Real ekonomisk demokrati, definierad som individens obehindrade möjlighet att uppnå sin produktiva potential och belönas rättvist för detta, något sådant finns inte på jorden idag inom BIS och IMF. Alltså inte ens om någon vill försöka inbilla sig detta aldrig så mycket eftersom rättvisa alltid har två sidor.

Den ekonomiska livslängden och rättvisan i världen idag bygger på det rovgiriga finansiella kreditbaserade system, där människor med mest pengar, alltså skuldfordringar blir de som bestämmer och där funktionen av räntekostnaden på betalningsmedlet, i en allt snabbare takt kanaliserar förmögentshetsvärden till de som skapar betalningsmedlet i form av krediter.

Denna kontroll över ekonomi genom det finansiella systemet inom BIS och IMF som dessa fåtaliga mycket rika utövar, bär skulden till detta penningpolitiska system och vår nuvarande situation, där kreditgivning alltså blir pengar, vilket nu skapar ett alltmera framträdande monopol av privata ekonomiska intressen som verkställs genom regeringar vilka i sin tur kontrollerar underrättelsetjänster och militära system till att gynna dessa fåtaliga enskilda intressen genom politiska direktiv.

Politiker köps och säljs, väljs eller tas bort, eller till och med mördas för detta ändamål. Det globala monetära systemet är tätt kontrollerat och samordnat på toppen av ledarna, till de centralbanker som alltså arbetar för världens rikaste människor som verktyg tillsammans med underrättelsetjänster och politiker mot människor och nationer. "Festmissiv är här med farlig dramatik, här skall spelas lyxrevy man är väl rik" skaldade Karl Gerhard en gång i tiden om den ovillkorliga utvecklingen för detta kreditbaserade system.

Det som vi nu upplever är historiens största möjliga ekonomiska kris, och den kommer att fortsätta att förvärras till samhällets upplösning, så länge vi inte gör någonting effektivt åt detta.

Riksbanken, politiker och massmedia låtsas som om att vi kan ta det lugnt, och att vi i princip inte alls kommer att påverkas av den internationella krisen. Dessa folket företrädare kan nämligen inte alls längre styra utvecklingen in någon som helst önskad riktning inom ramen för det innevarande kreditbaserade valutafinansiella systemet, med mindre än att frånhända den finansiella bankmakten precis allt och så mycket ledarförmåga besitter inte dessa folkvalda. Dessa folkets företrädare är ju med viss omsorg utsedda av makten till att bli valda av folket på just helt andra premisser än sina personliga naturliga ledaregenskaper.

Inbillningen att Sverige är en stabil ö i ett stormande hav är en alltmer farlig fantasi som bör punkteras så fort som möjligt, för att Sveriges människor skall kunna hantera denna kris på förnuftigt sätt.

Det som hävdats gång på gång i medierna, ÄR INTE en ”bo lånekris” eller en ”kreditfrossa” eller ”finansiell oro”. Det är systemets eget matematiskt betingade fundaments ovillkorliga inneboende natur, vilken alltså ovillkorligen leder till kreditsystemet eget haveri. Systemet äter upp sig själv, systemet är ovillkorligt självkannibaliserande eller självkapitaliserande om man hellre vill, samma funktionsmässiga ring i olika tappning av uttryck.

Det krävs ALLTID en ny skuld för att försörja kostnaden av ränta på den föregående skulden, när pengar är skulder.

One Ring of banks to rule them all, one Ring of banks to find them.

One Ring of banks to bring them all and in the darkness bind them.

Detta är en existenskris för de kreditbaserade finansiella valutasystemen och civilisationen. Den är ett resultat av att en kuliss fick fäste 1931 i samhället genom skapandet av BIS och IMF, i speciellt Amerika och Europa, som ända sedan dess alltmera har förletts ifrån den positiva produktiva ekonomiska idén om att ett produktivt samhälle bygger upp sin produktionsförmåga och utvecklar sin infrastruktur, sjukvård, utbildning och vetenskap för att säkra alla nu levande människor och framtida generationers välbefinnande och utveckling.

Vi har i stället fått ett pessimistiskt och egoistiskt konsumtionssamhälle som vill att medborgarna främst skall tänka på att samla på sig pengar och finansiella medel för att njuta nu, och inte alls bry sig om framtiden utan istället omedvetet sträva efter att berika de finansiella oligarkerna. Pengar är närmast en religion idag och det finns ingenting som uppfyller människors tankar mer än detta. Varje dag så fylls till exempel TV-rutorna med människor som blir lyckliga när de vinner pengar, detta för att vidmakthålla den mentala kulissen om att både chansen till lycka och pengar verkligen är lycka, vid liv.

