Nu i dagens läge, så kan en människa arbeta ett helt år och tjäna en summa pengar, och dessutom arbeta hårt för detta. Nu i dagens läge, så kan en bank på en mikrosekund skapa samma summa pengar och detta är faktiskt just precis vad de gör.

Så att pengar därför alltmer förlorar sin beskrivande verkan som en värdemätare för arbete – förmedlingsverktyg – för värdet i handel med varor och tjänster, det ligger enbart i sakens egen natur. Hur skulle det annars ens kunna vara, om banken tjänar pengar på att skapa pengar och syftet med en bank är att tjäna pengar?

Varför har då inte denna nära nog obegränsade tillgång på digital konfetti – pengar - löst våra problem, kanske en något retorisk fråga? Men varför och hur har då mänskligheten tidigare överhuvudtaget överlevt och kunnat fungera i århundraden med sådana ändå i sammanhanget rätt "begränsade" mängder pengar?

Kanske var det därför att det då fanns mindre skuld som kostade ränta, kanske var det därför att det inte fanns lika mycket ”tillgångar” som absorberade – utsattes för finansiell inflation av dessa pengar och kanske fanns det ett i grunden mindre behov av nya pengar som också jagade pengar i en evigt accelererande omfattning?

Eller kanske med ytterligare en vändning på detta här beskrivna samband - ju mindre mängd skuldsättning som det fanns, desto mindre makt fanns det att utöva.

Kanske rent av, om man så hellre önskar uttrycka saken, desto friare var individerna. Vilket nu i dagens läge sett ur det historiska perspektivet, uppenbarligen inte tycks ha varit någonting som systemet har eftersträvat med någon mer påtaglig framgång. Jag har ju nästan lite svårt att värja mig från det tragikomiska intrycket av att syftet faktiskt hela tiden istället tycks ha varit det rakt omvända med hänsyn taget till resultatet.

När folk väl fullt ut förstår innebörden av denna möjligen lite trista eller rent av nedslående verklighet, så kommer verklighetens klocka ha klämtat för systemet. Tyvärr dock till systemets försvar, så mönstras legosoldater i form av lagstiftare, rättsapparat och ett skenbart våldsmonopol, av bankirerna som kontrollerar pengamaskinen. Bankirerna betalar alltså individer som är tillräckligt bedårade av systemet och som utifrån denna dårskap är villiga att dela med sig av sina varor och tjänster i utbyte mot bankirskapad värdeförfalskad digital konfetti. Sidan74 i länken.

http://www.riksbank.se/Documents/Rapporter/Finansmarknaden/2013/rap_finansm_130830_sve.pdf

Centralbankerna är i sin nuvarande form helt enkelt bara tempel med kulissryttare och förkunnare av ytterligare vanföreställningar eller reinkarnerade förfalskare, vilka nu står inför omöjligheten att sammanfoga årtionden av grava uppsåtliga felbedömningar och en oundviklig utvecklingsriktning. I rättvisans namn måste det väl med många kanske sägas att Riksbankchefer möjligen inte alltid varit helt och fullt medvetna om sin egen roll. Men när dessa överstepräster sedan väl har tagit befäl över altarkulissen, så har det har det i alla händelser ändå gått fullständigt galet. Vi har ju trots allt ändå hamnat där vi är, inte sant?

Den grundläggande felbedömningen av regeringar och enskilda, har därför inte sällan varit att ett kontinuerligt konsumerande av mer än det producerade, inte utgör någon egentlig långsiktig risk och kostnad för systemet, systemets skuldsättningsgrad måste ju helt enkelt växa, det kallas för tillväxt.

Å andra sidan är det ju uppenbarligen en helt grundläggande felbedömning av de styrande och deras banker att allt högre skuldnivåer som pådyvlas folk och individer, är en slags evig rikedoms maskin. Men girighetens bedragande förmåga för visheten är häpnadsväckande från tid till annan.

Redan för mycket länge sedan beskrevs detta världens åttonde underverk, som folk uppfattar att banksystemet idag utgör i världen, att människans historia har tydligt visat att varken välstånd eller skuld kan växa för evigt. I synnerhet inte när skulder är pengar som är mätare för välstånd

Den nuvarande uppbyggnaden av stora obalanser mellan nationer liksom mellan de rika och de inte fullt så rika, är nästan som en kollision som sedan kräver upplösning. Som många författare har påpekat, så är en kollision nu oundviklig, den enda frågan som återstår är vad som kommer efter kollisionen eller haveriet?

