Som beskrivning av ordet misslycka, så finns i nedan en mycket träffande graf.

Ingen graf visar misslyckandet - haveriet bättre än de senaste fem åren av den amerikanska penningpolitiken, vilket kommer att vara en stor del av det finansiella haveri som nu går in i sin slutfas med enorma förändringar berörande allt i den värld som vi känner till ur ekonomiska perspektiv. Men bilden kanske är bättre när den är satt i sitt fulla sammanhang, där den då beskriver frånvaron av den amerikanska ekonomiska återhämtningen. Bilden beskriver hur snabbt pengar som krediter likt laxar tar sig tillbaka till platsen för sin födelse för att dö.

Den fallande omsättningshastigheten på pengar innebär nu att systemet nu håller på att kollapsa accelererande. Infusionen av nya skuldbaserade pengar -digital kreditkonfetti, tar inte itu med de viktigaste grundläggande problemet, insolvens i bankerna, företag, hushåll och den amerikanska staten i bland alla andra.

Att då sätta en lax i handen på en bankchef för en nu så uppenbarligen funktionsmässigt trasig verksamhet, är inte ens värt en fågel i skogen och det tar ju framför allt inte precis bort det accelererande tillståndet av insolventa banker. Ett tillstånd som grundas i att bankers ovillkorligt för alltid växande fordringar på kunder (räntan på krediter skapar ett ovillkorligt och evigt växande krav på en ökad penningmängd - skuldsättning - a.k.a. tillväxt). Dessutom är det så att som lök på dessa laxar, så är våra kreditpengar skapade genom att banker har bokfört beloppet på kunders skuldebrev som en pengamässig - monetär tillgång - inlåning och att bankerna därför på detta sätt skapar pengar ur ingenting, pengar som de så välvilligt alltså tar ut ränta på.

Denna rollista av korrupta ekonomer kan uppenbarligen inte märka eller erkänna, att detta nu utgör den klassiska definitionen på fascism manifesterad av finansfascistisk penningpolitik (Nomenklaturans hammare & skära). Men men det kanske värsta hotet utifrån systemets inneboende funktion och natur är att den förda politiken genom denna finansiella systemets natur, nu alltmer förstör realkapital genom att höja kostnadsstrukturen. Denna kapitalförstörelse drabbar företag vilka förlorar sina vinstmarginaler, stänger ner verksamhet eller rörelsegrenar, skär ner i antal jobb och som sätter utrustningen i malpåse eller helt enkelt likviderar sig.

Detta är den nu kommande största blinda fläcken för den ekonomiska politiken med sina böneutropande experter i de finansiella elfenbenstornen, det är den stagnation som skapas av deflationen i den reala produktiva ekonomin. Det är den deflation som skapas av att den skuldmättade kreditbaserade ekonomin bildar en evigt växande metastas av ackumulerad ränta - den ackumulerade räntekostnadstillväxten, vilken allt annat givet, i lika omfattning suger ut likviditet ur den reala produktiva delen av ekonomin. Detta spär på infusionen av likviditet i den finansiella delen av ekonomin och skapar finansiell inflation, alltså exempelvis historisk höga börsvärden och historiskt höga bopriser.

Att gå med underskott i handelsbalansen, alltså att få in mindre likviditet än vad som går ut, i ett sådant system är ju därför närmast som att be om tillåtelse för att gå före i kön till sin egen avrättning.

Självklart, ekonomerna tjänar syndikatet inom bankhegemonin, som gynnas av giftiga statsobligationers inlösen med närmast gratis pengar i form av en ökad skuldsättning för befolkningen.
Den amerikanska centralbanken är dock inte engagerad i stimulansinsatser för den amerikanska ekonomin.
Den amerikanska centralbanken är engagerad i insatser för att gynna finansfascismen a.k.a. den enskilda vinstmaximeringen - girigheten hos bankernas ägare, men i det kommande ändå kanske snarare fast på en kurs för förstörelse av ekonomin. Varför? För att detta är det kreditbaserade systemets inneboende natur och funktion vid enskild vinstmaximering, varken mer eller mindre

Hammaren & skäran var ju symboler för det kommunistiska partiets politbyrå, ingen skillnad i kontrast alltså i förhållande till den planerade finansiella strukturen i de "obundna" staterna. Kanske finns det dock en ironisk pedagogisk poäng med metaforen om att med användningen av ljuset i upplysningen som en hammare, slå sönder illusionerna i det allmänna fördunklade sinnet och att med skäran som verktyg ta bort metastasen från funktionen av den ackumulerade räntekostnadstillväxten. En pensionerad general som jag känner väl brukar säga, man kan bli kommunist för mindre, jag säger god morgon.