Det finns en grundläggande motsättning mellan att uppnå global ekonomisk stabilitet och att ha en enda nationell valuta till att spela rollen som världens reservvaluta. Detta är knappast någon ny uppenbarelse eller prediktion. Men händelserna de senaste månaderna har fört detta ämne tillbaka in i rampljuset.

För år 2007 så nåddes den punkt där detta inte längre tolereras. Inte för att investerare beslutat att vara försiktiga, utan eftersom marknadsstrukturen inte längre kunde klara av mer skuld och den aggregerade ränta som skulden förde med sig. Man kunde helt enkelt inte hitta på fler expansiva sätt att absorbera värdet på skulder som tillgångar för att kunna skapa mer skulder.

Vid denna punkt, så vände långa perioden från 1931 med amerikansk kreditexpansionsdriven konsumtion och slutet på årtionden av detta kom plötsligt in i en sammandragning där [skulder] tillgångsmarknader kollapsade. I detta finansiella blodbad, var emellertid dollarn den enda tillgång som ökade i värde i förhållande till allt annat. Detta berodde på att tidigare riklig global övrig likviditet snabbt förångades och rann tillbaka till källan, vilket drev upp värdet på dollarn. Dollarn var genom sin storlek fortfarande en relativt sett en mindre osäker tillgång.

Poängen här och nu är att vid tiden av denna kris, så fick den amerikanska dollarn dock sitt reala avslut som världens reservvaluta, alltså inte på dess inhemska fundamenta, som ju är precis lika dålig som i andra länder inom regleringsbanken. Detta är vad du såg i slutet av 2008 början av 2009, då andra länder började att förstå att det rullar dit som det lutar och att de antingen var dömda att gå under med dollarvalutan eller försöka att någonstans börja stå upp själva utanför regleringsbanken.

Detta dilemma börjar nu sticka fram sitt huvud igen. De amerikanska inrikespolitiska preferenserna verkar för en svagare dollar för att stimulera exporten och skapa sysselsättning. Men det internationella läget, att vara marknadsdriven, är mer kraftfullt. Dollarn stärker sig därför i förhållande till andra valutor, medan den amerikanska ekonomin är svag. Fortfarande så gäller dollarvalutan som främsta värdedenominerande medel för handel med varor och tjänster. Detta samtidigt som den intrinsiska funktionen hos den kreditbaserade valutan skapar inhemsk stagflation i USA.

Förr i tiden, innan skuldmättnaden inträdde, så skulle USA: s svar på denna valuta ha varit lägre räntor och att slå på likviditetskranarna för att ge sken av att centralbanken påverkar den uteliggande cirkulerande penningmängden i den organiska ekonomin. Detta skulle ju möjligtvis ha ökat kredittillväxten på hemmamarknaden och likviditeten internationellt (tänk närmast på alla de amerikanska statsobligationer som hopar sig i utländska centralbanker, när USA: s ekonomiska tillväxt har varit stark). Men räntan som trovärdig finanspolitisk ammunition har nu alltså använts färdigt.

Liksom alla andra länder, behöver nu USA istället en svagare valuta. Men en global reservvaluta verkar under olika regler i förhållande till vanliga valutor. I tider av global osäkerhet, som nu, så kommer därför dollarn att vara stark, oberoende av dess alltmer bräckliga fundamenta. Till dess att någonting havererar inom regleringsbankens enskilt kontrollerade kreditbaserade system som spräcker en tillräckligt stor balansräkning någonstans.

Med euroområdet under tryck, så är valet av reservtillgång fortfarande den amerikanska dollarn. Perverst nog, så kommer detta medföra att de amerikanska myndigheterna kommer att driva en ännu mer hänsynslös politik i sina försök att stimulera den globala likviditeten. Detta kombineras som alla nu kan se genom olika destabiliserande åtgärder, för att kunna etablera en ökad bas för skuldexpansion, så att likviditetsförsörjning kan bromsa den växande kreditåtstramningen i den organiska ekonomin, alltså den minskade cirkulerande penningmängd som skapar stagnation i den organiska ekonomin och inflation i finansiella tillgångar.

De inneboende funktionsmässiga konflikterna i det globala monetära systemet som ledde till den stora finanskrisen 2008 har inte behandlats alls. Dollarn har fungerat som världens reservvaluta, fullt kreditbaserat sedan 1971, i ett system som återkommande balanserat på stagflationens rand, vilket alltså har motverkats genom skapandet av alltfler olika finansiella kreditinstrument - metoder - för att klara likviditetsförsörjningen.

Även om det alltså på ytan ser ut så som att försöket har varit en framgång, så är arvet en stor uppbyggnad av skuld med en kostnad av ränta till bankerna. Behovet av global likviditet skapar dessutom incitament för USA att leva över sina tillgångar och ytterligare driva upp skuldnivåerna, det finns ju liksom inte några andra val. Perverst nog ytterligare, så sitter skulderna i valven - balansräkningarna - hos utländska centralbanker och är maskerade som tillgångar. (Det är exempelvis från denna tillgångsbas som centralbankernas egna inhemska banksystem genererar sin egen kredittillväxt). Kärnprimärkapital – Tier ett och två.

Men skuldnivåerna har alltså för länge sedan passerat den punkt då detta system allt mindre fungerar som det ska, eller i alla fall ge sken av att fungera, enligt vad alla ekonomer har blivit lärda. Krisen 2008 har alltså snabbt fått ge vika för den europeiska statsskuldkrisen 2010, men dessa båda var ändå bara ett vagt tecken på vad som komma skall.

Konsekvenserna för dig som människa är många. Räkna med fortsatt ökande osäkerhet och volatilitet, när världen allt mer erkänner den nuvarande finansiella systemet har passerat sitt bäst före datum och är långt bortom den möjliga punkten för någon återvändo. Detta är en gradvis stegrande men ändå subtil process av ekonomisk förruttnelse. Du kommer garanterat inte att se detta som ett erkännande stänkt över förstasidorna när som helst snart. Men det händer ändå nu.

På kort sikt praktiskt så kommer därför en fortsatt expansiv penningpolitik från USA och en brist på budgetdisciplin. IMF har uppenbarligen redan diskussioner - tankar - om att göra ändringar i den finansiella arkitekturen. Men mycket få människor förstår ännu den större omfattningen av vad som händer framför sina ögon.