En centralbankschef har "licens att ljuga" ... Federal Reserves ordförande Ben Bernanke, som gick i pension förra veckan som världens mäktigaste centralbankschef, kan man inte lita på. Inte heller kan man lita på Janet Yellen, som efterträder honom denna vecka på Federal Reserve. Och inte på Mark Carney, chef för Bank of England, Mario Draghi, ordförande för Europeiska centralbanken, eller någon av deras motsvarigheter vid centralbankerna i Turkiet, Argentina, Ukraina och så vidare.

Jag försöker inte att rikta en avskeds förolämpning till Bernanke och hans centralbankskollegor ... För precis som James Bond har en "License to Kill" i Ian Flemings böcker, så har centralbanker en "License to Lie" - eller, taget mer diplomatiskt och artigt, att ge löften om framtiden som inte kan infrias och att ofta vara falska och ägna sig åt rent opinionsbildande förledning.

Titta på dagens situation på det här sättet - tapering programmet skapar avstånd för bankirerna från ansvar för krisen inom våra ekonomiska ramar, åtminstone i ögonen på allmänheten. Om ett marknadshaveri sker medan stimulansåtgärder fortfarande är i full fart, gör detta att bankerna ser ganska skyldiga ut, eller åtminstone inkompetenta. Folk skulle börja ifrågasätta giltigheten av centralbanksmetoder och de kan till och med ifrågasätta rimligheten av centralbankens existens. Fed skapar ett opinionsbildningsmässigt utrymme mellan sig själv och ekonomin eftersom de vet att en utlösande händelse är på väg.

De vill se till att de inte klandras och att stimulans i sig inte ses som ineffektiv, eller ses som orsak.

Vi vet alla att påståenden om återhämtning är rent nonsens. Bortom de många varningssignaler som finns, behövs endast att titta på verkliga siffror för arbetslöshet, hushållens lönenedgång, och rekordlåga personliga besparingar för den genomsnittlige invånaren inom regleringsbanken. Tapering är inte ett svar på en förbättrad ekonomisk omgivning. Snarare är tapering en signal för nästa etapp av en kollaps.

Dock.

Alltfler börjar se, förstå och öppet anföra de verkliga problemens fundamenta. Alltfler börjar anföra vad som utifrån detta är den ovillkorliga utvecklingsriktningen.

Alltfler börjar se att den primära uppgiften för centralbanken är lögnen - marknadens förtroende - eftersom verkligheten uppenbarligen inte duger till grund.

Alltfler börjar se att eftersom pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken, så är tingens ordning väldigt mycket i verkligheten därför också till grunden, någonting som är tvärtemot vad som människor normalt har uppfattat det som.

Ingen vet hur mycket tid som är kvar innan det enskilt kontrollerade kreditbaserade systemet inom regleringsbanken havererar, inte ens, eller kanske snarare allra minst, de människor som så desperat försöker bevara detta system med sina inneboende funktioner. Men att det ekonomiska systemet inom kort kommer att haverera är som sagt en alltmer växande insikt hos alltfler människor.

Den politiska adelsklassens uppgift är givetvis därför också någonting som ligger helt i linje med centralbankernas lögner och skuggspel, för och att bevara förtroendet för systemet, alltså rök, speglar och igen då som alltid, lögnen.

Lögnen är alltså systemets motor och inneboende drivkraft och är vad som skapar förtroende för illusionen.

Verkligheten är dock en mångfacetterad betingelse, närmare bestämt med oändligt många sidor, perspektiv eller facetter. Ändå så är det på det viset i grunden, att varje sida av verkligheten kräver fler döljande - förvrängande - förklaringar för att kunna vantolkas eller missuppfattas, än vad den enkla beskrivande sanningen gör.

Så lögnens inneboende natur är att den alltid ställer större krav på sin brukare med tiden, i ljuset av verkligheten. Sanningen är enkel till sin natur och lögnen är komplex till sin natur.

Av detta följer således också med fullkomlig naturlagsmässighet, att vi nu även får se alltmer anmärkningsvärda beteendemässiga avarter från den politiska adelsklassen, som därför nu med tiden dels är tvingade att kämpa allt hårdare för att hålla människor uppmärksamhet fästad på skuggspelet - pantomimteatern och som dels också lider av att ljuset från verkligheten av människors växande medvetande, skapar ett alltmer dramatiskt förändrat ljus, från fler håll, som faller in på lögnernas scen. De har nu kommit till den punkt där tingens ordning börjar bli ett i ljuset av verkligheten, skuggor försvinner i ljus och ljus från fler håll gör det svårare att skapa skuggspel.

De politiska illusionernas tid är slut.