Skuld skapar slaveri eller åtminstone avsiktlig träldom av värsta slag. Det hotande inteckningsberget, kreditkortsskulder, korta billån - det är dessa krafter som håller folk från att bryta sig fria och att vidta åtgärder. För att bara inte tala om den som finansierat sitt företagande genom lån och i detta nära nog har tvingats att pantsätta sina inre organ för detta nöja.

Ironiskt nog så föder skuld kraven på mera skuld genom räntekomponentens närvaro i systemet, eftersom räntan ligger utanför skuldens nominella värde så måste alltid nya skulder bildas för att täcka kostnaderna för det som har bildats tidigare i en evigt ökande omfattning.

Ett bolån, en bil och studier och plötsligt kan individen finna sig själv stirrande på miljontals kronor i demoraliserande fordringar på sin framtida inkomst. Fordringar som individen undermedvetet inser att den aldrig kommer att kunna komma undan genom sitt eget produktiva arbete. Bolånet är paradexemplet, fallande bopriser beskriver detta perfekt ur ett upplevelsebaserat konsekvensperspektiv.

Vid denna punkt, gör de flesta människor ett förlikande med sig själva och släpper många av sina egentliga känslor och tankar, de demoraliseras.  "Men, jag är ju redan i skuld upp till näsan och kan lika gärna vara det upp till mina ögonglober och köpa en ny plasmaskärm på kredit." Alla har hört uttrycket att det ändå går med i den allmänna konkursen!

Skuld är en enorm psykologisk börda som påverkar livets viktiga beslut. Det är därför så många människor kommit att stanna kvar och har åtagit sig att jobb som är otillfredsställande i städer som de avskyr under villkor de finner nedslående. Ingen vill gunga båten för mycket och ta för många risker och förlora jobbet, och därmed påverka förmågan att göra dessa månatliga betalningar på vad som har blivit meningen med livet.

Denna välbekanta berättelse har spelats ut över den utvecklade världen i flera decennier, det är nu den rådande socialekonomiska ordning, under vilken den moderna människan stilla har anpassats till att leva. Detta är dock inte längre en sjuka som endast påverkar individer och familjer. Även nu på makronivå, så har skulden nu makten att underkuva hela nationer att följa rena nycker från sina fordringsägare. Detta har under i princip sedan först 1931 och bildandet av BIS samt vidare efter Bretton Woods stavats med bokstäverna IMF, detta för att inte göra BIS till någon eventuell måltavla i systemet för rättssinnade och möjligen engagerande entusiaster.

En nyckelperson i Bank for International Settlements bildande var den som kallade för häxmästaren Hjalmar Schacht, som dessutom var en av konstruktörerna som låg bakom det strukturella i skapandet av Hitlers styrelseskick, och som principiellt egentligen var en rent Anglo-Amerikansk agent, närmare bestämt en agent för Bank of Englands chef Montague Norman Collet (Ring).

Adolf Hitler tillträdde som bekant Tysklands kanslersämbete 1933, och var snart en absolut diktator.

Montague Normand Ring, chefen för Bank of England, skapade Hitler's krediter, med hjälp av sin protegé Hjalmar Schacht vilken då för tiden innehade befattningen som finansminister i Tyskland, och som därigenom rent praktiskt arrangerade krigsrustningen av Nazi Tyskland, och vidare koordinerade strategierna från Hitler's supporters Rothschilds, Rockefellers, Warburgs, Wallenbergs och Harrimans.

I juli 1944 samlades världens ledare i Bretton Woods, New Hampshire och dikterade villkoren för det nya globala finansiella systemet som infördes tillsammans med IMF 1945, alltså Montague Norman Ring dikterade de ekonomiska villkoren istället för att som vid det förra misslyckade försöket med att etablera en ny världsordning via våldet.

Det förra försöket som alltså startade 1931 då man flydde undan guldmyntfotens krav på metallvärdeuppbackad valuta till förmån för skuldbaserad valuta i större skala, med försiktigt sagt rätt mycket lidande som konsekvens. Den amerikanska dollarn sattes som global reservvaluta, och Internationella valutafonden (IMF) bildades för att duscha världens länder med dollar som de behövde för att delta i detta system. USA blev givetvis omgående världens till synes utan jämförelse rikaste nation.

Liksom de flesta statliga och icke-statliga organisationer, så fick emellertid IMF så småningom ett eget liv och blev staten ovan staterna, som dessutom via sina ombud i centralbankerna kontrollerade dollarmängden och därmed utbudet påvärldshandelsvalutan.

Under årens lopp kom så IMF att bli en ambulerande finansekonomisk poliskår för den härskande finansiella klassen, som tvingade utvecklingsländer att gå med på enorma lånepaket som de inte ens från början  hade något hopp om att någonsin kunna betala av, för att på så vis kunna exploatera dessa länder via det finansiella system som de var kopplade till, en kolonialismens utlöpare i det dolda. Eller alltså om man hellre vill kalla detta för den upprätthållande kraften för de forna kolonialväldena.

Som en följd av detta så blev lokala IMF (eller Världsbanken) representanter i utvecklingsländer extremt mäktiga figurer. Ledare i fattiga länder var helt enkelt livrädda för dessa lån och IMF kunde forma politiken och anslå nationella resurser som petrodollarhegemonin bäst ansåg lämpligt.

Den nya nu kommande ordningen är mycket tydlig. Den västra världens hierarki från det förflutna är insolvent, och dess huvudstad har flyttat söder och öster. Västerländska ledare vägrar att erkänna denna verklighet och håller nu desperat fast vid föråldrade institutioner som IMF för att behålla kontrollen över det numera egentligen redan nedlagda dysfunktionella finansiella systemet.

Det finansiella systemet med BIS och IMF är bara relevant för västerländska ledare som lever i det förflutna. Frankrikes president och Goldmans Sachs intresseföreteträdare Christine Lagarde: s egna beteende visar nu bara hur patetiska deras avsikter är som företrädara för det förgångna. Det är som om någon försöker att ta kommandot på Titanic samtidigt som hon, Titanic alltså, är på väg mot havsbotten.

Europa är dock utan tvekan den mest insolventa geografiska regionen på jorden, men likafullt så insisterar stollarna på ett kvarstående vid rodret, kursen förblir lagd an åt helvete uttryckt i maritima termer.

Västerländska ledare vill helt enkelt inte acceptera förlusten av sina maktföreträden finansierade av bankernas skuldsystem, de har blivit så förslavade själva i detta, inte bara genom de oöverstigliga sammanlagda nationella skulder som de har samlat på sina länder, utan lika mycket genom sin envisa vägran att erkänna den enkla ovillkorliga verkligheten i framväxten av ett nytt system som de inte kan påverka och inte kan kontrollera.