När vi som sanning fortsätter ta oss allt längre in i denna fysiska värld av den tillvaro som vi kallar "verklighet" och allt längre bort från vårt eget medvetande om oss själva, så måste vi komma ihåg att vi även är anslutna med allt annat i detta universum på en högre nivå av tillvaron, på ett sätt som ligger utanför de gränser som utgörs av vårt eget fysiska befintliga här och nu. Ingen kan nämligen tänka på allt på en gång om allting. Semantiskt kan man säga att gud är allt och allt är gud och vi är en del av alltet. Eller en fjärils vingslag kan skapa en orkan.

Vi är som individer även en del av ett fragmenterat medvetande; det vill säga, en form av medvetande som existerar bortom den av oss själva upplevda fysiska världen, som har utsatts för att uppleva fysikalitet och som av oss själva har satts under illusionen av vår egen individualitets betydelse, inte minst för alla andra.., vilket innebär att alla levande varelser och till och med icke-levande materia är på ett eller annat sätt är ansluten på en högre nivå än vårt eget medvetande. Ingen kan veta och förstå allt varken på en gång eller senare. Jag kan ju torrt konstatera att det inte är få människor som tillmäter sina egna tankar betydande värde för andra, utan att för den skull någonsin med minsta stavelse försöka uttrycka tankarnas innehåll.

Det är som att skära en hjärna i många bitar och där varje del tror att den utgör - är -hela hjärnan själv och ensam. Vi kan inte uppleva andra känslor än våra egna.

Förnimmande liv, bortsett från mänskligheten, kan ge intryck av att ha individuell tanke, men när man studerar beteende och interaktioner hos levande varelser med varandra och den här världen, så blir det tydligt, för att inte säga obestridligt, att alla ändå utgör en eller annan del av detta högre allmänna medvetande, vilket kan fungera var för sig, själv, på den fysiska praktiska nivån medan det ändå fungerar i samklang med sig själv på en högre nivå samtidigt. Till en viss gräns, utan harmoni.

Djur fungerar tillsammans med naturen och den här planeten och det ekologiska systemet, och eftersom denna teori utgör grunden för vår planet ur det biologiska perspektivet, så kommer allt detta att dela en anslutning till det allmänna medvetandet. Vilket gör att det vore rimligt med tanke på hur allt fungerar i harmoni, med allt annat, och inte fungerar i disharmoni, alltså vara att hålla emot en förändring av en konstant balans av utveckling mellan det positiva och negativa flöden. Vilket därför även gör gällande att vår egen strävan efter förbättring som människor ur det större perspektivet, både blir tämligen ovillkorlig och vår enda väg till balans i tillvaron.

Människor idag, däremot, verkar nu närmast.. ha blivit placerade förhållandevis långt från detta medvetande. Generellt sett, vi är de udda djuren; Vi arbetar främst mot naturen; Vi beter sig och interagerar med varandra som om vi faktiskt enskilt har individuella medvetanden som omfattar allt, och vi har en historisk tendens att orsaka obalans och oenighet både bland oss själva såväl som till vårt förhållande till naturen.

Det finns många teorier om varför vi har blivit så disharmoniska med flödet av vad vi ändå i grunden anser vara de styrande naturlagarna för universum; en teori är att dockspelarna i världen (som själva är dockor och offer för icke-fysiska negativa krafter) har väglett mänskligheten under årtusenden till att bli som vi är, som ett sätt för att underlätta deras egen agenda som innebär att orsaka obalans.

Ur mitt nuvarande perspektiv utvecklas vi fortfarande som helhet bara annorlunda och mer destruktivt, eftersom vi tar så mycket mer från naturen än vad vi någonsin ger tillbaka (som ett resultat av någon form av medveten intervention under vår utveckling som helhet) men vi utgör ändå fortfarande en del av ett högre medvetande, oavsett hur utsträckt vår egen individuella anslutning till helheten är.
I detta finns nu en historiskt stor utvecklingspotential, eftersatthet.

Vi har skapat ett kollektivt medvetande som är skilt från medvetandet på allt annat, som del av helheten. Vilket här därför tar upp idén om lagrade medvetanden som alla finns på olika existensnivåer. Eller vad som lite mer vardagligt prosaiskt uttryckt beskriver målet för högmodets vandring.

Anta att allt hade sitt eget högre medvetande, som del av helheten i form av energi, a..k.a energi - kan inte förstöras ; varje varelse, varje planet, och även de minsta formerna av materia i universum. Varje varelse skulle då ha sitt eget medvetande som existerar bortom den fysiska verkligheten, eftersom vi inte enskilt kan vara medvetna om allt, och dessa medvetanden skulle existera som en del av ett ännu högre kollektivt medvetande som i sin tur är en del av ett ännu högre medvetande. Stegen kan hålla på för evigt, och medan alltså vissa kan säga att det finns någon form av allvetande medvetande i toppen, det där religionen kallar Gud, tycker jag personligen att det spelar ingen roll alls, vilket perspektiv man tar på detta, eftersom allt av betydelse är graden på medvetenheten om varför, om vi inte skall gå vilse i vår egen oförmåga.

Det viktigaste för oss att göra om vi vill att återfå balans och harmoni med allt annat, är att inse att, någonstans upp på stegen, så är vi enskilt en del av ett högre medvetande, alltet, och vi blir mest sannolikt avsiktligt hindrade från att uppnå denna frihet av insikt från kroppslighet av illvilliga krafter. De har använt oss för deras egen agenda så länge, så att om vi bara skulle - minnas tanken - lomma ihåg - att vi alla enskilt är anslutna som del av alltet, kommer vår egen enhet av det allmänna medvetandet och vår förändrade avsikt att vara mycket starkare än deras förmåga att hålla oss fastkedjade i vad de försöker förespegla för oss som "verkligheten".