En drake är ofta en sagans metafor som växer med att den äter och därför kräver alltmer föda, det är också sagan om vårt finansiella system av idag. Vikten av det förflutna blir alltför tung att bära. Våra ben kommer alldeles oavsett hur vi spänner dem ändå i så fall att bryta ryggen av oss.

När ryggraden i ett land därför börjar tänka tanken att lagar och regler helt enkelt inte längre är värda att följa, då är det bara ett mycket litet hopp kvar för samhället och dessutom bara ett enda hopp om förändringens närvaro.

Med ett samhälle så starkt dikterat och reglerat av ekonomiska villkor som vårt eget, som vidare beskrivs av ett finansiellt system som därför skall vara den kanske största förtroendeskapande faktorn i samhället, blir det naturligtvis helt förödande för förtroende hos det allmänna om finansiella systemet börjar krackelera i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken.

Allt fler inser att i förhållande till sin egen roll i det totala systemet, så är det någonting som nu är fundamentalt felaktigt, när dagens utvecklingsriktning leder till att alla människor får det sämre utom ett ytterligt litet fåtal vilka får det allt bättre, men denna förbättring sker alltså på bekostnad av att allt fler därför får det allt sämre.

Det är också därför ett mycket litet och krympande fåtal, om längre ens dessa själva, vilka tror att detta innebär någon form av långsiktigt hållbart balansförhållande. Snarare inser rätt många känslomässigt att det sannolikt nu förr än senare kommer att ske ett systemiskt haveri, och rimligtvis ligger alltså inte detta haveri heller särskilt långt borta i tiden.

De lite mera insatta som vet att skuldutvecklingstillväxten i förhållande till den passerade skuldmättnadspunkten matematiskt garanterar att systemet systemet havererar, de inser givetvis att denna tid återstående inte har någon som helst trovärdighet för sin fortsatta existens.

För ungefär fem hundra år – från explosionen av handel och välstånd som följde på renässansen fram till slutet av nittonhundratalet – så var den knappa resursen i affärsverksamhet finanskapitalet. Om du hade det, så hade du en möjlighet att skapa mer välstånd, och om du inte hade det, så kunde du inte skapa mer välstånd.

Den världen är nu borta. Idag, i en förändring som är historiskt ganska plötslig, så är finansiellt kapital försiktigt sagt rikligt förekommande. Den knappa resursen är inte längre pengar, eller i alla fall inte den totala mängden pengar. Däremot så tycks det för alltfler människor alltmer vara så att själva förekomsten av pengarna i sig själv innebär en given ekonomisk utvecklingsriktning.

Processen bakom hur pengar skapas är som bekant så banal att den är direkt intellektuellt motbjudande, men den är fortfarande inte känd för alla.

Banken bokför ett skuldebrev som en deposition i banken – en insättning / inlåning – vilken till samma belopp samtidigt bokförs på ett dispositionskonto hos den skuldsatte. I tidpunkten för när bokföringen av denna fiktiva monetära inlåning sker, så bildas - bokförs det också ett disponibelt belopp för den skuldsatte, så skapas alltså pengar i dagens samhälle. Så enkelt är det till grund och botten.

Detta är givetvis fullkomligt omoraliskt, eftersom människor egentligen förstår att pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken, vilket omöjliggör allt vad demokrati som begrepp har uttryckts vara.
Kreditpengar skapas alltså ur ”ingenting”, men deras värde skapas genom en social konstruktion, där människor täcker upp detta ”ingenting” med ett skulderkännande och ett prestationslöfte.

Vi lever verkligen i en tid där ingenting egentligen är vad det förefaller vara … där beskrivningen av verkligheten tas om hand, formas om och manipuleras, förvrids och överlämnas till folket så som gällande sanning… och denna sanning bär inte någon som helst likhet med sanningen över tiden, för någon människa som utvärderar och tittar på detaljer om vad som såldes till oss som information i första läget.

Tillväxt är därav alla ekonomers och politikers envisa mantra som kuliss för att gömma den underliggande funktionen i det innevarande systemet. För bara genom tillväxt kan vi ens försöka ges sken av att komma ikapp den ackumulerade räntekostnadstillväxten på våra skulder. Men efter skuldmättnad, vilket alltså innebär att den organiska ekonomiska tillväxten inte längre kan försörja den ackumulerade räntekostnadstillväxt som skapas av att cirkulerande pengar är krediter, så kommer alltså varje ny enhet valuta till större delen gå åt till att försörja kostnaderna för sedan tidigare skapade pengar som krediter.

Följdriktigt så ökar skulden automatiskt ju mer man försöker tillfredsställa dess räntekrav. Så vi kämpar förgäves hur vi än gör. Systemet måste rent matematiskt sluta i ett sammanbrott då skuldbördan växer mot oändligheten.

Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system. Likt människorna kommer även naturens system alltmera ur balans Detta är en ekvation som inte går ihop.

Det finns med andra ord en självdestruktiv mekanism inbyggd i vårt monetära bytessystem. Ett samhälle utan fungerande betalningssystem för handel blir ett samhälle utan fungerande arbetsdelning och ett samhälle i en akut existentiell kris.