Allt är det enda som inte har ett slut

2013-11-28

Mer skulder kommer inte att lösa skulden. Individens frihet är obefintlig om den inte äger sin arbetskraft. Ett folk bör noga överväga lönsamheten (aritmetiska följder) av upplåningen, till en kostnad av ränta, för att konsumera sin egen produktion. Tillgången på vår arbetskraft kan inte samtidigt vara en skuld som vi är skyldiga oss själva mot ränta, eller ännu värre någon annan.

Regeringar kan inte minska sina skulder eller underskott och centralbanker kan inte minska penningmängden. På samma sätt, kan de inte ständigt låna exponentiellt mer. Den här sista bubblan kan inte sluta växa (men måste göra).

Människor som talar om frihet och demokrati i ett sådant system bara lurar sig själva.

Om en obligation är en skuld för centralbanker - riksgälden, vad är tillgången? Det enda möjliga svaret är att nationens produktivitet.

Så, i huvudsak, ett ombud för regeringen, centralbanken, av vilka de flesta är privatägda - kontrollerade (styrningen är höljd i sekretess) - äger hela produktiva produktionen i vad som kallas för fria och demokratiska nationalstater.

Det mest grundläggande problemet med den politik som har förts efter krisens inträde, är att även om ballongen sprack 2008, så har den skuld som tidigare etablerats ännu inte havererat och derivaten de existerar fortfarande som bärare av värde, eller som funktion för att absorbera skuld. Så påfyllningen av värdebeskrivningsballongen genom att skapa pengar i stora högar staplar baserade på mera skuld på den redan befintliga skulden, bara för att uppnå en ballong som var mindre än den befintliga ballongen innan den sprack, man försöker att göra mer till mindre. Det momentana resultatet av denna åtgärd skapar global inflation på finansiella tillgångsvärden med en accelererande minskad organisk ekonomisk aktivitetsnivå vilket nu är precis vad vi har sett.

Det innebär även att det långsiktiga resultatet av denna åtgärd kommer att sönderfalla i form av en sjunkande levnadsstandard för alla de tätt kopplade västliga monetära systemens ekonomier. Lägre totala inkomster kommer att skapa högre skatter och ökade kostnader för varor och tjänster som valuta (eller valutor), som i själva verket då har blivit symboliska mynt för obetalbara skulder, och dessa fortsätter därför att förlora sin legitimitet.

Den nuvarande kollapsen kan sammanfattas i enkla ordalag:

Kan ett land (USA) i konkurs ha rätt att använda pengar som skapas ur tomma luften för att betala för varor som producerats med svett och tårar av hårt arbetande medborgare i andra länder? Lägga sten på börda, det är detsamma som att dollarn köper mycket mindre än tidigare. Så vad är det för mening att varor betalas i en valuta som förlorar snabbt sitt värde?

Å andra sidan berättar USA högt för hela världen, i synnerhet för den delen som fortfarande orkar lyssna att om de inte är nöjda med status quo, så finns det inget som hindrar dem ifrån att istället sälja sina varor till andra länder och ta emot betalningen i respektive valutor. Men om de vill sälja till det ”mäktiga” USA, då måste de acceptera den amerikanska digitala konfetti valuta dasspapper reserven skapade pengar ur tomma luften baserad på skulder som aldrig kommer att betalas! Och så är det bara.

Detta är det ultimata pokerspelet där den som blinkar först förlorar och kommer att lida irreparabla ekonomiska konsekvenser. Men vem har den vinnande handen?

USA har inte den vinnande handen och Kina har inte heller den vinnande handen.

Denna situation kan inte fortsätta särskilt länge, oavsett de kort som USA eller Kina överväger att kasta på bordet för att vinna strategiska fördelar, så kommer eventuella kortsiktiga vinster vara Pyrrhussegrar, för dessa kommer inte att kunna hantera de antagonistiska motsättningarna i alla fall.

När överlevnaden är beroende av tillgången på krediter (förmågan att samla på sig mer skulder) är det bara en tidsfråga innan både gäldenären och borgenären kommer till den oundvikliga slutsatsen att skulden aldrig kommer att betalas.

Och endast om borgenären är beredd att avskriva skulden, eller att tillgripa drastiska metoder för att samla in den utestående skulden, då är konsekvensen oundviklig.

De massiva USA $ miljarder dollar stimulanserna påstås ju ha lyckats vända ekonomin runt i alla fall i så måtto att det tillförda kapitalet medfört att ekonomin har växt! Denna massiva blodtransfusion uttrycks ha hållit patienten vid liv, men det finns väldigt många obestridliga tecken på både multipel organsvikt och elakartade cystor. Och om de ökade tillgångsbokförda skuldfordringarna i bankernas balanser skall anses som en förbättring i en organisk ekonomi med fallande betalningsförmåga, då kan vi andra också flyga genom att lyfta oss själva i håret

Under dessa omständigheter är det ingen mening för någon att hävda att det värsta är över och att den globala ekonomin är på bättringsvägen, för så är inte alls fallet.

Vid någon tidpunkt måste alla dessa skulder återbetalas. Eller så kommer systemet att haverera. Hur kommer dessa skulder återbetalas? Svar: Münschausen kunde aldrig flyga med hästen genom att lyfta sig själv i håret!

De flesta människor i allmänhet - och de flesta regeringar och ekonomer i synnerhet - definierar inflation som en allmän prisstegring. Men detta är fel. Inflation är en ökning av penningmängden, varav en stigande allmän prisnivå bara är ett möjligt resultat - och inte den vanligaste. En våt trottoar är inte ett regn, det är en möjlig konsekvens av regn.

Oftare, uppträder istället överdriven penningmängdsökning som tillgångsbubblor, där de nya pengarna, istället för att fördelas lika för alla de produkter som är till försäljning vid en viss given tidpunkt, pengarna flödar i oproportionerligt stor del till de "hetaste" tillgångsslagen. Läsare som fäste uppmärksamhet på 1990-talet kanske kommer ihåg att konsumentprisindex som var ödmjukt skötsamt när enorma summor pengar strömmade in i finansiella tillgångar, som skapade IT-bubblan.

Samma sak hände på 2000-talet, när överskottet av valuta strömmade in i bostäder och aktier. I varje fall, traditionella ekonomer och regeringstjänstemän pekade på blygsam konsumentprisinflationen som ett tecken på att saker och ting var bra. I alla händelser och i varje fall var de helt ute och letade på fel ställe, cyklade, efter effekterna och de saknade helt de destabiliserande effekterna av en för snabbt ökande penningmängd i sin bedömning.

Nu är vi på det igen, med ekonomer, lagstiftare och centralbanker som använder låg konsumentprisinflation som en logisk grund för överhettade pengar och bortser episka bubblor i statsobligationer, aktier, lyxfastigheter och samlarföremål runt om i världen. Dessa bubblor är det sanna beviset på inflationen och eftersom de är nödvändigt att absorbtionen av likviditet växer successivt större, är det korrekt att säga att inflationen är hög och accelererande.