Debatten rasar om bankerna, deras storlek, finansiell reglering och den internationella standarden, i vad som känns igen som bankirernas huvudstad Basel, i det som JRR Tolkien kallade land of murder, eller Mordor, alltså Schweiz. Ett litet land som i äkta propagandistiskt kulissbildningssyfte därför nu också ägnar sig åt att folkomrösta om medborgarlön så att landet i skydd av demokratikulissen kan behålla sin bankfinansiella födkrok på alla andras bekostnad.

I Mordor är många nu därför också i full gång med att ställa sig de hypotetiska frågor som, i teorin, bankirer alltså frågar sig själva: hur mycket kapital behöver bankerna för att klara en oundviklig nedgång, och vad som kan vara en acceptabel kuliss av risknivå för att detta system skall kunna fortleva ytterligare någon tid?

Det finns ett problem, dock. Basels strateger kanske möjligen har frågat rätt frågor, men de kom definitivt inte på de rätta svaren, främst därför att bankernas inneboende systemfunktion förblir en livsfarligt systemiskt grundad hävstång, med en inställning till den egna insatsens olämplighet för samhället som är alldeles för låg. Detta är ett faktum och är uppenbarligen inte alls en insikt, eftersom debatten i förordningarnas huvudstad har kört fast med ett moras av förvirring, som är fyllt med icke-underbyggda påståenden av bankirer och andra. Som ett resultat av de frågor som verkar betydligt mer mystiska och komplicerade än vad de egentligen är.

Efter en massiv och otroligt kostsam finanskris 2008, så verkar vi enligt medierna nu ha ett finansiellt system som är en mer konsoliderad, mer kraftfullt, mer lönsamt och precis ännu mera bräckligt och farligt än det som vi hade före krisen. Hur gick det så här och vad kan vi göra?

Här är några frågor som i denna förvirring kan synas häpnadsväckande.

(I) Är "för stor" samma sak som "too big to fail"? Nej.

(II) Tvingar inte kapitalkraven bankerna att "ställa kapital tillhanda för en regnig dag" och att inte använda kapitalet för att hjälpa ekonomin växa? Nej.

(III) Är banker annorlunda än icke-banker i det att hög egen belåning är viktigt för bankernas förmåga att fungera? Nej.

(IV) Skulle fruktansvärda saker inträffa om kapitalkraven skulle öka dramatiskt? Nej. Då skulle bankerna gå i konkurs och vi kunde reformera systemet på riktigt.

Den första åtgärden för att komma till rätta med en verksamhets problem, är inte sällan att rensa dimma, diagnosticera sjukdomen, skaffa sjukdomsinsikt och sedan fokusera på rätt saker som åtgärder. Jag ska försöka förklara. Med grunderna på plats, så kommer svaren att börja växa fram, eller åtminstone så långt att rätt frågor kommer att ställas utan sjukdomsinsikt så kommer aldrig någon förståelse för varför behandlingen måste genomföras, kunna uppnås.

Förresten, så svarar jag själv redan nu ett eftertryckligt NEJ till var och en av ovanstående frågor. Pengar är nämligen skulder – krediter, det är inte tillgångar, skulder är bara möjliga tillgångar.

Vidare i ett system där bankernas krediter utgör det fundamentala verktyget för arbetsdelningen, så leder detta till att bankerna helt och full kontrollerar den ekonomi som styr politiken. Detta är allt annat än medbestämmande och demokrati.

Låt oss börja med balansräkningar för att betrakta insidans havererade logik

Ta en bank, eller ta några företag. En balansräkning är en ögonblicksbild av tillgångar och skulder, alltså balanser som en gungbräda. Den har två sidor, ofta visas staplade på varandra i de finansiella rapporterna eller online data. Problemet som omgående uppdagas är ju att tillgångar också är skulder, med den skillnaden att de är hänförliga till någon annan.

På vänster sida, eller toppen, av balansräkningen finns företagets tillgångar, det är vad företaget äger. Siffrorna kommer antingen kallas "bokfört värde" som revisorer räknat fram baserat på historiska kostnader, eller i termer av det möjligen mer meningsfulla "marknadsvärdet", vilket för illikvida tillgångar kanske inte alls är lätt tillgängliga, och som kan ändras ofta. Mer typiskt därför, brukar vissa tillgångar visas till sin anskaffningskostnad och vissa är "till marknadsvärdet."