För närvarande har en mycket illusorisk rikedom förstörts under en mycket kort tid. Bilden blir mera fullständig när skulderna som är knutna till denna skenbara rikedom också är förstörda.

Detta är bara enkel redovisning. Att göra annorlunda är faktiskt också bara, en fruktlös övning i att försöka ändra på verkligheten. Om du var bonde skulle du ju bli utskrattad av din bankdirektör och revisor, om du redovisade din sedan länge avdöda häst eller din redan slaktade gris i balansräkningen och ändå är detta just precis vad som sker i den finansiella världen.

Förväntningarna på systemet om grisens uppståndelse likt Särimner lever således kvar ännu idag ibland massorna och är fortfarande levande. Och tills dessa förväntningar är dramatiskt utslaktade, så kommer vi att fortsätta att tro att en återgång till de ”gamla goda” åren är möjlig.

Finansfolk som samlar på ännu högre välstånd genom en ”smart” användning av skuld och regeringschefers generositet och räddningsaktioner, har på något sätt har vilselett sig själva i tron på att rikedom på skuldfordringar är besläktad med odödlighet. Det enda odödlighet vi någonsin kan uppnå är genom att lämna denna värld till våra barn i ett bättre skick än vad vi själva fann den i. Detta är den högre utmaningen i våra liv.

Användningen av kvantitativa lättnader och stimulanser är nu helt enkelt bara samma sak som att likt en roulettespelare som desperat försöker att med sina återstående kronor, att fördubbla vad han har kvar, till slut bara upptäcker att han egentligen spelade rysk roulette med ett fullt laddat roulettehjul.

Världen vet mycket väl att den nuvarande summan av alla förväntningar egentligen vida överstiger den nuvarande summan av alla medel.

Någon och kanske till och med alla har någonting att förlora och det är här det blir otrevligt.

Frågan är nämligen vem, hur mycket och mera viktigt, på vilket sätt. Då blir det bråk om hur förlorandet skall fördelas?

Om vi ska dra oss tillbaka från avgrunden så måste det ske en stor avskrivning av oanvändbara skulder och en därför dramatisk slakt av nuvarande förväntningar på Särimners återuppståndelse. Om ingen skuld har ett egentligt värde längre än ett människoliv, eftersom ingen kan känna något om man ändå inte lever, så kan ju inte heller förväntningar bli äldre än så.

Vare sig vi gillar detta eller inte, så måste följande ske i någon form av ordning innan vi faller ner i avgrunden, vilket idag skall läsas som att ett större ofredsförhållande utbryter, vilket är systemkramarnas stora mål antingen de nu själva begriper detta eller inte.

USA kommer avskriva sin egen skuld till Kina, Japan och andra som en fråga om ren matematisk verklighets konsekvenser i förhållande till militär potential, med eller utan krig är det hela de frågan handlar om.

Kina å andra sidan kommer ju att kunna säkra sin långsiktiga framtid bättre genom att skriva av sina skuldfordringar mot USA, eftersom detta kommer att tvinga Kina att bedriva mer hållbara strategier. Om befolkningsreduktioner sedan ingår i den Kinesiska planen och att krig är en väg till detta, det vet jag inte.

Världen kommer att behöva balansera sin handel och obalanser avseende kapital som ett erkännande av det faktum, att dessa obalanser ovillkorligen annars leder till långsiktiga strukturella problem och konflikter.

Så är det bara som faktum, till den individuella medvetenhet som i dag råder hos befolkningarna. Det går helt enkelt inte att hålla folk i den ovetskap och dumhet till det rådande informationsklimatet.

Varför då, jo därför att ingen skuld har ett egentligt värde längre än ett människoliv, ingen kan bry sig längre i tid. Så om inte annat, så i ren omtanke om de efterkommande generationerna.

Att inte dagens pensionärer redan nu skuldsätter sig så mycket de kan är en ren obegriplighet som snart blir en omständighet att beakta.

Summan av kardemumman är att det inte är bättre att bli korsfäst på ett kors av guld än begravd under ett kors av skulder, även om det senare inte förefaller vara alls så otrevligt.