Vi har alla dåliga vanor. Och den värsta, förutom att skrika på våra barn när vi är bakfulla eller bara vara allmänt besvikna och bittra, det är den dagliga affär vi gör med ondskan inom oss själva. Den ondska i oss själva som skapas av vår bristande förståelse för våra egna känslors uppkomst. Den oförståelse som gör oss själva till små och ynkliga varelser i våra egna ögon.

Varje dag kastas vi med huvudet först in i det veritabla hundslagsmål som står mellan vad som är rätt, vad är hemskt dåligt och vårt tredje sätt som är den allmänt vedertagna utvägen ur vägvalets ställningstagande och som är vad utgör den -ism som dominerar människors beteende, bara-inte-bry-sig-ett-Skit-ismen.

Vi vet i ryggmärgen att vi inte är Bradley Manning eller Edward Snowden. Vi vet att vi förväntas tycka att det skulle bättre att bara hålla käften.

Och detta är den mänskliga konfliktens kärna till civilisationens förruttnelse: inte konflikten mellan nationell säkerhet och frihet, utan den konflikt som råder mellan mod att våga stå upp och ett passivt samtyckande till delaktighet.

Det är nu väldigt många människor som söker sin bekräftelse i yttre attribut som de tror skall kompensera deras eget självupplevda känslounderskott / känslobrist av positiva känslor, alltså när de medvetet eller omedvetet, betraktar sig själva och därmed startar den egna dödsdömda jakten på yttre lycka. Bröd och skådespelsutrymmet i det allmänna medvetandet har nu därför med viss naturlighet tagit sig hyfsat abnorma proportioner i dagen samhälle.

Tyvärr så är det ju också så att människor som aldrig har haft tid eller gjort sig tillfälle att känna sig själva älskade och accepterade av sig själva som individer, därför alltid har förblivit upptagna med att jaga den yttre bekräftelsen som kompensation för denna upplevda brist i sig själva. På vad som inte sällan egentligen bara är ett manifest av egen själslig oförmåga i förhållande till tiden, dessa människor är nu fruktansvärt många, inte minst som en konsekvens av en medveten styrning från maktens sida. Mindcontrol 2.0

Ur alltfler människors yttre perspektiv på sin omvärld, så kommer nu precis som med Wizard of Oz eller Sagan om Ringen, naturligtvis den lille mannen bakom draperiet, vid exponering att te sig löjeväckande obetydlig och upplösningen av systemet kommer att förefalla oundviklig. Men möjligen är upptäckten av att vi är fångna i illusioner, alltså inte minst att den är i oss själva, ännu återstående att upptäcka för många av de som till äventyrs nu fortfarande tror annat. För fångenskapen den är alltså främst betingad i oss själva och i vårt eget sätt som vi betraktar oss själva på.

Jag själv har inga som helst vidare ambitioner att medverka till ytterligare allmän själslig urholkning, tvärtom. Jag föredrar definitivt att motverka det själsliga förfallet, även om jag för all del i någon mån också även måste erkänna den rationella vetskapen om att detta i sig genom sitt skapande av motkrafter, även riskerar att förlänga utvecklingen av den själsliga allmänna tomheten eftersom att den själsliga bastionen för svunna tiders tänkande, faktiskt måste raseras för att inte bestå. Jag vet mycket väl att människor måste få uppleva sina känslor genom sina egna tankar och intryck och att det inte är möjligt för någon att göra detta åt någon annan.

Jag kan ju erfarenhetsmässigt också en del om ångesten i det inre mörker som finns i denna ände av den mänskliga själen och vidare det själsliga armod som springer som yttre drivkraft ur detta mörker. Jag tror utifrån denna erfarenhet likafullt att det måste gå att etablera en själsligt allmän rationellt betingad förståelsemässig brytpunkt, där den själsliga fattigdomen kan vändas ur ett rationellt perspektiv och att känslorna kan ställas till förståelse från betraktelse ur detta rationella perspektiv och jakten på kompensation i from yttre bekräftelse kan, om inte direkt upphävas, i vart fall i någon mån börjar kunna dämpas. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara att inse hur roligt det skulle bli att vara ensam kvar på jorden med alla tillgångar?

Men visst, detta kanske kan tyckas vara lite naivt av mig med avseende på att inget krig är vunnet förrän den sista bastionen av motstånd har fallit, detta förhållande gäller naturligtvis även för egna själar och eget själsligt motstånd givetvis och det är naturligtvis därför lika givet att den största fiende någon människa någonsin kan ha ur detta perspektiv, är och förblir alltid sig själv, sin egen själ.

Fast ur perspektivet av den för närvarande allmänt uppvisade viljan till självbetraktelse, så förefaller ju alltså upplevelsen av Sodom och Gomorra vara vad som nu är närmast allmänt förestående, så är det ju givetvis eftersom det alltid går upp innan det går ner. Efter regn kommer sol som bekant.

För all den stund som vi istället på allvar accepterar vår själsliga ofullkomlighet som norm för tillvaron och börjar att verka för vår egen förbättring som enskilda människor så går den allmänna själsliga utvecklingens riktning till det bättre. Men därför så är det också på det viset att om vi slutar med att använda vårt själsliga intellekt och kapital för att utveckla oss själva själsligt, så kommer vi också att alltid i någon mån ha dömt oss själva eller våra efterkommande till tidigare undergång.

Men så här på en sommarmorgon så känns det ändå lite andefattigt att tro att den mänskliga själens rationalitet inte skall kunna dominera tillvaron ur ett positivt utvecklingsperspektiv, med avseende på att känslor är beteendebetingade och till en inte obetydlig del betingas av våra sinnen.

Detta kan ju möjligen även vara sant ur ytterligare något perspektiv, för saken är ju också den att tillvaron är en ständig och ovillkorlig kamp för att förbättra sig som människa, om man inte är medvetet benägen att gå under i det egna själsliga armodet. Det är och förblir ju ett oavvisligt krav på individen att alltid söka sin själsliga utveckling i ljuset av insikten om att aldrig komma i mål och att vägen är och förblir målet på resan genom livet.

Människan är dömd att förbli evigt ofullkomlig. Gör individen fel i slutsatsen av betraktelsen av detta så återstår därför alltid endast bara vägen till att göra om och göra rätt eller att stå kvar och gå under. Människans lott är att sträva efter själslig utveckling eller att dö och leva olycklig. Och då räcker yttre betingelser bara till väldigt lite och bara under en allt kortare tid.