På höger sida, eller botten, av en balansräkning finns skulder och "eget kapital", en sammanfattning av de fordringar som innehas av olika parter "mot" tillgångarna. Det finns två grundläggande typer av skulder här: en som kallas allmänt "skuld" (eller "skulder") och den andra är "eget kapital."

Det finns ett enormt utbud av skulder. En är den som vi alla uppfattar att vi lånar in till bankerna, den kallas "avistainlåning." Detta är när en insättare kan kräva att denna skuld betalas tillbaka när som helst. Varför det alltså särskilt heter avistainlåning och inte bara inlåning, har naturligtvis sina egna givna goda grunder. Det betyder att det även finns en ytterligare minst en sorts inlåning, en inlåning som inte lika enkelt kan användas som likviditet.

Övriga skulder kan särskiljas genom längden på engagemang, räntan, säkerheten och vilken "senioritet" (den plats i borgenärernas kön som skulden har i en konkurs) och andra bestämmelser. Insättarna var förut, före ”bail-in” de bäst prioriterade fordringsägarna i en bank, nu gäller som bekant annat. De juniora, oprioriterade skuldernas rättighetsinnehavare, eller innehavare av vissa "hybrider" värdepapper, är de sista i denna prioritetsordning. Om en konkurs inträffar, kan det dock som bekant ta åratal att sortera alla dessa olika fordringar och fastställa dem i prioritetsordning. Var den inlåning, som ligger till grund för de bokförda depositionsbevisens nominella belopp, ligger i denna prioritetsordning, det behöver knappas kommenteras.

Ett pikant inslag i företagens skuld är att skattelagstiftningen tillåter avdrag för ränta som betalas på skuld - upplåning, vilket kallas ett företags omkostnad och den är avdragsgill före bolagsskatten beräknas. Detta liknar i någon mån avdrag för räntekostnader för bostadslån.

Men den viktigaste funktionen av skulder, den som skiljer alla skulder från eget kapital, är att skulden utgör ett hård påstående, ett "skuldebrev." Borgenärer har rätt att vidta rättsliga åtgärder om de inte blir betalade vad de är skyldiga att bli betalade. Dessa kan orsaka en ekonomisk kollaps eller konkurs. Denna process kan vara en fruktansvärd sak, eller en inte så hemsk alls. Flygbolag "misslyckas" rutinmässigt och de omförhandlar därvid vissa kontrakt, omorganiserar, som följden av en konkurs. Ingen blir stigmatiserad, och verksamheten fortsätter oftast, trots att detta naturligtvis är dåliga nyheter. Problemet i banksammanhang är ju att skuldehandlingen i depositionen som utgör den fiktiva inlåningen, lever vidare och dessutom används på ett sätt som inte den skuldsatte är medveten om. Den både används som inlåning och den används dessutom till kollateral som rehypotekiseras [ används som säkerhet för fler krediter].

Skuldkontrakt fungerar bra när banken finansierar privatpersoner och företag, fram till en given punkt för systemet. Förutsättningarna blir dock alltmer  dramatiskt olika och mycket mer problematiska, när bankerna använder mycket skuld för att finansiera sig efter skuldmättnad i ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system, så Montague Norman Ring tyckte nog förvisso på 1920-talet att han hade en riktigt genialisk idé, men jag kan samtidigt garantera att han inte förmådde överblicka situationen fram till nu, en enda millimeter bättre än ett genomsnittligt kassabiträde av idag.

Den sista delen av balansräkningen är den kategori som kallas för "eget kapital." Bankirer vill kalla det "kapital", men låt oss just därför hålla oss till den terminologi som beskriver det som eget kapital och låt oss också kalla banker för företag. Att använda en annan jargong än för andra typer av företag är en del av den uppsåtligt planterade mystiken i bank/finanssammanhang och det hjälper bara till att skapa förvirring.

