För hundra år sedan så infördes dumheten som norm i USA. För 668 år sedan så kom höjdpunkten i den värsta finansiella kollapsen i den mänskliga historien hittills. Den stora depressionen på 1930-talets var ingen stora depressionen, det var faktiskt en både lidandemässigt mild och dessutom kort episod, jämfört med vad bankernas krasch på 1340-talet ställde till med, som decimerade den mänskliga befolkningen betydligt.

Kraschen, som nådde sin topp i Ace 1345 när världens största banker gick under, vilka leddes av Herrarna Bardi och Peruzzis företag i Florens, Italien var alltså mer än en bankkrasch – det var ett internationellt ekonomiskt sönderfall. Precis som den katastrof som nu sedan länge har tornat upp sig vid horisonten. Det var en desintegrering av alla större banker och fianansiella marknader i Europa, i vilka dåtidens krönikörer rapporterade, ”alla krediter har försvunnit tillsammans,” de flesta handelsutbyten stannade av och en katastrofal nedgång av världens befolkning på grund av svält och sjukdomar tog vid i princip direkt. Med desintegrering i detta kan man säga, att det finansiella systemet tvingades isär ifrån det ekonomiska systemet

Liksom det ekonomiska sönderfall som nu hänger över oss i 2013 med kollapsen av EU, USA och Brittiska affärsbanker så är nu detta resultatet av, liksom det på 1340-talet var resultatet av, många årtionden av katastrofala ekonomiska metoder, fraktionell bankverksamhet och finansiell ingeniörskonst som i princip var rena kreditbedrägerier, genom vilka bankerna hade byggt upp stora fiktiva ”finansiella bubblor”, som en slags parasitisk produktion som profiterade på verklig handel med varor. Alltså exakt som idag.

Dessa spekulativa cancerformer förstörde den verkliga välfärden, verkade monopoliserande och orsakade att dessa banker egentligen var i konkurs långt innan de slutligen gick under. Alltså exakt som idag.
Den kritiska skillnaden och möjligheten att undvika Ragnarrök mellan 1345 och 2013, är att under det fjortonde århundradet så fanns det ännu inga nationer. Inga regeringar hade den nationella suveräniteten för att kontrollera banker och skapandet av krediter, eller att tvinga dessa banker i konkurs på ett ordnat sätt, och byta ut fiktiv bankkredit och pengar mot skuldfria pengar eller ens nationell kredit. Inte heller påvedömet, den världsliga ledaren i kyrkan, kämpade mot denna skuld-plundring av de internationella bankerna, då som det då va som det är idag, alltså i själva verket även redan vid den tiden var Påvedömet en allierad medhjälpare och anstiftare till dessa moraliska tvivelaktigheter.

Europa står inför samma skuldfälla som USA – nästa globala finansiella katastrof tar sig allt mer hotande dimensioner. Vi kan systemiskt bara hjälpa bankerna att få fortsätta med sina plundringar av befolkningarna. Men priset för den räddningstjänsten kommer att vara mycket högt. Så länge som bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken, så sitter demokratin långt från förarplatsen.

Det verkar dock som om slutspelet nu har börjat. Inte bara för euron, utan för att det internationella finansiella systemet som helhet. Det kan verka överdrivet vid första anblicken. Men fakta är nu att man nu kan förvänta sig riktigt dåliga saker:

USA flirtar alltjämt med en statsbankrutt. Även om det fortfarande skulle kunna komma till en överenskommelse om budgetunderskottstaket så kommer USA: s kreditbetyg fortsättningsvis genom de senaste veckorna av finansiella kväljningar att ha skadats permanent och nu sattes det ett nytt rekord på Junk Bonds vilket innebär att marknaden positionerar sig för ett finansiellt haveri och bedömer att finansiella tillgångar inklusive statslåneobligationsmarknaden inte är en framtid.

