Intellektuell lättja är det farligaste av allt för människan, mycket få människor är villiga att arbeta hårt nog med eget tänkande för att räkna ut saker på egen hand. Det är så mycket lättare att föja med Krugman när han dansar runt elden i den keynesianska konsumtionskulten och skandera "aggregerad efterfråga!" Samtidigt som man vinkar med förgiftade döda kycklingar åt andra sidan diket på den reduktionistiska, naiva polariseringskulissen med ideologier, istället för att faktiskt arbeta med den egna tanken genom en oberoende egen analys.

Självständigt tänkande är ett utmärkt sätt att få sparken, bli degraderad eller skickas till Sibirien. Även om Sverige hävdar att det värderar självständigt tänkande, så är detta bara ännu en ondskefull lögn: Vad Sverige värderar är förmågan att maskera misslyckade konventionella idéer och system med ett tunt glänsande skikt av " nytänkande. ", ur det enskilda perspektivet.

Med andra ord, vad den svenska staten och korporatokratin värderar är inte uppkomsten av självständigt tänkande, inte på riktigt. Eftersom den äkta varan kommer att ge dig sparken, så är alla som arbetar för regeringen eller korporatokratin i Sverige mästare på de sköna konsterna att producera simulantia, taskspeleri och illu-sionism. Detta skymmer bara ytterligare den verkliga dynamiken, vilket gör legitim analys mycket svårare.

Relativt få har något incitament att ifrågasätta myndigheter, staten eller korporatokratin. Människor är utmärkta på att räkna ut på vilken sida av brödet är smörat, och vem som äger smörbyttan.: Egenintresse är den ultimata människans överlevnadsdrag (vi samarbetar fortfarande bara eftersom det tjänar vårt eget kortsiktiga intresse att göra det).

Även om vi inte kan hålla efter strävan av kortsiktigt egenintresse mot någon enskild - trots allt, vem av oss verkligen agerar osjälviskt när det verkligen gäller, så kan vi övervaka de monumentalt negativa konsekvenserna av egen-intresse och dess delaktighet i systemen och allmännytta som vi delar. Vi måste bromsa egen – intressets utbredning uppåt i samhället och organisationsstrukturer. Samhället måste rimligtvis ledas av altruism.

Korporativismens Sverige är inte annorlunda.  Butiken kan sakna kunderna, men de anställda kommer att sträva efter att se upptagna ut för att erhålla lönecheckar fram till den oundvikliga uppsägningsimplosionen inträffar. Hur många korporativistanställda kommer kritisera sig bort från sin lönecheck?

I en miljö där det är svårt för arbetssökande, skulle du vara benägen att bry dig om att lista ut varför din avdelning misslyckas, att känna som du gör att sanningen kommer att leda till "din direkta uppsägning med extrem social påverkan" som de naiva dårar som presenterade sanningen som om det skulle vara välkommet .
.
Finns det någon som på allvar kan föreställa sig att någon anställd i en uppsvälld byråkrati kommer att någonsin frivilligt utmana slöseri av skatteintäkterna när det kan kosta dem deras egen lön, bonus, kontrakt för sin svåger, etc.?  Ett fåtal skyddade personer (professorer med besittningsrätt, till exempel) kan vara "modiga", men deras "mod" är billigt: deras protester kan inte utlösa uppsägning med extrema konsekvenser, så gesten av motståndet är just det, bara en gest.

De relativt få som kan ha en verklig motivation att genomföra oberoende analys har lite bara tid att fullfölja detta ädla projekt.  De arbetar absurda timmar och bestående av absurda svängningar. Mellan få in buntar av blöjor in i hissen och planera vad man ska laga till middag, det finns väldigt lite tid eller energi kvar för att räkna ut röran vi är i. Bara att få till ett andra eller tredje jobb kan suga upp en stor del av tid, pengar och energi.

I en konstig ironi, så finns det gott om medborgare som har gott om tid  (minns att människor lyckas titta på TV 6-8 timmar per dag), men deras marginaliserade status och beroende av staten tömmer dem på motivation att göra något annat än söka nöjen och distraktion.

Om vi inte kan förstå problemet eller den dynamik som genererar problemet, är det omöjligt att nå en lösning eller praktisk handlingsplan.  Med andra ord, vad som beskrivs ovan leder till undergång av samhället lika säkert som dynamiken i konkurs, korruption, skuldslaveri, majoritetens tyranni, etc. etc. etc.

Välj metafor av val, men att flytta om däcksstolarna på Titanic har en fin ironisk textur i ett valår, när "nyheten" kommer att fokusera på att ordna de politiska solstolarna på första klassens däck - åtminstone när det inte finns någon kändis historia eller "om det blöder, leder det" för att tränga ut det som passerar för att vara "hårda nyheter" i en regim tillägnad distraktioner av bröd och skådespel.

Om vi inte förstår problemet eller den dynamik som genererar problemet, är det omöjligt att nå en lösning eller praktisk handlingsplan.

När det blir dags att utvärdera vår förståelse av dynamiken i denna makalösa tid, hur tror du historiker kommer betygsätta vårt kollektiva politiska "ledarskap" intelligentian, centrala staten, företagsledning och den vanliga människan som medborgare?

Tog vi oss samman till att resa oss vid prövningen eller vacklade vi och kröp ihop, lät vi bli att agera för upplösningen av status quo, eller ansträngde vi oss för att helt enkelt göra en samlad insats för att förstå det trassliga nät av lögner, korruption, perversa incitament, oavsiktliga konsekvenser, förenklade (och fullkomligt missriktade) ideologier, för att bara inte tala om de verkliga gränserna för en förment gränslös värld, som har blivit nyckeln till dynamiken i denna tid? Alltså den eviga tillväxten.

Jag misstänker att framtida historiker (förutsatt att finansieringen av sådana vetenskapliga bedömningar lever vidare) kommer betygsätta alla kategorier antingen F-eller E-.

Orsakerna är inte svåra att urskilja och det tillkommer på oss att förstå varför vi är tillsammans så sjukligt ovilliga till att förstå vår tid, än mindre fixa till vad som nu bryts sönder, innan hela denna övermogna röra kollapsar i en hög.