Vår ovilja att tänka själva har nu fört oss till en tom och ödslig plats där vår förmåga till anpassning inte längre räcker till, hur vi än vänder in och ut på oss själva så mår vi bara sämre. Vi kan inte längre gömma oss från oss själva.

Endast en givare kan ta emot. Den äldsta och mest uppenbara maxim som finns. Oavsett om dig själv, din energi och din materiella eller själsliga belägenhet. För mycket av det goda är inte bra för oss, en annan gammal maxim. Så, på lämpligt sätt, måste du ge, ge, ge för att få. Du kan inte fylla en redan full pott.

Det finns en liten varning till principen om att ge bort. Du kan och bör bara ge av det som du har tillräckligt av för dig själv. Om du är uttömd på något, är din första uppgift att ge till dig själv för att kunna fortsätta utvecklas som människa, till att vara alltmer sann emot dig själv, att uppnå högre självförståelse.

Det första steget till att återta vår personliga makt och skifta till vår sanna personlighet, bort ifrån den alltmer ödsliga platsen, är i insikten om att vi alla har en falsk falsk bild av oss själva som vi försöker upprätthålla. För att vi ska övervinna dess invecklade matris, måste vi uppriktigt alltid försöka att bli vår egen observatör. Notera skillnaden här, alltid försöka bli är någonting annat än att uppleva sig vara, det är själva strävandets riktning som utgör den avgörande betingelsen i kombination med insikten om att ingen kan vara allt a.k.a. fullkomlig a.k.a.gud.

Vi måste förstå att vi bara kan uppleva känslor här och nu - det kan kallas närmast för härvaro. Att våga leva här och nu med sina känslor, att våga låta livets resa vara närvarande nu.

Livspusslets planering och organisering är nu både en flykt undan för att inte våga stanna - leva - i nuet, såväl som att numera ha gått så löjeväckande långt att vi till och med planerar våra egna begravningar för att lugna ner oss själva. Vi glömmer att leva - med våra känslor för att vi är så rädda - för att dö, så därför skapar den upplevda växande inre tomheten - osäkerheten - vilken därför skapar en allt mer hysterisk jakt på materiell planering och falsk trygghet. Känslor som vi upplever kommer slutligen inifrån, även om de betingas av signaler utifrån och transmitteras genom våra personligt socialt kognitivt formaterade filter.

Först när vi börjar att se våra egna känslor nu, dels utifrån varför vi känner som vi gör, till vad för utveckling som detta känsloläge egentligen leder till extrapolerat mot framtiden. Alltså först då kan vi se den stora graden av inflytande och påverkan som vår falska personlighet ställer på oss. Vi måste alltid försöka att kliva ur våra övertygelser, uppfattningar, förväntningar och upplevda rättigheter för att väcka och upprätthålla vår kontakt med vår sanna personlighet.

Vår sanna personlighet är både vem vi var innan vi lärde, indoktrinerades och assimileras in i vår upplevda verklighet i dagens samhälle och vem vi nu är betraktat ur hela omvärldens perspektiv. Detta är vår verkliga inneboende kraft som vi har en tendens att gömma undan, hindra eller minska. Det är den del av oss själva som de flesta av oss har överlämnat till vårt vuxenlivet. Kvalitéer inom oss själva vi har gratis när vi är som mest äkta och sårbara.

Det är den intuitiva visdomen av oss själva som vi upplever när vi måste komma ihåg vilka vi var före vår omvandling för anpassning till samhället, även om vi inte var utvecklade. Vår sanna personlighet är vår oskuld, vänlighet, acceptans, möjligheter, inspiration och universella behov av att relatera och att höra upp på andra människor. Det är vår mänsklighet.