Egentligen så borde ju sundheten i sinnet på en individ som finner glädje i att sitta ensam och betrakta representationen av andras individers skulder, starkt ifrågasättas eftersom det åtminstone inte rimligtvis kan vara särskilt svårt att begripa att skuldsedlar utan skuldinnehavare måste kunna anses som en aning överskattade till sitt värde.

Utan att ens behöva ha en Palanthir, utan enbart beroende på de faktiska omständigheter som föreligger i att enskild skuld monetariseras till allmänt betalningsmedel som pengar, krediter, genom att en skuldhandling bokförs som en monetär tillgång i en bank med en kostnad av ränta, så vet man att detta kan bara sluta på ett sätt.

Sociala åtaganden som pensioner och sjukvård kommer att klippas ned till sina beståndsdelar, men räntebetalningar kommer ändå
likafullt att behöva göras till en ökande omfattning i det innevarande finansiella systemskicket, men det uppblåsta finansiella valutavärdet gör det rent faktiskt omöjligt för realekonomin att bära den finansiella ekonomin.

Egentligen borde jag ju förundras mera över hur det mänskliga medvetandet alltmera har förvridits till att spegla en syn som uttrycker att ju mera andra individer är skyldiga mig, desto lyckligare blir jag här och nu. Men tyvärr så är omedvetenheten om detta med eller utan Palanthir, bara blott alltför påtaglig.