Det finns några distinktioner inom det egna kapitalet också, mestadels mellan "bästa - villkorat" och "vanligt" eget kapital. Föredraget eget kapital, som skuld, om hur mycket innehavaren av det föredragna kommer att betalas tillbaka. Det är allt bara ord med en given betydelse. Den lägsta klassens eget kapital, som kan kallas "gemensamt kapital" kan alltså inte betalas till alla som önskade att det investerade kapitalet betalas till vad som var "utlovat." Den största skillnaden mellan skulder och eget kapital är dock att företaget inte "misslyckas" om det inte betalar sina aktieägare fullt ut, även om de är "prioriterade." Eget kapital innehåller en viss elasticitet, en viss given del av det egna kapitalet kan alltså förbrukas utan att företaget måste gå i konkurs och likvideras, en slags banal idé om elasticitet för att skapa motståndskraft mot svängningarna i ekonomisk upp och nedgång.

Varför köper någon då det här nedifrån och riskerar kapital? Eftersom eget kapital också blir uppsidan, alltså vinsterna i företaget och om företaget är framgångsrikt och banker gör en massa pengar, vilket de historiskt för det mesta gör - så kan detta ”kan” vara en mycket bra affär. För banker, är i själva verket avkastningen på eget kapital mycket hög, ofta i storleksordningen 15 %. Detta är inte något "onormalt". Det är det antagligen mest "lämpliga" att få tillbaka utan att också behöva skörda storm, eftersom detta "belånade" eget kapital också av allmänheten uppfattas vara ganska ”riskabelt”. På de finansiella marknaderna gäller som bekant, ju högre risk, desto högre genomsnittligt avkastningskrav.

Hävstångseffekt och finansieringskostnader: grunderna

Skuldsättningsmål, kapitaltäckningskvoter och reservkrav handlar i grunden om hur mycket skuld i förhållande till eget kapital ett företag har. Alltså den relativa sammansättningen av högersidan på balansräkningen. Ju mer skulder i förhållande till eget kapital, desto högre anses då hävstången. Spelar det då egentligen någon roll vad den totala finansieringen kostar, alltså hur mycket skulder vs eget kapital som ett företag använder? Detta alltså i ett system där alla pengar är skulder till grunden! Ja, jag vet, det är alltså inte värt att beklaga sig, bara att förklara.

Det fanns emellertid en hel del opinionsbildningsmässig förvirring om detta redan på första hälften av 1900 talet. År 1958, så ansåg ekonomerna Franco Modigliani och Merton Miller (som separat vann Nobelpris, delvis för detta Schweizerostgedigna intellektuella arbete) båda frågan som betydelsefull och visade att medan hävstången inte typiskt påverkade den samlade finansiering, är detta inte beroende på de skäl som människor hade att ge på den tiden, som alltså byggde främst på det faktum att kapitalet har ett högre avkastningskrav än skulder. Alltså ägarnas vinstmaximering och att folk var dummare då. Men detta var som bekant långt före den bistra skuldmättnadens tidevarv, då ännu inte särskilt många egentligen brydde sig om vad denna typ av tankemässiga haverister ägnade sig åt i sina elfenbenstorn. Töntarna fick dominera eftersom det inte syntes ha någon speciell betydelse, men djävulen gömde sig ännu en gång i detaljerna.

Det så kallade MM resultatet från 1958 bygger på en grundläggande teori om "bevarandet av värde" – principen, alltså givet en evig finansiell räntekostnadstillväxt på en ändlig planet. När hävstången får förändringar, så utgör detta en FARLIGHET [huvvaligen]för eget kapital (och ibland för skulderna i övrigt också) och därmed dess avkastningskrav. Man kan ju undra om detta är ett skämt eller en intellektuell lekstuga alltihop, men det är det alltså inte.

Vidare, om det inte fanns några uppgivna övriga faktorer, som tredje part kontrollerade (regeringar) tar eller injicerar som kontanter i skatter och subventioner, och om finansieringsmetoden inte påverkade investeringsbesluten för företagets verksamhet vilket avgörs av vad som är på tillgångarnas sida av balansräkningen, då skulle det vara irrelevant hur mycket skulder kontra eget kapital som det finns i balansräkningen.

Naturligtvis, ingen av dessa "om" är sant i verkligheten, särskilt inte för banker, kapitalstrukturen, alltså vad pengar egentligen är för någonting, avgör detta ärende fullkomligt.

