Hur skall USA få sina allierade och partners att behålla något förtroendet för Natos åtaganden om säkerhet när USA dessutom alltmer uppenbart faller sönder inifrån?
De allt mer gälla tongångarna från den Anglozionistiska juntan i Kiev, talar inte om någon mer påtaglig tillförsikt angående gjorda utfästelsers uppfyllande.

Det finns två sätt: ett är att ständigt betona att USA har förmåga och vilja att uppfylla sina skyldigheter. Detta är vad Washington gör för tillfället. Till exempel, den 20 mars, 2014, när Obama betonade att "USA: s stöd för våra allierade i Nato är orubbligt" Det är ord och inga visor, alltså bara ord. Vid ett tal i Ukraina krisen. Den 26 mars, upprepade han detta under ett möte med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Innan han besökte Japan, berättade Chuck Hagel vid en pressträff att "en annan anledning att jag är här är att försäkra våra allierade om våra åtaganden för deras säkerhet."

Obama är för närvarande och besöker fyra asiatiska länder , bland sina viktigaste allierade i regionen,. Japan och Sydkorea. Ett av huvudsyftena med resan är att tala om för de allierade och partners att USA är och kommer att förbli en makt i Stillahavsomådet oavsett internationella situationen, den nationella situation i USA som utgör själva den grundläggande förutsättningen för detta, den talar man inte alls om.

National Security Advisor Susan Rice sade den 18 april: "Presidentens resa till Asien är ett viktigt tillfälle att understryka vår fortsatta satsning på Asien och Stillahavsområdet ... Presidenten kommer att bekräfta vårt orubbliga engagemang för våra allierade och partners, vilket gör att vi kan avskräcka hot och reagera på katastrofer. " Det är bara ord och ingenting annat. Notera ordet KAN...

Det andra sättet är att demonstrera "effektiviteten" av amerikanska säkerhetsåtaganden är naturligtvis genom handling. Men då kan det inte vara så att omvärlden skrattar åt Aegis systemet... så exempelvis kan Förenta staterna bara vidta praktiska åtgärder för att stödja de intressen och kraven från sina allierade och partners i internationella tvister, som man inte sällan själva har startat givetvis, till exempel att asymmetriskt stödja och ge vapen till vissa länders intressen som gagnar USA, driftsätta avancerade (fungerande?...) vapensystem till relevanta områden, och genomföra militära övningar med sina allierade för att vissa de uppblåsta musklerna.

http://indian.ruvr.ru/2014_04_21/Russian-Su-24-scores-off-against-the-American-USS-Donald-Cook-5786/?fb_action_ids=10202769716618831&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582

Dock är det andra alternativet numera som synes inte helt utan risk i ljuset av verkligheten. Allt oftare har USA kommit att finna sig själva indragna i internationella konflikter och tvingats att klargöra sin ståndpunkt i frågorna, med alltmer begränsad framgång kan det ju tilläggas för saken skull. Vad den uppgivna spridningen av demokrati och frihet har inneburit för de utsatta länder, kan envar idag konstatera.

http://en.itar-tass.com/world/729612

Utan några verkliga möjligheter att kunna fullfölja sina åtaganden så finns det i realiteten inte heller andra möjliga utvecklingsvägar för vad en hegemoni i sönderfall ställer till med. Redan ganska långt tidigare i det förflutna har USA därför antagit en strategisk tvetydighet mot internationella tvister som inte involverar sina kärnintressen, alltså att bevara petrodollarhegemonin....och för det andras konsekvenser således, så står nu USA inför fait á complit, alltså inför verkliga strategiska risker, såsom konflikt med en annan stormakt....och situationen på hemmaplan.

Historien lär oss att när en hegemoni är på tillbakagång, blir internationella relationer mer komplexa och osäkerheterna ökar riskerna. Vi är i dag i en sådan period. Men om den sjunkande hegemonin är försiktig i sina strategiska val, så kan den dra ut på haveriförloppet en tid, och det måste man ju faktiskt säga att de har lyckats med över vad som kan anses vara rimligt att förvänta sig.

Men det förutsätter ju givetvis också att det finns några möjliga val att göranu är det närmast helt slut på alla val utom helt uppenbara lögner. När andra krafter dessutom tar hänsyn till sina verkliga intressen, aka den enskilda nyttan - girighet - och behov av prestige, tvingas historien nödvändigtvis att upprepa sig.