Olika, men betydligt mer maligna opinionsbildande kulisser sjösätts därför nu i en både alltmer rasande takt och till en alltmer fruktansvärd omfattning och detta för att dra människors uppmärksamhet från det faktum att det bärande systemet för handel med varor och tjänster är vad som nu havererar, alltså det förutsättande betalningssystemets haveri.

Om människans hjärna är en evolutionärt betingad biologisk funktion så måste nog fler börja fundera på om hjärnan utvecklas av att användas eller inte, om inte väldigt mycket nu skall gå väldigt illa. Jag kan till och från tycka att det nu börjar bli lite väl många som tycks anse det som att vara en både enskild och allmän rättighet att inte utveckla sitt eget tänkande. En vilseledd och fördummad befolkning är faktiskt inte ett tecken på ett utbrett utvecklat individuellt eget tänkande eller demokrati, vilket lika faktiskt många egentligen vet utgör fundamentet för demokrati som funktion.

Att som Churchill då påstå att det är det minst dåliga statsskicket, innebär att man då antingen har förstått att det är själva dynamiken i den allmänna medvetandetillväxten som utgör den demokratiska utvecklingen, eller att makten använder begreppet demokrati som en kuliss för att förleda människor till att tro att de har ett inflytande över sin egen situation, vilken egentligen dikteras av en styrande odemokratisk makt. Inget folk är dock så förslavat som det folk som på oriktiga grunder tror att de är fria.
Så var den politiska adeln befinner sig i detta lämnar inte mycket över till ifrågasättande, erkännandena om än indirekta är bevisligen otaliga.

Det är nu därför nära nog bedrövande att konstatera hur det kan komma sig att svenska medier i så stor omfattning ägnar sig åt att beskriva den fruktansvärda situationen i Syrien med avseende på vem som med någon som helst rimlighet måste ligga bakom den senaste gasattacken i Syrien i samband med att de inbjudna vapeninspektörernas närvaro som vore dessa två händelser av varandra oberoende, likt i en värld styrd av slumpen. Visst, några medier gläntar på dörren till möjligheten för att det i så fall förefaller vara ett något kontraproduktivt beteende av regimen och att det möjligen skulle kunna vara andra krafters syften som främst gynnas av detta, men mer än så är det inte heller.

Detta är dock ingalunda någonting nytt i Sverige, alldeles oavsett riktigheten i vad som nu förmedlas i andra länder i saken. Många i Sverige tycks fortfarande gärna vilja tro gott om våra folkvalda och deras personliga agendor. Av skäl som naturligtvis bygger på en synnerligen ihålig egen självbild som dessutom gör att många gärna vill tro att det var bättre förr före det att allt detta hemska började knacka på det egna medvetandets dörrar, men så var sannerligen inte fallet. Men rötan syntes inte lika tydligt då som nu, eftersom informationsrörligheten numera har förändrats och har bytt riktning och transparensen har därmed ökat dramatiskt.

Ture Nermans häfte på KB, om 1940 års män, synes därför återkommande behöva påminnas om igen och igen och inte minst i anledning av politikers tydliga moraliska resning och etiska handel, där uttrycks följande.

Dessa trevliga herrar som citat “Som disponerade över vårt folk och dess framtid, utan att det blev tillfrågat eller upplyst om sanningen”. Känns det igen?

Eller som Publicistklubbens ordförande Ivar Överström, i en politisk debatt 1940 i andra kammaren, så vackert uttryckte detta, angående dåtidens presstitution och den upplysningsmässiga gärningen till maktens fromma.

”Vi Tidningsfolk vill ju inte undandra oss skyldigheten att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima och statsvårdande intressen.”

Tage Erlander säger kanske ändå det mesta i detta med sitt uttryck” De mörka åren i Sverige började sannerligen ingalunda vid krigsutbrottet”

Så avslutningsvis kan jag väl i detta för n:te gången citera Torsten Nothins bevingade avslutning på memoarerna från 1955, vilken alltmera får en prägel av sanning som beskrivning av verkligheten:

”Det svenska folket är dömt att upptäcka att dess välstånd har offrats på den falska solidaritetens altare”