MM är därför också en grundläggande närmast "fysisk lag" som lärs ut på varje grundläggande corporate finance kurs, här sket det sig BIGTIME när jag bråkade om detta på 1980 – talet på SU, då blev det dålig stämning och detta utgör utgångspunkten för varje ”intelligent” diskussion om finansieringsbeslut. Ändå ganska förvånansvärt nog, så kommer bankirer och andra, med finanskepsen påtagen, rutinmässigt och gör det upprörande påståendet att "Modigliani och Miller gäller inte för bankerna." Som vore banktjänster så annorlunda från resten av världen att de är befriade från dessa finansiella naturlagar, som de alltså själva har hittat på. Detta är att likna vid att säga att man kan bortse från gravitationen på grund av luftmotståndet i sagan om trollkarlen från Oz.

Om det finns motsättningar, måste vi betrakta deras inverkan. Har luftens friktioner verkan mot tyngdkraften eller med i samma riktning? Skapar spänningar som förknippas med finansiering förmån för skuld eller eget kapital, i den meningen att - i deras närvaro - upplåningskostnaderna eller det sammanlagda värde som kan skapas på båda sidor av balansräkningen gynnas av vad en viss blandning av finansiering innebär? Och, viktigast i detta alltså inom ramen för bankerna, eftersom finansieringsbeslut av någon bank kan ha mer allmänna konsekvenser, om en bank väljer ett visst sätt för att finansiera sig själv, följer det också att samhället får det bäst enligt denna strukturs preferenser?

Viktiga iakttagelser om effekterna av hävstång

Det visar sig därför föga häpnadsväckande nog, att enligt ekonomer så är den största friktionen i bankernas finansiering inte en som är "inneboende" i banksystemet eller i finansieringen mer generellt, utan det är något oundvikligt befintligt som "i naturen", som vinden. Den viktigaste friktion är resultatet av regeringens politik. Eller skulle väl kunna vara, skall jag väl för sakens egen skull torrt tillägga.

Det skulle ju inte vara så illa om dessa politikområden verkligen hade arbetat för våra kollektiva fördelar. Men tyvärr, den innevarande politik som alla politiska partier för, går exakt i fel riktning, den gynnar den hävstångseffekt som tillfogar systemisk instabilitet och extraordinära allmänna kostnader under finansiella kriser, just därför att systemet ger bankirer starka skäl att välja en hög hävstångseffekt.

Faktum är att, på grund av regeringens politik, så kommer finansieringskostnaderna för bankerna att minska den skuld som de har i förhållande till eget kapital, ökade kapitaltäckningskvoter, när pengar är de krediter som skapas av bankerna så måste ju ändå bankernas pengar komma ifrån dem själva någonstans i tillblivelsen, dvs desto högre blir hävstången.

Det är tydligt att konsekvenserna för samhället med högt belånade banker är ytterst negativ. Ändå har vi ett system där vi subventionerar just hävstångseffekter!

Om detta låter tokigt för dig, är detta därför att det verkligen är helt galet. Det analoga miljöresonemanget skulle vara att regeringens politik öppet [är det väl bäst att tillägga] subventionerade föroreningar, så att ju mer företag förorenar, desto större bidrag får de. Om föroreningar är dåligt för hälsan och för miljön, och du måste begränsa utsläppen för att minska föroreningarna, så skulle bankerna klaga givetvis att deras produktionskostnader skulle öka, och detta kan vara sant eftersom de förlorar subventioner. Men betyder detta att vi måste subventionera föroreningar? Uppenbarligen inte, särskilt inte om det finns alternativ!

Människor kan uppenbarligen ur perspektivet av den mänskliga historien, i allmänhet leva utan banker och i synnerhet utan detta funktionsmässiga system av banker, medan banker förblir totalt meningslösa utan människor.

Inflytande i banksektorn och på andra ställen

Allt är annorlunda för banker. Banker älskar hög belåning. När de tjänar pengar, vilket är hela tiden eftersom de lever på ränta, betalar de mycket av det intjänade (till chefer och aktieägare), och de fortsätter rulla över sina enorma växande skulder, de fortsätter att låna mer efterhand som de betalar ut vad de är skyldiga. Eget kapital är alltid en relativt liten andel av den totala balansräkningen. Hög hävstång skapar instabilitet eftersom även en liten förändring i värdet på ”tillgångarna” kan utplåna det egna kapitalet och orsaka obestånd och finansiella "misslyckanden".

