måste vi alltid försöka bli bättre som människor, annars sviker vi förr eller senare oss själva igen. Det är själva dynamiken i strävandet efter förbättringen som är den bärande kraft som hindrar förfallet.

Det är så mycket mer än bara om vem som har "makten" och vem som inte har den, som inte sitter i fängelset av sig själv, vad som är för stort för att misslyckas och som försvann i natten som ett förlorat brev på posten. Vi tappade vår egen själ på vägen.

Det handlar visserligen även om kränkning på ett sätt som de flesta av oss aldrig medvetet har upplevt tidigare. Vi har blivit våldsamt överfallna, rånade och misshandlades psykosocialt innan vi kastades åt sidan och blev övergivna på vår egen sida av vägen. Vad värre är, vi har blivit hotade till rädsla med mer om vi inte håller tyst, och sedan naturligtvis spionerade på i de mest personliga och förment skyddade sätt för att kunna kontrolleras. Men vi hade trots allt detta, ändå ett val någonstans, någon gång, att börja vara ärliga och uppriktiga mot oss själva, att vända om.

Även om jag kan hävda detta är inte vad jag anmälde mig för att delta i och därför är jag inte personligen ansvarig för denna nutida röra, så kan det inte förnekas att jag lämnade över till andra det moraliska och personliga ansvar jag abdikerade att övervaka för att övervaka systemet, medan jag fortsatte med mina ägandeinriktade fördummande distraktioner, egenintresse eller mina sinnesbedövande nöjen.

Men jag vet bättre nu och den visdomens pris är en lätt börda att bära. Så beskrevs detta även en gång i tiden i de sedelärande sagornas värld.