Ekonomer kan uppenbarligen inte förstå vad som är ”bättre”. De kan uppenbarligen bara förstå vad som är ”mer”. De har siffror. De kan räkna. De kan bedöma ”mer”. När det gäller ”bättre”, så har de tydligtvis ingen som helst aning. Så i sina, därför bortom alla tvivel bevisade, små sinnen, är mer bättre. Rational man är ett nationalekonomiskt fundamentalt begrepp, som glömde en liten detalj.

Detta är den bärande tanken som har drivit yrket ekonom … och mycket av världsekonomin … till absurditet. Under de senaste 50 åren, sågs mer som bättre, ingen var egentligen särskilt orolig för skillnaden. Fler bilar. Fler hus. Mer mat. Fler prylar. Vad var det i detta att inte gilla? Ingenting, men hur är det egentligen? Och varför då?

Ja, MEN, kostnaden var ju redan sedan länge faktiskt mer skuld, så när det blir mer pengar som krediter så blir det mer skulder...och mer ackumulerad räntekostnad. Och när det 21: a århundradet började så hade skuldbördan genom räntekostnadstillväxten blivit så stor att systemet inte längre kunde gå vidare. Här är hur det fungerade, fram till av våren 2007:

Den kinesiska nationen och andra, gjorde mer grejor. Araberna, och andra, pumpade mer olja.

Den vinstmaximerande och centralbanksbaserade Petrodollarhegemonin, skapade mer kredit åt människor som skuldsatte sig och använde pengarna för att köpa mer grejer. Tillväxten upplevdes ha oändliga möjligheter, the sky was the limit.

Exportörerna- som inte sällan var bankerna själva tog pengarna-krediterna och lånade dem till nationer och människor i cirkulerande flöden där krediterna omsattes.

Abnorma belopp i köpkraft – ackumulerades som handelsunderskott mellan 1971 och 2007 – alltså skapades på detta sätt. Det var tänkt att vara någonting liksom begreppet "gratis lunch” i ekonomi. Men Nationerna och människorna åt frukost, lunch och många av sina middagar på exporterande utlänningars bekostnad och de kreditskapande bankernas fordringar bara växte, givetvis eftersom detta var själva tillväxtkravet som skapades av den ackumulerade räntekostnadstillväxten.

Men att inte behöva lösa in gamla krediter, och att ha ständig tillgång till nya tillgängliga krediter för att betala för de sedan tidigare skapade krediterna var därför med viss systembetingad funktionsmässighet snart ett etablerat beroende. Billiga krediter drev upp bostadspriserna och utgjorde säkerhet för att låna mer pengar och köpa mer grejer.

Men när subprime bolånemarknaden kollapsade 07-’08 utifrån den produktiva återbetalningsoförmågan, så slutade exempelvis de amerikanska fastighetspriserna stiga. Detta lämnade miljontals hushåll i USA, i en knipa. De kunde inte längre låna pengar-krediter mot stigande huspriser eftersom bostadspriserna gick ner. De var tvungna att skära ned på utgifterna vilket innebar att färre saker kunde säljas till dem och det lämnade producenterna med svällande lager med osålda varor.

Ekonomer tittade på denna situation efter kraschen av subprimelån under 2007 och 2008 kom alla till samma inte så briljanta slutsats som de hade kommit fram till i samband med alla andra avmattningar under de senaste 80 åren. Ekonomin behövde mer ”stimulans”, alltså en ökad mängd cirkulerande krediter, för att uppmuntra konsumenterna att köpa mer saker.

De märkte inte att konsumenterna redan hade för mycket saker och för mycket krediter som de måste betala räntekostnaderna på och att de nu måste betala priset för att köpa mer saker än de hade råd med. Fan tro´t!

Inte heller gjorde ekonomerna några mera vittgående funderingar kring om möjligtvis konsumenternas liv kan vara bättre om de fokuserade mer på kvalitet och något mindre på kvantitet.

”Mer” är uppenbarligen allt ekonomerna förstår, det är allt de kan förstå. Så de ordinerade följdriktigt ”mer stimulans” mer skuld, mer kredit, mer ackumulerad räntekostnad för mer pengar och mer grejor.

Men mer är alltså uppenbarligen inte alltid det rätta svaret. Det finns tillfällen när mindre är bättre.

En gång av dessa gånger var 1930-talet när Tyskland stod inför ett avgörande beslut.

Mer? Eller mindre? Hur blev det...

Långt ifrån att illustrera framgången med intelligent central planering, så var den tyska ekonomin för Tredje riket en egentlig ren katastrof under Hjalmar Schachts fögderi, vilket naturligtvis var hela syftet bakom ”Häxmästarfasonerna” och bankehegemonins etablering av BIS och IMF

Nationalsocialisterna – eller ”nazisternas ledning” – hade under IG Farbens finansiella inflytande sina planer för Tyskland. De var fast beslutna att omsätta dem i praktiken, oavsett vad tyskarna kan ha velat för sig själva i saken.

IG Farbenintressena fifflade med den ena sektorn efter den andra. När ett fifflande inte gav de önskade resultaten, eller faktiskt förde med sig oavsiktliga och oönskade konsekvenser, försökte de att fixa fifflet med ett nytt überfiffel. De flesta av dessa korrigeringar innehöll att spendera offentliga pengar – som vore det av en slump främst på den faktiska av IG Farben kontrollerade och vinstmaximerande produktionen, sedan på byråkratier som reglerade produktionen - konkurrensen.

Och de flesta av dessa verksamheter var riktade mot ett mål som bara en demagogisk politiker eller en haltande ekonom skulle finna attraktiva – vilket gjorde Tyskland självförsörjande / förstörande. Importen kostar pengar, resonerade de. Dessutom tvingade handel en nation att bete sig underdånigt, vilket inte heller var så attraktivt för nazisterna.

Så vilken lösning kom man då fram till för att rädda systemet med BIS och bankhegemonin med sin kreditexponering mot Tyskland och Versaillefreden i färskt minne...

Varför anstiftansåtalen till världskrig i Nürnberg gällde IG Farben kan med någon fördel ses i ljuset av detta.