I tusentals år, genom historien har människor underkuvat varandra genom en metod som bygger på separation, dvs den "andra" är inte jag eller de mina. Det folk / ras / religion som jag valde att födas in i har funnit en anledning att underkuva ... . Och nu, grytan kokar av indelningsgrundade motsättningar, för det bara måste vara de andras fel!

Kan vi kanske se att detta kokande är helt enkelt bara en träffande bild av verkligheten, att sjukdomen kanske aldrig har upphört ... utan istället nu har fördjupats, bytt skepnad och utökats med oss själva? Vad kan det bero på?

Hur lämpligt vore det om vi faktiskt skulle vakna till och inse att vi själva faktiskt är slavar under vår egen dumhet och fruktan för vår egen oförmåga att stå upp själva ensamma som moraliska och karaktärsmässigt högtstående individer, när nu Anglozionistimperiet närmar sig sitt slut. Att börja förstå varför vi har betingats till att reagera som vi gör nu.

Vi kanske kan ta det detta fullkomligt uppenbara som en "väckarklocka", för vad vi egentligen tycker om den nu aktuella samhällsmatrisen och dess inneboende funktion och natur med den polariserande och repressiva maktstruktur som får oss att må allt sämre, vilket är, i grund och botten, det psykosociala ramverk som vi tidigare använde för att tro på och låta oss ledas av som vägen till vår egen välmåga och kanske borde vi nu också erkänna för oss själva att vi har blivit grundligt bedragna. Om vi vill ha en förändring? Eller vill vi liksom banksystemet försöka att bota problemet med mer av problemet? Tror vi verkligen på allvar att det skulle utgöra en rimlig lösning? Nej, det är faktiskt ingen som egentligen tror att någon blir friskare av att bli sjukare. Men vi måste våga säga ifrån oss allt vad som binder oss fast i vårt mönster av tankar och gör att vi inte kan bli fritt tänkande.

Håll upp huvudet och låt inte de accelererande galenskaperna göra dig nedstämd. Det är hela meningen och syftet bakom regin. Det finns mer ljus här nu, vi vet och förstår mer än vad vi gjorde förut vilket gör att vi kan se mer av vad som är ... ljuset av sanningen om verkligheten är för oss, inte mot oss. Vi har inkarnerats av utvecklingen för denna tid när fel ska göras rätt, och det betyder uppenbarelser - insikter och förståelse, alltså inte minst för och av oss själva som individer, revolutioner och en hel del mod behövs därför också. Sanningen som verklighet rensar vägen.

Jag hör ofta människor säga motsvarande, "Spelet är schack och vi är spelpjäser," den regisserande makten är överväldigande och den strategiska planen är så väl uträknad i detalj, att vidare motstånd i princip är meningslöst. Jag är tvungen att le åt detta, eftersom det är en intressant beskriven bild av vår situation och främst ett uttryck för den frustration som skapas av oförmågan att se den egna rollens betydelse baserad på egen emotionell självförståelse. Rädslan för att konfrontera sig själv och de egna kognitivt formaterade värderingsgrunder som den psykosociala matrisen har etablerat. Människan var varken fullkomlig den dagen för länge sedan som regin till dagens teaterpjäs författades eller för en sekund sedan och människan kommer inte heller någonsin att bli fullkomlig. Så för att inte gå under så måste människan alltid försöka utvecklas som individ till det bättre. Att öka sin egen emotionella självförståelse, eftersom bara därigenom kan någon öka sin förståelse för andra människor.

Söndra och härska har arbetat för ack så länge på jorden, så länge att det numera verkar vara vad människor är tänkta att göra som mening med livet: vara separata, kontradiktoriska, skrämda, fattiga i anden, självcentrerade, och naturligtvis alltid vilja få rätt som person betingat av yttre bekräftelse. De fel som "rätt" människor gör med varandra, precis som en självklarhet, bara för att de vill eller kan inom ramen för den rådande regins kognitiva paradigm; de kan göra dig nedstämd om du tillåter det. Gör inte det.

Babylon faller nu och trollkarlen är desperat i att försöka ge sken av sin övermäktighet, därav den eskalerade öppenheten i signalvärdet, det subtila börjar gå bort - försvinna - och att verka utan att synas börjar bli omöjligt.

Jo de vill synas också, men inte öppet, för annars hade de inte synts alls och om de var så mäktiga i verkligheten så behövdes inga symboler för att beskriva detta förhållande av makt överhuvudtaget. Makt är nämligen kraft att bryta motstånd.

Det är samma melodi rakt igenom den mänskliga historien, eller i alla fall sedan ett antal tusen år, men maktmäklarna har aldrig varit så rädda som de är nu och de måste signalera makt. Glöm inte att det bara finns en sak som makten älskar mer än att hålla sig med slavar och att det är slavar som håller sig själva.

Genom att få makten att förefalla dold, fast den egentligen är helt uppenbar till sin repressiva men otillräckliga karaktär, så fullkomligt överöser de oss med subtila symboliska signaler, som egentligen bara beskriver deras egen bristande tilltro till vad de försöker göra gällande. Makt är kraft att bryta motstånd och den råa kraften behöver ingen reklam för sin mekaniska funktion.

De är bara människor, med ett alltmer uppenbart taffligt beteende som syftar till att försöka dölja sin egen bristande emotionella självförståelse.

Babylons synder har nått till himlen ... det är lite av en tävling om vilket land i världen som är det värsta, men Sverige vinner Babylons krona ur startfältet. Vi bor här, men vi är inte de som drar i trådarna. Det är vi som ur en dvala, vaknar upp och undrar ... hur gick det här till? Vi trodde vi var i landet av folkhemmet ... möjligheternas land där alla behandlas lika! Och här är vi ... förslavade inte bara i oss själva!