I Europa tar sig nu förtroendekrisen från periferin in till kärnan av den monetära unionen. Det faktum att Tyskland nu har allvarliga problem med fallande prognoser, utgör en vändpunkt: Ett land av denna storlek kan helt enkelt inte stabiliseras med de föregående metoderna eftersom det är repet på slaktaren, alltså vägs ände

De demokratiska systemen i många västländer är förlamade. Finansiellt och politiskt utmanövrerade till utmattning av den systemiska valutafinansiella kreditfunktionen. Som de enda "statliga" institutionerna har inte heller Centralbankerna någon real möjlighet att agera. Och deras marginaler i handlingsfrihet kommer successivt att minska tills dessa att alla kan se att Åsa Nisse är naken i vårt fall.

Faran är nu att vi har en växande global finansiell härdsmälta – att en omvärderingen get att de amerikanska och europeiska statsobligationer som finns i otrolig mängd tillsammans, runt om i världen hos banker, försäkringsbolag, skuggbanksystem och centralbanker i nöd, ett annat och mindre värde. Vid slutet av en sådan utveckling skulle inte bara statsobligationer vara värda mycket mindre, utan även i princip alla andra tillgångar. Och tro mig när jag säger att då hjälper ingen dubbel Italiensk bokföring från Florens och Venedig i hela världen.

Visst, ännu så länge så har vi inte ännu kommit ändå dit. Det finns fortfarande en möjlighet som kan undvika scenariot av ett finansiellt ”Ragnarrök” (Barack Obamas sannolika målsättning från dag 1 och det är genom det allmännas bästa framsynta politiska ledning..... Men den som följer händelseutvecklingsförloppen har nog därför inget annat val än att se en härdsmälta som den logiska slutpunkten för den tidigare utvecklingen.

Låt oss ändå i drömmarnas värld börja med USA. Det är ju då alltså fortfarande hypotetiskt möjligt att president Barack Obama och kongressen fram till slutet av juli ändå får ihop en affär med slutsatsen att landet kan undvika betalningsinställelser till hösten. Men en sådan kompromiss kommer bara att lugna de alltmer oroliga marknaderna kortsiktigt, om ens det:

Först kommer chocken att bli bedövande för att upptrappningen ens kunde gå så långt.

Å andra sidan kommer det inte heller i fortsättningen att finnas något fungerande långsiktigt avtal mellan de alltmera fientliga politiska lägren.

Även efter en överenskommelse består osäkerheten om den framtida finansiella inriktningen av USA. Amerika kommer att vackla alltmera under oöverskådlig framtid närmare och närmare kanten av sin finanspolitiska avgrund – och inte i första hand på grund av att skulden är så hög utan eftersom skatteintäkterna för Washington är groteskt låga internationellt sett och skattesystemet inte är precis populärt.

Därför kan kreditvärderingsinstituten knappast göra annat än att fortsätta att sänka kreditbetyget för USA och underminera förtroendet för systemet som helhet.

En dramatisk vändpunkt: Halva världen har sina överskott i amerikanska statsobligationer, vilket tidigare skapade (hittills) de säkraste och mest likvida tillgångsslaget på jorden. Om dessa obligationer kommer att tappa i värde, så skulle detta utlösa en våg av nedskrivningar i de finansiella rapporterna.

JunkBonds satte rekord igår.

Förr eller senare kommer någon att ställa sig frågan: Vilket är viktigast för oss som mål – monetär stabilitet eller finansiell stabilitet?

Svaret blir enkelt tydligt: Ingen vill få skulden för ett totalt sammanbrott. Så de kommer så länge de kan stödja obligationsmarknaden. Om så hela PIIGS-ligan är på randen av total kollaps, så gäller att Europeiska centralbanken (ECB) inte kan undgå att köpa dessa obligationer, för att som det heter "rädda oss".

Rädda oss när de inte kan ta hand om sig själva, när centralbankerna står inför sitt finansiella Armageddon? Den räddningen är i alla fall helt säkert den mänskliga historiens värsta ekonomiska björntjänst.
För en obetydlig stund till så kanske men bara kanske. Men ju mer kvalitét i obligationerna som försvinner – desto mera eroderas kreditvärdigheten i länderna – och desto mer banker hamnar i slasken. Så småningom om de hinner så kommer de att byta värdelösa finansiella tillgångar mot kontanter och då har vi Weimar 666.0 som uppsida 😉