Usurpator är en person som usurperar; en person som självsvåldigt tar makten över något (oftast en stat eller ett rike); troninkräktare

Vi är alla bekanta med de sociala protesterna. Det började, i omvänd ordning till det följande, där det finns en tankemässig poäng med att ta förloppet baklänges i tiden, med att media nu häftigt hyllar usurpatorerna men inser att de genomskådas som lydhundar om fortsätter med en offentlig kampanj för ekonomisk koncentration och höga levnadskostnader, och exploderande social ofärd och kampanjer på sociala medier - nätverk. Det kulminerade med massprotester på sensommaren 2011 efter det uppsåtligt skapade haveriet av de finansiella soptipparna (badbanks) 2008, detta alltså i precis omvänd beskriven ordning.

Nu har vi kommit fram till det slutliga steg på skalan, då makten för att skydda sig själva mot sin egen självsyn, vill förklara det förkastliga i sitt usurpatoriska leverne och börjar förkasta sina syndabockar, alltså ut i öknen med dem bara, alltså som igår och idag med Swedbank och riskkapitalbolagen och som alltid Knohults egen Ben Bernanke – Åsa-Nisse. I Sverige görs dock ännu infama försök att hylla usurpatorer närmare kärnan som exempelvis Annicka Falkengren, men jag påstår att inom kort så befinner sig just denna häpnadsväckande individ i ett bra mycket mera arktiskt medialt klimat än vad hon nu både befinner sig i och ens kan drömma om.

Den sociala protestvågen vänder nu på kuttingen och breddas runt om den geografiska finansiella världen från till Syrien till Israel, alltså då inte bara den kortaste vägen, såväl politiskt som begreppsmässigt på bredden.

Detta drev först fram arrangerade revolutioner under den arabiska våren för att vidga centralbanksystemets skuldsättningsbas, om än alltså finansiellt mycket styrda och kontrollerade revolutioner men det var för sent. Den andemässiga meningen hos massan i detta, drivs nu allt snabbare på allt fler platser mot en ökande medvetenhet. Vi är nu därför framme vid slutet på slutet av resan runt i Ring.

Förledande politiska kommittéer sattes upp i början på slutet i på många platser och otaliga lagförslag lämnades i ett försök att skenbart stärka de demokratiska välfärdssystemen. Massproteströrelsen 2011 avslutade den nyliberala hegemonin, vilket signifikant minskade den möjliga påverkan för de überrika på regeringens politik och det omdefinierade länders socioekonomiska liv till grunden. Bankerna är en del av kärnan i vårt finansiella systems struktur, antingen Globalisterns avsikt främst var länder som medel för sig själv eller länder som verktyg för systemet som medel för sig själv, det blir en triangel i vilket fall som helst med Rothschild högst upp.

Men de forna kapitalististernas protesterna är nog fortfarande mindre bekanta, inte minst här i Sverige, men de går att finna om man letar lite, de markerar vad som är slutet på slutet. De markerar när de forna vapendragarna vänder sig inåt kärnan för att inte hamna på fel sida om skrovet på det sjunkande fartyget. Affärsmän som ännu var lojala mot anställda blev i ökande omfattning tvungna att avskeda och den patriotiska industrin började lova att aldrig mer investera i systemet igen. Det kulminerade när ägarna till många stora företag började leka med tanken på att sälja företagen, eftersom de inte längre var attraktiva. De började förstå att de inte var vänner med de individer som sitter högst upp i den finansiella näringskedjan

Under ytan, som alltid i detta finansiella system långt från allmänhetens ögon, revolutionerades den ”kapitalistiska processsen” 2011-12 men effekterna kommer ju först senare, vilket är nu.  I fler och fler affärskretsar finns det ju med viss naturlighet en växande känsla av att företagande, en gång mecka för tillväxt och sysselsättning under det senaste årtiondet har vänt sig mot företagen. Gissa vilken inverkan eller effekt som bankernas konsolidering har på detta. Det har naturligtvis därför också blivit en grogrund för politisk populism, retroaktiv lagstiftning till melodin av en ökande befolkningsmässig ilska. Visst, vissa lite naiva människor säger fortfarande att detta nya perspektiv kanske kommer att leda till en avmattning. Andra förutspår rentav en recession. Man kan säga historiens dom kan bli oväntat tung att bära i förhållande till denna typ av uttryckta förväntningar.

Ledarna för den kapitalistiska protesten är givetvis inte på något vis oskyldiga, de är helt och fullt faktiskt skyldiga detta till allt detta i sig själva genom sina beteenden. Under årtionden flydde de undan allmänna och statliga regleringar och mediernas granskning och gjorde som de ville med offentlig egendom. Under deras lyckliga år då ekonomin inte var skuldmättad, så fick de ett bekvämt och konkurrenskraftigt företagsklimat under den rådande finansiella diktaturen. De gjorde inga större åthävor för att stoppa sina kolleger, dessa skrupelfria ursupatorer. Så likväl så är många av dem likafullt oåterkalleliga statssionister.

Många skapade med viss hjälp av systemets dolda strukturer på ”egen hand” respektingivande inspirerande företag, som erbjöd sysselsättning för tusentals arbetare och pengar som kanaliserades till statskassan. När företagen gjorde vinst, har detta gynnat staten. Om dessa människor inte hade gjort någonting överhuvudtaget, så skulle dagens samhälle dock inte alls vara ett ännu mera efterblivet samhälle, det skulle möjligen bara vara mindre överutnyttjat ur ett konsumtionsperspektiv.

Så de forna ”kapitalisterna” är alltmera chockade av att inse att de har blivit fiender till folket. De trodde på fullt allvar att David Rothschilds liga ville andra människor än främst sig själva väl, så de känner sig svikna från alla håll. De blir därför rasande när de kallas för finansiella parasiter. Men de uttrycker inte sina protester på Twitter eller genom uppläggning på Facebook eller genom att sätta upp tält på Rothschild Boulevard i Israel

Samhället kommer snart att befinna sig mellan skål och vägg.

Å ena sidan har inte de sociala protesterna ännu på långa vägar kulminerat, de har faktiskt inte ens börjat på allvar: Levnadsomkostnaderna är fortfarande höga, och bostäder och energi är dyra. Den genomsnittliga familjen betalar för mycket skatt utan att få lön, utbildning, hälsovård och pensioner. Och situationen är den där som i övrigt lyder under de matematiska lagarna med den exponentiella räntekostnadstillväxten. Alla pengar som krediter strävar tillbaka till sitt ursprung.

Å andra sidan så är de kapitalistiska protesterna också på väg att explodera inifrån de allt mindre rika, om överbyråkratisering av ekonomin och politikers inblandning i marknaden, detta tar sin tribut. Det finns en reell risk för att denna giftiga atmosfär stöter bort investerare, alltså i den mån någon verkligen skulle vilja investera, som ett resultat av detta så kommer likafullt också tusentals att förlora sina jobb.