Bankerna berättar att det måste vara tillåtet att behålla en hög hävstång eftersom detta är en del av bankverksamhet, de säger inte att skuldsättningen måste växa baserat på räntekostnadstillväxten, så är det bara. Bankerna hävdar att ekonomierna blir lidande om det görs någonting för att de ska finansiera mer av sina investeringar med eget kapital och minsann då kommer det att finnas kreditkontraktioner, då kommer det att hända väldigt hemska saker. MÅNGA måste tydligen granska dessa uttalanden mycket mer noga innan de accepteras i framtiden.

Varför väljer bankerna hög belåning, och varför detta har hemska konsekvenser

De "skyddsnät" som skapades för att se till att bankernas verksamhet inte störs av ekonomiska chocker, dvs det faktum att Borgen [finansministeriet], eller Brunkebergsåsens riddare Åsa-Nisse, ofta står redo och förväntas att backa upp bankernas skulder, spelar en förödande roll för bankernas incitament att hantera sina egna risker och sin försiktigt och det skapar en klyfta mellan vad bankerna finner optimalt och vad som är bra för samhället. Detta är en mycket ohälsosam och alltmer förvärrande situation för samhället.

Varför har vi då etablerat detta skyddsnät för banker? Erfarenhet och forskning har visat att bankruns är mycket ineffektiv samhällsnytta och dessutom rent av störande för den allmänna ordningen, den fortsatta plundringen. Alltså i ett samhälle där bankernas prioriteringar är det allena saliggörande. För att förhindra ineffektivitet infördes därför en insättningsgaranti. Skyddsnätet framställdes som utökat på grund av att ångest för, eller uppenbarade fel i banksystemet har vissa "smitto" effekter som därmed kan vara mycket störande och kostsamt för det finansiella systemet och för den ekonomi som styrs av bankernas pengar, som kontrollerar all politik som är berörd av pengar.

Även blotta misstanken om eventuell insolvens för en bank kan leda borgenärer till att innehålla ytterligare medel. Bankerna kan då, måste, engagera sig i massiv " tvångsförsäljning" av sina tillgångar – skuldfordringar - för att betala sina skulder, och även detta kanske inte räcker om de verkligen är insolventa. Ja naturligtvis, förr eller senare så räcker det ju naturligtvis inte. Detta kan leda hela systemet med kredit och betalningssystem fryser. Låter detta möjligen bekant?

Att låta den rättsliga processen för bankernas "misslyckande" att lösa sig är oerhört kostsamt och störande, särskilt för globala banker som omfattas av olika rättssystem. Det finns inga bra alternativ här för att låta systemet fortleva. Inte minst grundat på att lagarna till uteslutande delar är skapade för att konservera detta fullkomligt värdelösa system för samhället.

Är hög hävstång nödvändigt för banker?

Här är de goda nyheterna, och det enkla och kraftfulla svaret. NEJ! Helt enkelt, inflytande är inte nödvändigt för banker! Vi kan ha betydligt lägre bräcklighet och risk för att behöva uppleva upplösning av samhället genom konkurser inom bankväsendet, genom att insistera på att likviditetsförsörjningsfunktionen används med främsta syfte att tillhandahålla medel för handel med varor och tjänster i samhället. För samhället, så kommer detta att ha endast positiva effekter.

Inte bara skulle vi ha ett säkrare system, det är faktiskt svårt att komma på någon enda negativ synpunkt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, att inte göra detta. Tillbaka till analogin om föroreningen, till en alternativ, ren teknik för finansiering som ändå visar sig vara billigare än den förorenande om en gång subventionerna tas bort!

Det är ett faktum att så mycket dimma skapades för att förhindra från att ovan erkänns av beslutsfattare i Basel och i många regeringar, däribland USA, att det är irriterande.

Det finns många andra påståenden i denna debatt, men i botten inrymmer de alla samma grund vid närmare granskning: Det kan inte finnas något tvingande skäl till att bankerna måste vara tillåtna att bestämma allt i samhället. De som säger något annat, likt bankchefer som Vikram Pandit på Citibank, som har klagat på att Basel III är för hård mot bankerna, men kan inte motivera sina anspråk sammanhängande. Visar detta att den enda tolkningen är att dessa anspråk är motiverade av egenintresse.

Men först måste vi skingra dimman av förvirring. Då måste vi hitta den politiska viljan att insistera på en förändring innan nästa kris träffar.