Faran för ett land är inte dess ledning, utan den befolkning som kan anförtro människor som vår politiska adel sitt förtroende. Ett land har den ledning som det har förtjänat.

Det kommer att bli mycket lättare att begränsa och ångra dårskaperna från en kortare tids vilseledning än att återställa det nödvändiga sunda förnuft och goda omdöme som istället gjorde att de depraverade väljarna var beredda att ha sådana människor till ledare.

Problemet är mycket djupare och mycket allvarligare än den politiska adeln, som är ett rent symptom på vad som gror i sinnet på människor. Att skylla på prinsen av dårar får inte förblinda någon från att se att den stora konfederation av dårar som gjorde just honom till sin prins.

Demokratin kan överleva en politisk adel, som trots allt är, bara en samling dårar. Det är dock långt mindre sannolikt att demokratin kan överleva den mängd dårar, såsom de som gjorde den politiska adeln till sina ledare.

Det demokratiskt fundamentala kravet på ledning måste alltid främst adressera den demokratiska medvetenheten, den allmänna medvetandetillväxten. En politisk adel med en politiskt ointresserad befolkning utgör definitionen på demokratiunderskottet, eftersom fundamentet för demokrati utgörs av en medveten och upplyst befolkning.