För att kunna skapa en hållbar ekonomi så krävs ovillkorligen ett hållbart monetärt penningsystem till grund. Detta eftersom det monetära penningsystemets inneboende logik sedermera med sin beskrivning av värde styr alla ekonomiska beslut. Den inneboende logiken i systemet styr om det blir en kortsiktig och ohållbar ekonomisk tillväxt som gynnar fåtalet individer eller en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling som gynnar det allmänna.

Detta är en klassisk ond cirkel. De som har läst lite om systemteori vet att alla system som har en positiv feedback är dömda att bryta samman. Det är därför en matematisk oundviklighet att vårt monetära system förr eller senare måste bryta ihop. Det existerande penningsystemet gör att skulderna växer exponentiellt över åren det vill säga de fördubblas i regelbunden takt, typ: 2, 4, 8, 16, 32, 64. Förr eller senare hamnar systemet i en fordringskris där stater, organisationer och privatpersoner inte längre orkar låna mer för att skapa ännu mer pengar. Pengar som behövs för att skapa ännu mera tillväxt för att kunna betala räntorna av våra exponentiellt växande skulder.

Allt detta i nu gynnar bara de enskilda intressen som äger och kontrollerar de banker som skapar de pengar som krediter som samhället behöver för sin handel med varor och tjänster.

Att i detta sammanhang komma med några som helst vilseledande idéer om fördelningspolitiska åtgärder utan att primärt beakta detta, är ett hån mot allt vad demokratiska värderingar heter och dessutom en moraliskt intellektuell ohederlighet av närmast bibliska proportioner. Det är ett svek mot människorna i samhället som saknar politiskt historiskt motstycke. Gör om och gör rätt, jag kan bistå vid behov.

Följdriktigt med detta kreditbaserade system så ökar vår skuld automatiskt ju mer vi försöker tillfredsställa dess räntekrav. Så vi kämpar förgäves hur vi än gör. Systemet måste rent matematiskt sluta i ett sammanbrott då skuldbördan växer mot oändligheten. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system. Likt människorna kommer även naturens system alltmera ur balans. Tillväxttvånget respekterar inte alls behovet av återhämtning. Samhällen är tvungna att spara på jakt efter möjligheter att klara av en allt tyngre skuldbörda. Se på åtstramningspaketen i många länder. Samtidigt förväntas alla att konsumera så att det blir tillväxt och vi kan betala tillbaka en omöjlig skuld. Detta är en ekvation som inte går ihop.

http://www.fria.nu/artikel/112140