Många har nu som bekant sagt, att det första offret i krig alltid är sanningen om verkligheten. Jag tror som nog lika bekant, alltså att det är en rätt skarpsinnig iakttagelse. Det finns hyfsat många skäl till varför det skulle vara på det viset, och dessutom många ursäkter till varför det faktiskt är just på det viset.

Naturligtvis så kommer den mest utbredda ursäkten för uppsåtligt förfalskande av information att vara att den nationella säkerheten kräver detta. Jo, jag tackar.

Vi kan ju inte avslöja något av värde för den lede fienden. Vi kan inte låta fienden ha en informationsmässig fördel över oss, det är ju fundamentet för själva makten. Vi kan ju inte äventyra våra trupper [sic]. Vilket gör att det där med den lede fienden blir ett rätt användbart kort. Metoden kan givetvis användas på både ett högre och ett lägre plan av medvetandet. Alltså som metod för till exempel politisk polarisering eller vanliga affärer.

Allt sedan Neros dagar har olika operationer genomförts för att kunna skuldbelägga en eller flera parter i önskad riktning, alltså Nero brände Rom för att kunna skuldbelägga de kristna, fler har sedan dess följt i hans uppenbart konspiratoriska fotspår. För att bara inte tala om vilka häpnadsväckande opinionsbildningsmässiga effekter som kan uppnås om man lyckas etablera en villfarelse om en illasinnad fiende som inte ens kan bevisas till sin existens, jag menar då kan ju aldrig någon bevisa att den lede inte finns heller. Påminner ju nästan... lite om religion, fast då i en inverterad tappning eller form.

Naturligtvis, under krig så finns det ju också en viss legitimitet för vissa av dessa påståenden, men dessa ursäkter blir också numera snabbt i stället till välgrundade misstankar när de väl blir missbrukade. Kort sagt så går inte den gubben lika bra längre, den konstruerade sanningen haltar alltmer betänkligt.

Då en förklaring eller ursäkt blir formaterad och misshandlad, alltså då den bland annat används för att förhindra de "demokratiska" staternas folk från att ifrågasätta de beslut som deras regeringar fattar och deras skäl för att gå i krig i första hand, då finns det ett demokratiskt problem. Trots allt, demokrati bygger som bekant på en medveten och upplyst befolkning.

Vi vet ju kort sagt inte ett jota om vad som egentligen händer just nu på vår egen kontinent, vad vi vet är att utvecklingen har haft en stabiliserande inverkan på petrodollarsystemet och vi vet dessutom även att detta främst hittills har gynnat den part som innehar rätten att skapa dollarvaluta.

Det är däremot ingen hemlighet att västliga regeringar har bedrivit desinformations krigföring mot sina medborgare under en lång tid nu. Alla demokratiska länder har haft informationskontrollorgan, i demokratins namn givetvis. Main Stream Media [MSM] har från sin sida inte precis varit hejdlöst ovilliga att hjälpa till för att täcka upp för sina regeringars smutsiga små hemligheter, fattas bara, under ett rätt bra tag nu, försök med alltid.

Det finns kort sagt, knappt en enda nationellt viktig händelse där en grundläggande teknisk bevisning föreligger i sak, medan förekomsten av hemligstämplar eller förvridningar av en beskriven verklighet snart är så vanliga att dessa kan tas för att vara av naturen givna förutsättningar eller betingelser.

Lagstiftaren gjorde det därför till ett brott för regeringen i Sverige och i många andra länder att skapa lagar som bryter mot exempelvis pressfriheten, i ett försök att ge sken av att försöka förhindra en sådan situations uppkomst, men detta har nu alldeles uppenbarligen inte fungerat så där jättebra, eftersom informationsrörligheten har bytt riktning. Det gick inte så Qvickt.

Pressen köptes ju förvisso redan på 1930 talet upp och konsoliderades vidare genom företagsetablering till ett av bankerna centraliserat medialt ägande, redan för länge sedan, vilket syftar till att användas för att hjälpa till att skapa tankemässigt svartmögel i huvudet på människor och för att få folk att acceptera ett sätt att tänka, ur ett perspektiv likt tragedin i 1984, som alltså inte är att Big Brother styr Oceanien, utan tragedin är att till slut, så älskar Winston Big Brother och ger sig över till kollektiv solipsism och ger upp sin egen själ och sina egna känslor.

På detta sätt så har en majoritet av människorna övertygats till att agera på ett sätt som strider mot sitt eget bästa, under förespegling av det omvända men som egentligen bara är fördelaktigt för den mycket fåtaliga eliten.