Det må väl ha varit så en gång i tiden, att militära utgifter kan på en och samma gång ha varit en verklig jobbskapare samtidigt som de höjde den militära förmågan, men det var på den tiden när vapen var förenliga med konverterade civila produktionslinjer, men de dagarna av närmast ignorant och egocentrerad lycka är borta sedan länge.

Ja, andra världskriget var annorlunda från de nuvarande krigen på många sätt och därför så är inte heller dess ekonomiska effekter jämförbara med dem i dagens krig.

De flesta vapenprojekt som nu idag genomförs kräver en relativt liten touch av arbetskraft. Men vad de kräver istället är att en oproportionerligt stor del pengar sugs in i hög-kostnads forskning (från vilken den civila ekonomin gynnas väldigt lite), orimliga förvaltningsutgifter, höga omkostnader, inklusive pengar som flödar tillbaka in i politiska kampanjer och ut till skatteparadis - offshorebanking. En krona som disponeras för motorvägar, hälsovård eller utbildning kommer med all sannolikhet att skapa fler arbetstillfällen än en krona för FMV : s vapenupphandling.

Tiden har kort sagt gått - sprungit - ifrån våldet som ekonomiskt argument i ljuset av den verklighet som skapas av det förändrade informationsklimatet.

Visst, det finns ännu ett kvarvarande bruk av argumentet som försöker att göra gällande, att det faktiskt rent praktiskt är möjligt att med våld tvinga in värde i den enskilt kontrollerade löftesbaserade reservvalutan för världshandeln, men det argumentet går med given naturlagsmässighet därför också ovillkorligen den intellektuella sotdöden till mötes.

Penningsystemets dysfunktionalitet för samhället har nu en lång rad alltmer uppenbara negativa effekter, vilka under systemcykels slutskede (före det kommande sammanbrottet) i allt tydligare drag träder fram för fler och som vi alla nu alltmer blir varse om i dag: alla tävlar mot alla (utom de som skapar pengarna) om en minskande mängd cirkulerande pengar ute i samhället, då det per definition alltid finns för lite pengar i den reala ekonomin i samhällssystemet, för att betala den ovillkorligt evigt växande kostnaden för räntan i den finansiella delen av ekonomin, alltså banker, börs och så vidare. Samhället knäar alltmer under sin ovillkorligt alltmer växande skuldbördas räntekostnader.

Räntan gör dessutom att några allt färre individer inom finansekonomin, de som gynnas av detta systems inneboende funktion och natur, ackumulerar alltfler skuldtitlar (aka pengar) samtidigt som resten av människorna blir alltmer skuldsatta. Alltfler människor måste hamna i ekonomisk misär så att andra men färre fortfarande kan betala sina räntor i en ekonomisk dödsspiral där allting strömmar upp till toppen. På makronivå gäller att några stater måste låna för mycket så att andra stater kan exportera sig friska. Skuldernas omåttliga tillväxt måste bemötas med en lika omåttlig organisk ekonomisk tillväxt, när skulder täcks av ett prestationskrav. Vi måste därför prestera mer och konsumera mer – till varje pris.

Det kan ju synas som en närmast lustig - slumpvis tillkommen givetvis - anekdot att det militärindustriella komplexet just råkar ägas av samma banker, som styr skapandet av de pengar som styr den ekonomi som utgör ramarna - kontrollerar - politiken. Men detta är naturligtvis ingen slump, lika lite en slump som att dessa banker äger, kontrollerar och genom ägardirektiven styr det mediala kognitiva landskapets formatering.

Men den globala finansiella makthegemonins tid är nu till ända och bara haveriet - dödsryckningarna - återstår.

Det är inom kort dags för människor att både hantera sig själva ur ett förändrat värderingsperspektiv, haveriet idet stora hela och att planera för hur samhället skall se ut, och ingetdera är alltså någonting som våra folkvalda kan förväntas engagera sig i, då de är fullt upptagna med att försöka bevara det rådande och ovillkorligt havererande systemet intakt, eftersom det är vad som de själva får sin försörjning ifrån, de har ju sina vardagspussel att tänka på...och sina lån på banken..