Vi alla är likt fångade på ett skenande tåg som snabbt närmar sig sin sluthastighet då dessutom rälsen samtidigt tar slut, ändstationen och desperat panik präglar alltmer de vilseledare / möjliggörare, som skriker obegripliga och motstridiga instruktioner om allt från från skrovunderhåll till opinionsbildningsmässiga fabler för att om möjligt helt döda hjärnans funktioner hos envar som blir mottagare av deras signaler.

En befolkning som sedan århundranden tillbaka varit hopplöst beroende av kognitivt formaterande social ingenjörskonst, måste förtjäna sin egen intellektuella frihet.

Det är samma intellektuella sinnelag som slaviskt låtit sig fångas av sitt eget missbruk av intellektuell lättja och som ändå ägnar bara precis tillräckligt med uppmärksamhet till vilseledare för att hålla honom eller henne från att hoppa från tåget i ett sista desperata försök att överleva. SÅ vi kommer att klara oss, men frågan är alltså vilket lidande som detta kommer att kräva, ingen kommer självmant medvetet välja döden för att slippa tänka.

Fångade mellan dessa två självdestruktiva krafter, den inom oss och den yttre kognitivt formaterande, gör många till skräckslagna och hjälplösa barn fastspända i gungande och krängande tågvagnar, sanna offer som bara kan hänga på och hoppas att de överlever sin skrämmande pärs. Visst de är alla under utbildning för att fylla sina framtida roller som antingen hopp -knarkare vilseledare / möjliggörare eller konsumtionsberoende zombies vandrande längs den allt brantare vägen ner till egen självförstörelse och de vill så gärna tro att de inte är grundlurade från ruta ett i livet.

Men det är bara en förklaring, det kommer aldrig att kunna utgöra en ursäkt som kommer att förändra verklighetens utveckling.

Hur kan vi då inte se det uppenbara sambandet mellan vårt självvalda beroende och vår egen kognitiva formatering i vårt samhälle i allmänhet och vårt vilseledarskap framför oss alla enskilt och specifikt, om vi bara vill titta?

Denna nation och våra finansiella, företag, religiösa och politiska ledare är i allt också allvarligt beroende av den kognitivt formaterande ingenjörens ritbord.

Desperat försöker vi alla avvärja dödsryckningarna av detta delirium tremens genom att konsumera mer och mer drömbaserad digitalkonfetti - skuldsättning - i en hopplös kamp för att lura döden ytterligare en gång. Och så mycket som våra uppblåsta rädda egon skriker i protest att vi alla bara hjälplösa offer, gör detta oss till därmed de skrämda barn som är instängda på tåget till helvetet som vi är, så är det också rent faktiskt, för våra egna barn som hör detta är vi ledare / möjliggörare antingen vi vill erkänna det eller inte.

Om inte annat så illustrerar detta det eländiga meningslösa i att hoppas på att vårt eget beroende av ledarskap enkelt kommer att ändra sina vanor, om vi bara ger det mer tid, pengar, stöd eller mer (bödels) rep. Vi måste få varandra att växa som människor. Ingenting kommer att på allvar förändras förrän vi ser behovet av att förändra oss själva, att utvecklas, till att bli villiga till att utöva så mycket ansträngning för att få andra att inse att motståndet mot förändring av sig själv är vad som förevigar sitt eget missbruk - behov av ledarskap. Visst, för många gäller också att om de inte har gjort någonting alls vid det här laget då de inte kommer att göra det i framtiden heller. Men människan kan uppenbarligen förändras över tid, så allt är en fråga om vilja och att inte ge upp.

Lika viktigt, om inte ännu mer, är det nyktra faktum att vi nu inte kan kontrollera vansinnet bara för att vi är en integrerad del av vansinnet. Tåget är helt utom kontroll och vi kan inte heller återta kontrollen genom att ropa eller skriva en inlaga till ingenjören för att stoppa det eller genom att fortsatt passivt hänga på och falskeligen hoppas att den moraliskt kastrerade ingenjören plötsligt slutar med detta vansinne och saktar ner. Det kommer inte att hända för det kan inte hända.

Detta är dock vår egen möjliggörande dimension och den binder oss till vansinnet så fullständigt och smidigt som för någon beroende. Vi måste ta bort allt vårt stöd och låta den stinkande röran kollapsa eller så måste vi ta bort de kognitivt formaterande ingenjörerna från kontrollerna och ta över. Denna vilseledande galenskap kommer inte att bota sig själv.

Vilseledarna är alltså bara människor som du och jag, men de kan inte vända om, aldrig någonsin. Vändningen till förändringen måste komma nerifrån och röra sig uppåt i den socioekonomiska strukturen. Inte nödvändigtvis börja i botten, men den stora rörelsen av förändring av det allmänna medvetandet måste över tid ha den riktningen.

På denna punkt, nu, har vansinnet helt tagit över och allt fler vilseledare skulle sälja sina förstfödda om de bara kunde få ett par timmar av lättnad. Och det är där de flesta människor går förlorade i sin förståelse, eftersom långt innan det är uppenbart att vilseledningen nästan har förstört för de drabbade, så handlar det för missbrukaren om Avtrubbning av smärta.

Vilseledare har för länge sedan förlorat förmågan att känna äkta glädje. Vid denna punkt, är lättnad ingenting mer än temporär avtrubbning av den fysiska smärtan, medan de inre demonerna är lugnade, har de inte mer än tystats temporärt, så all den stund som andan har hämtats i kampen mot sig själva, så fortsätter accelerationen i kampen. Det finns ingen plats att gömma sig och ingenstans att ta vägen, det finns några söta timmars glömska och bedövad glömskan på vägen till deras egen totala galenskap. Människan kan försöka fly undan sig själv, sin egen själ, men den kommer aldrig undan eftersom det sista som någon erfar i livet är en känsla.

Skillnaden mellan den emotionellt kognitivt formaterade verklighet som människor upplever och människans sanna biologiska natur - emotionella förmåga, har blivit för stor och det är ett annat perspektiv på varför tåget nu spårar ur.