Den finansiella maktens Paladiner har aldrig saknat några som helst ambitioner att förleda och bedra människor för att gynna enskild vinstmaximering.

Det moderna samhällets innersta väsen är skuld. Skuld utgör värdet på det som människan åtrår mest, pengar. Skuld syns inte och finns bara som en illusion i sinnet på människan, en illusion som kräver tro för att kunna leva vidare och som skyr verklighetens ljus.

Ingenting kan förslava människor som skuld, den gör människor till fångar i sig själva, den gör människor till fångar i sina egna tankar. Att den enskilda skulden bär upp värdet på våra pengar är därför lika lite en slump som att nyttotagarna och uppfinnarna av detta system är desamma innehavare av den reala makten som alltid sedan medeltiden.

Att bygga ett samhälle på individens upplevda tvång är därför lika ologiskt som det är omöjligt samt dömt att misslyckas, vilket naturligtvis inte alls är någon okänd paradox för den som vill ha makten över det ofria samhället och dess strukturer.

Skulden är magnifik i sin förklädnad till pengar och utgör den ouppnåeliga lyckan för individen, där den enes tillgång alltid förblir den andres skuld. Individen kan aldrig bli fri i tanken och själen och är dömd till evig strävan mot ett mål som aldrig går att nå.

Att skulden sedan är försedd med ett avkastningskrav som vore det en förmån att vara skuldsatt, är så nära vansinnets gräns att tanken till en början blir hisnande, för att sedemera övergå till ett melankoliskt sorgset dunkel när verkligheten kan konstateras som insikt

Att avkastningskravet på den skuld som utgör våra pengar som kallas för kredit, gör skulden evig och för alltid växande fullbordar detta intellektuella moraliska haveri till samhällsbyggnad, som för alltid är ämnat att skapa ofria individer som i konkurrens bekämpar varandra i en kamp som ingen kan vinna utom den part som håller skuldens fordran, alla andra är dömda att för alltid vara förlorare.

Tyvärr så fullbordar detta inte fullt så eminenta finansiella system även våra efterkommandes fortlevnadsmöjligheter eftersom systemet alltmera begränsar möjligheterna till arbetsdelning istället för att vara ett medel som främst underlättar detsamma i samhället.

Den politiska intellektuella undfallenheten att ens med en enda stavelse adressera denna samhällsekonomiska komplikation, måste ses som det yttersta tecknet på den mänskliga ofullkomligheten.

För det kan inte vara det främsta självändamålet för människan att göra saker så dåligt som möjligt för sig själv om det är långsiktig fortlevnad som eftersträvas

I ett samhälle där pengar styr den ekonomi som styr politiken så styr pengar allt! Den som styr och kontrollerar den punkt där pengar skapas kontrollerar därför i egentlig mening också allt i samhället. Den punkten ligger i vårt nuvarande samhälle hos de banker som skapar de skulder som vi kalla för krediter, och som vi använder som pengar, för att förmedla värden i samhället vid handel med varor och tjänster. Allt annat är följaktligen i en eller annan form bara konsekvenser av bankernas vinstmaximeringsbeteende.

Denna uppenbara demokratiska kontrovers är dessutom åtföljd av en betydligt farligare komplikation för människorna i samhället rent funktionsmässigt, det är att systemet som sådant inte är långsiktigt hållbart ur ett matematiskt perspektiv, detta eftersom krediter har en kostnad av ränta, vilket ställer krav på nya krediter i en evigt ökande omfattning, samtidigt som människor och jorden har ändliga resurser.Systemet är alltså inte ens ett försök till långsiktig hållbarhet.

Den själsliga ignoransen i att ha tillåtit detta att uppkomma och vara står som en kvävande gaskammare över det fria individuella tänkandet hos människor, men i sanning för tiden som tecken gäller alltmera att till och med kyrkans främste Paladin nu måste anpassa sig till verkligheten, och att människor alltmera ser och förstår det närmast fullkomliga moraliska förfall i kombination med allmän dumhet som har legat till grund för samhällets strukturella uppbyggnad.

Den partipolitiska kulissens relevans som markör för det demokratiska skicket i samhället, är ett väl beskrivande tecken på den befolkningsmässiga upplevelsen. Människor börjar förstå att det är politiker som har myntat begreppet politikerförakt och vems oförstånd det är som politikerna föraktar när de alltmera uppenbart gynnar sig själva.